Det finns ciklider på nästan hela den afrikanska kontinenten (dock inte i den sydligaste delen). Ett rätt stort antal av de ciklider som förekommer i handeln kommer från västra Afrika. Här hittar man t.ex. Anomalochromis thomasi), lejonhuvudciklid (Steatocranus casuarius) och den mest kända av dem alla, palettcikliden (Pelvicachromis pulcher).

På senare har många nya vackra västafrikanska ciklidarter kommit ut i handeln (speciellt olika Pelvicachromis) vilket lett till en ökad popularitet för dessa fiskar.


Under senare år har många vackra Pelvicachromis-arter och varianter upptäckts. En av dessa är Pelvicachromis taeniatus "red".

De västafrikanska cikliderna lever i olika sorters miljöer och man kan hitta dem i floder, strömmar och dammar. Vattenvärdena i dessa områden varierar ganska mycket, men vattnet är oftast relativt mjukt och har ett pH-värde som oftast håller sig mellan 6.5 och 7.5, temperaturen ligger runt 24-26°C.

Det är självklart att skillnaden är stor mellan alla dessa olika ciklider, eftersom området är så vidsträckt och förhållandena är så olika. De reofiliska (lever i mycket snabbflytande strömmar) cikliderna har, för att ta ett exempel, en tillbakabildad simblåsa, som bara ger dem en mycket liten flytförmåga, vilket gör att de måste hålla sig på bottnen. I de områden där man hittar ciklider finns det också många andra sorters fiskar (t.ex. tetror och malar). Dessa fiskar går oftast bra att blanda med cikliderna.


Anomalochromis thomasi-par i lektagen. Rommen syns på träroten.

Eftersom det skiljer så mycket mellan de olika arterna har vi valt att dela in dem i 4 olika grupper.

Strömlevande (Lamprologus, Steatocranus och Teleogramma).
Tilapias (Oreochromis, Sarotherodon och Tilapia).
Bäcklevande (Anomalochromis, Limbochromis, Nanochromis, Parananchromis, Pelvicachromis och Thysochromis)
Övriga (Chromidotilapia, Hemichromis, Orthochromis och Pseudocrenilabrus.

Strömlevande

(Lamprologus, Steatocranus och Teleogramma)

Alla arter i denna grupp har en reducerad simblåsa. I sin naturliga miljö lever de i forsar där de gömmer sig bland stenar på botten. I akvarium håller de ofta ganska små revir jämfört med andra lika stora ciklider, men är ändå kraftigt revirhävdande.


Lejonhuvudscikliden (Steatocranus casuarius) har i likhet med de andra arterna i denna grupp en reducerad simblåsa och ligger därför gärna på en sten och vilar.

Akvariet

Eftersom de är så starkt revirhävdande kan de inte hållas i för små akvarium. Akvariet kan med fördel vara lågt, men måste ha täckglas eftersom de är bra hoppare.

Ett lämpligt akvarium skall vara inrett med någon rot och flera större stenar som bildar grottor och ha sand eller fint grus som bottenmaterial. I deras naturliga miljö finns det inga växter, men dessa förstörs inte om man låter sådana ingå i akvarieinredningen, eftersom fiskarna inte är växtätare. Belysningen skall vara dämpad.

Vattnet

Ett relativt neutralt pH (6.5-7.5) passar dessa fiskar liksom de flesta övriga västafrikanska ciklider. I sin naturliga miljö lever de i forsar och måste därför hållas i vatten av hög kvalité (bra filtrering och täta vattenbyten) som är mycket syrerikt. Detta till trots trivs de bäst i områden där vattnet är relativt lugnt. Se därför till att pumpen är placerad på ett sådant sätt att det inte cirkulerar vattnet alltför kraftigt.


På deras långsträckta kroppsform kan man räkna ut om en art i sin naturliga miljö lever i forsar. Fotot visar Lamprologus congoensis.

Foder

I sin naturliga miljö är de flesta av dessa fiskar allätare och tar oftast vad som bjuds i akvarium. Ger man dem som huvudfoder frysfoder som mysis, vita och svarta mygglarver, etc. kompletterat med torrfoder, är de nöjda.

Sällskap

Dessa fiskar är i huvudsak aggressiva mot andra av samma art. Därför kan man hålla flera arter inom denna grupp ihop (inte sådana som liknar varandra alltför mycket) under förutsättning att akvariet är tillräckligt stort (minst 120 cm långt). Man kan även hålla dem ihop med andra västafrikanska ciklider, tetror (inte de minsta) och malar.

Har man väl fått ett par att fungera ihop kan de hållas för sig själva i ett mindre akvarium om man vill.


Teleogramma brichardi är i likhet med de andra arterna i denna grupp substratruvare och placerar rommen på en plats som är skyddad mot vattenströmmarna, ofta i en grotta.

Odling

Samtliga arter som ingår i denna grupp är substratruvare och använder grottor som substrat. De leker inte alltid inuti grottor utan det viktigaste är att de kan placera romkornen i skydd för vattenströmmarna (dessa skulle annars spolas bort i deras naturliga miljö).

De flesta av de arter som ingår i denna grupp har en biparental (bägge ruvar) yngelvård och ger ganska små kullar, ca 15-35 st.

Sjukdomar

Som tidigare nämnts är det oerhört viktigt att vattenkvalitén är hög för att dessa fiskar inte skall bli sjuka. I övrigt är det mycket vanligt med mekaniska skador (bitskador som kan leda till döden) om akvariet är för litet eller det inte finns tillräckligt med gömställen.

Tilapias

(Oreochromis, Sarotherodon och Tilapia)

Tilapiner är oerhört spridda och de har också planterats ut på många ställen, ofta till skada för den ursprungliga faunan. Anledningen till att de klarar sig på så många ställen är att de är så anpassningsbara.

Dessa fiskar har inte nått så stor popularitet bland akvarister och anledningen är att de är så lättlekta!!! Det kan synas märkligt, men det faktum att de är mycket lättlekta och ger mycket stora kullar har gjort att det är mer eller omöjligt att sälja (eller ens skänka bort) ynglen. Detta är anledningen till att de inte är så populära.


Tilapia joka är ovanligt liten (max. 20 cm) för att tillhöra Tilapia-släktet. Den har också en annan fördel genom att den är en av få fiskarter som äter tofsalger.

Lite tråkigt eftersom de ofta är vackra och förvånansvärt fredliga för sin storlek. En del av de mindre som Tilapia joka är dock en relativt eftertraktad akvariefisk.

Akvariet

Stora fiskar vill ha stora akvarier och dessa är inget undantag. Akvariet skall också vara inrett med en del större stenar och rötter. Flera av dessa arter antingen äter växterna eller gräver upp dem och är därför svåra att hålla ihop med växter. En del arter kan dock hållas ihop med robusta växter som Anubias och Microsorium.


Javaormbunken (Microsorum pteropus) som växer fast på stenar och rötter passar bra ihop med vissa av dessa grävande ciklider.

De smutsar ner vattnet rätt mycket och akvariet måste därför innehålla ett effektivt filter som dock inte skall cirkulera vattnet alltför mycket. De föredrar lugnt vatten.

Vattnet

De är ganska toleranta vad gäller vattenvärdena.

Foder

De flesta av dem är allätare som tar vad man ger dem. Ett torrfoder med ett stort vegetabiliskt inslag samt olika frysfoder är ofta en bra kombination.

Sällskap

Om inte akvariet är mycket stort är det ofta svårt att ha mer än en hane av en art i samma akvarium (gäller speciellt för de stora Tilapia-arterna). Man kan dock ha flera honor och även hålla dem ihop med andra robusta ciklider som medelstora centralamerikanska och asiatiska ciklider. Självklart kan man även ha dem ihop med andra arter i denna grupp (som är ungefär lika stora) och även större malar.


Tilapia buttekoferi kan bara hållas tillsammans med andra stora och robusta fiskar.

Odling

Som vi tidigare nämnt är de flesta tilapiner mycket lättodlade och ger stora kullar. Detta gäller även för munruvarna. Flera Tilapia-arter är faktiskt så lättodlade och växer så snabbt att många av dem odlas som matfisk.

Tilapia är monogama (parbildande) öppna substratruvare som använder en sten eller en utgrävd grop som substrat.

Sarotherodon är monogam (parbildande) munruvare. Hos en del arter är det hanen som ruvar, hos andra både honan och hanen.

Oreochromis är grupplekande munruvare och där är det honan som ruvar.

Sjukdomar

De är tåliga fiskar som sällan drabbas av sjukdomar om de hålls i tillräckligt stora akvarier.

Bäcklevande

(Anomalochromis, Limbochromis, Nanochromis, Parananchromis, Pelvicachromis och Thysochromis)

De arter som ingår i denna grupp lever i regel i bäckar och andra mindre vattensamlingar med rinnande vatten där man ofta hittar dem nära botten. Rent allmänt kan man säga att dessa ciklider är relativt små och därför passar bra in i många olika sorters akvarier.


Palettcikliden (Pelvicachromis pulcher) är en av de allra populäraste cikliderna överhuvudtaget.

En av de allra populäraste cikliderna överhuvudtaget är palettcikliden (Pelvicachromis pulcher).

Akvariet

Man kan hålla ett par i ett akvarium som är 60 cm långt. Vill man ha mer än ett par av samma art, skall varje hane ges ett revir som är ca 0.25 m² stort. Även honorna kräver ett litet revir. Nanochromis är något tuffare än de andra och behöver därför ett något större utrymme.

Ett lämpligt akvarium skall innehålla rikligt med gömställen bland stenar och rötter. Med hjälp av stenar kan man bygga grottor. Många använder också blomkrukor av lera i inredningen. Dessa lägger man på sidan och gräver ner något.


Arterna i släktet Nanochromis är lite tuffare än de andra arterna. Fotot visar Nanochromis nudiceps.

De är inte växtätare och gräver inte heller så mycket, så man kan med fördel ha en del växter i akvariet.
Eftersom de lever i rinnande vatten är det viktigt att vattnet är syrerikt. Se dock till att cirkulationen inte är för kraftig, eftersom de trivs lite sämre då.

Vattnet

Lämpligt vatten för dessa fiskar är neutralt till svagt surt. Det skiljer sig dock en del mellan de olika arterna så se därför vid resp. artbeskrivning.

Foder

De flesta av dessa fiskar lever i sin naturliga miljö av små vattenlevande ryggradslösa djur. Pelvicachromis är dock bottenätare och äter stora mängder detritus (organiskt slam) och alger.

Fryst foder av olika slag som vita och svarta mygglarver, mysis, cyclops och räkmix är lämpligt som basfoder. Detta bör också kompletteras med ett bra torrfoder.


Kongotetror (Phenacogrammus interruptus) är lämpligt sällskap för dessa ciklider.

Sällskap

Flera av dessa fiskar placeras ofta i sällskapsakvarier där de passar alldeles utmärkt ihop med fiskar som inte är alltför små och som har samma krav på vattnet. Lämpligt sällskap kan t.ex. vara medelstora tetror som Kongotetran (Phenacogrammus interruptus) och andra ciklider som ingår i denna grupp. Man skall dock aldrig hålla mer än en art/variant från varje släkte tillsammans eftersom de lätt korsar sig med varandra.

Odling

Alla arter som ingår i denna grupp är biparentala (bägge ruvar) substratruvare som är utmärkta yngelvårdare. De kan bli något aggressiva vid leken och när de vaktar ynglen men är i övrigt fredliga. De första lekarna brukar ofta inte bli så lyckade, men de lär sig ganska snabbt. En del odlade Pelvicachromis-hanar kan dock vara svåra att få till att leka. Sådana hanar måste bytas ut.

Man bör låta ynglen gå kvar hos föräldrarna relativt länge (ca 2 veckor) eftersom det annars finns en risk för att hanen kan bli aggressiv mot honan.
En intressant sak har iakttagits vid odling av Pelvicachromis, nämligen att pH-värdet är avgörande för antalet honor resp. hanar i en kull. Vid ett högt pH-värde blir det fler honor, vid ett mycket lågt pH-värde blir det fler hanar. Vid ett pH på 6.5-7 (varierar mellan de olika arterna) blir det ungefär lika många av varje.

Sjukdomar

Arterna i denna grupp är i regel rätt tåliga. Det är dock viktigt att kontrollera resp. arts krav på pH-värdet. En del arter kräver nämligen rejält surt vatten.

Övriga

(Chromidotilapia, Hemichromis, Orthochromis och Pseudocrenilabrus)

I denna grupp har vi placerat de västafrikanska ciklidsläkten som inte passar in i de övriga grupperna.

Chromidotilapia föredrar grunda områden med klart, trögflytande vatten. De är ganska fredliga och skygga fiskar.
Hemichromis hittar man i stillastående eller trögflytande vatten. De är aggressiva rovfiskar.
Orthochromis har tillbakabildad simblåsa och lever i strömmar. De är relativt ovanliga som akvariefiskar.
Pseudocrenilabrus hittas i sin naturliga miljö i mindre vattensamlingar och i grunda delar av sjöar. De är små och relativt fredliga ciklider.


Den lilla egyptiska munruvaren (Pseudocrenilabrus philander) är en liten trevlig ciklid som passar i ett sällskapsakvarium med inte alltför små fiskar.

Akvariet

Ett lämpligt akvarium för dessa fiskar skall innehålla rikligt med gömställen i form av stenar (varav en del flata) och rötter, men även gott om växter. Belysningen skall vara en aning dämpad, gärna med hjälp av flytväxter.

Orthochromis vill ha syrerikt vatten, men för den skull får det inte vara alltför stark cirkulation i akvariet.

Vattnet

Orthochromis och Pseudocrenilabrus föredrar neutralt till svagt alkaliskt vatten, Chromidotilapia och Hemichromis neutralt till svagt surt. Så länge som det rör inte rör sig om vildfångade fiskar så är de relativt anpassningsbara vad gäller vattenvärdena,.

Foder

I sin naturliga miljö lever de flesta av dessa arter av små ryggradslösa djur som små kräftdjur och insekter. Ett undantag är Hemichromis-arterna som i huvudsak är fiskätare.

I akvarium är de allätare men bör i huvudsak ges fryst foder som mysis, cyclops, artemia, musslor och räkmix. Flingfoder kan ges som komplementfoder.

Hemichromis skall också ges en stor andel (25-50%) med rå eller levande fisk.


Röd juvelciklid (Hemichromis lifalilii) är en mycket aggressiv ciklid och kan därför vara svår att hålla i akvarium.

Sällskap

Hemichromis är tuffa och aggressiva fiskar som ofta kan vara svåra att hålla i akvarium. Om man vill hålla dem ihop med andra fiskar skall dessa vara tillräckligt robusta för att kunna stå emot anfallen vid leken och stora nog för att inte bli uppätna. Akvariet måste också vara rejält stort. Nästan det enda sättet att få ihop ett par av denna art är att låta en grupp (5-6 st.) med ungdjur växa upp ihop och para ut sig. Man får sedan flytta de som blir bortjagade.

De övriga arterna som ingår i denna grupp är betydligt fredligare och kan t.ex. hållas ihop med de bäcklevande västafrikanska cikliderna i grupp 3.

Odling

De flesta av dessa arter är relativt lättodlade.

Det finns flera olika typer av ruvningsbeteende hos Chromidotilapia-arterna. En del är paternala (fadern ruvar) munruvare, andra är maternala (honan) munruvare, vissa är biparentala (bägge) munruvare.
Orthochromis är maternala munruvare som ruvar sina yngel ca 3 veckor innan de släpps ut första gången. Även därefter tar hon in dem en tid vid fara och under natten.


Arterna i Chromidotilapia-släktet är alla munruvare. Fotot visar Chromidotilapia guentheri.

Pseudocrenilabrus är också maternala munruvare, men här ruvar honan bara ca 2 veckor.
Hemichromis är biparentala substratruvare som oftast placerar rommen på flata stenar.
Yngel efter samtliga dessa arter kan matas med nykläckt artemia omedelbart efter att de släppts ut.

Sjukdomar

Dessa fiskar är i det stora hela robusta arter (vildfångade är känsligare) som sällan drabbas av sjukdomar. För Hemichromis är det dock mycket vanligt med mekaniska skador (bitskador) som kan leda till döden.