Först följer en allmän del om killis.
Därefter följer en mer specifik del om de killis som kallas ej årstidsfiskar.


Nothobranchius guentheri är en s.k. årstidfisk, vilket innebär att den i sin naturliga miljö lever i vattensamlingar som torkar ut under torrperioden. Fisken dör då, men har innan dess hunnit lägga sina ägg i bottenslammet.

Allmänt om killis

Killis (äggläggande tandkarpar) utgör en stor fiskfamilj som innehåller mer än 800 arter och som innehåller otroligt färggranna fiskar. De förkommer på alla kontinenter utom Australien, men är vanligast i Afrika. De flesta killis är små (4-10 cm) och bara ett fåtal blir längre än 10 cm, men det finns arter som bara blir 2 cm och andra som blir mer än 20 cm.
Killis är mest kända för det sätt som de anpassat sig för att få arten att fortleva. I sin naturliga miljö lever många av dem i vattensamlingar som torkar ut under torrperioden. Innan vattensamlingen torkat ut har de hunnit leka flera gånger och placerat romkornen i den övre delen av substratet (bottenmaterialet). Sedan dör de vuxna fiskarna. När nästa regnperiod kommer och pölen fylls med vatten igen, kläcks äggen och den korta livscykeln startar om igen. P.g.a. av sin korta livscykel växer de snabbt, så att de skall kunna hinna bli lekmogna på de få månaderna före nästa torrperiod. I akvarier lever de oftast längre än i naturen.

Nu är det dock så att långtifrån alla killis är "årstidsfiskar" utan det finns också åtskilliga arter som har en mer normal livscykel. Dessa arter lever i naturen i dammar och strömmar som inte torkar ut under torrperioden.


Aphyosemion australe är inte en s.k. årstidsfisk utan lever ofta flera år.

Killihanar är ofta extremt vackra, medan honorna har något mer dämpade färger. Som så ofta är fallet med extremt färggranna fiskar, är hanarna ofta (varierar mycket mellan olika arter) aggressiva mot andra hanar av samma art och mot arter som påminner om dem. Därför kan det vara bättre att bara ha en hane (om inte akvariet är stort, mer än 150 liter) ihop med flera honor. Ibland går det bra att blanda killis med andra sorters fiskar som är ungefär lika stora och som har ungefär samma krav. Man bör dock ha i åtanke att en del arter/individer är ganska skygga och att det därför finns risk att de inte får tillräckligt med mat i ett blandat akvarium. Därför är det ofta bäst med ett artakvarium. Ett killiakvarium bör innehålla gott om gömställen, t.ex. med hjälp av växter.

De flesta killis är köttätare och lever i naturen av insekter, larver och fiskyngel. Därför ställer de ibland högre krav på fodret än många andra fiskar. De uppskattar definitivt om de ges en varierad kost och inte enbart flingfoder utan även levande foder som nykläckt artemia eller vita mygglarver, men de accepterar oftast även frysfoder t.ex. vita mygglarver och cyclops.

 

Killis - Ej årstidsfiskar

Denna grupp av fiskar är substratlekare och brukar ibland kallas växtlekare eftersom de avsätter äggen bland växter. I sin naturliga miljö lever de i dammar och strömmar som inte torkar ut under torrperioden.
Detta gör också att de blir betydligt äldre än årstidsfiskar och påminner på så sätt mer om "vanliga" akvariefiskar.

Akvariet

Killi-hanar är rätt ofta aggressiva och det kan därför svårt (för några arter nästan omöjligt) att hålla flera hanar ihop i ett akvarium. Om man skall lyckas får inte akvariet vara för litet (minst 25 liter, men gärna betydligt större) och innehålla rikligt med växter och rötter som gömställen. Aggresiviteten varierar dock mycket mellan de olika arterna.


Clownkillin (Epiplatys annulatus) är en av de allra fredligaste killina.

Ofta håller man därför en hane ihop med flera honor men akvariet bör ändå vara inrett enligt ovan.
Det är mycket viktigt att se till att man har tättslutande täckglas på akvariet eftersom de är duktiga på att hoppa. Låt gärna en svag belysning vara tänd i rummet under natten.

Belysningen skall vara rejält dämpad gärna med hjälp av flytväxter.

Vattnet

Olika arter ställer olika krav på vattnet men rent allmänt kan man säga att de vill ha ett svagt surt vatten, även om det finns en del undantag från detta som t.ex. tanganyikakillin, Lamprichthys tanganicanus, som trivs bäst i alkaliskt vatten.

Foder

För att man skall få fiskarna i lekkondition är levande foder som vita mygglarver och nykläckt artemia en fördel, om än inte nödvändigt. De tar i regel också annan mat som fryst foder t.ex. cyclops, vita och svarta mygglarver. Tänk dock på att de har en uppåtriktad mun vilket gör det svårt för dem att ta upp foder från botten där frysfoder ju ganska snabbt hamnar. Därför kan det vara bättre med frystorkat foder som cyclops, mygglarver, dafnier etc. eftersom detta flyter.

llskap

Arterna i denna grupp passar ofta något bättre in i ett sällskapsakvarium ihop med andra mindre fiskar (dock inte för små eftersom dessa kan betraktas som mat) än vad årstidsfiskarna gör, men bäst är det nog ändå med ett artakvarium.


Javamossa (Vesicularia dubyana) är en lämplig akvarieväxt eftersom den fungerar som leksubstrat och ger yngel möjlighet att gömma sig. Fotot visar några regnbågsfiskar som tumlar runt i gröngräset.

Odling

Om de hålls för sig själva (eller ihop med icke-rovfiskar) i ett större akvarium med gott om vegetation på och direkt under vattenytan (t.ex. javamossa, hornsärv, flytormbunke eller Riccia), så förökar de sig spontant och det blir alltid en del yngel som klarar sig och växer upp i akvariet. Ofta odlar man dem dock i speciella odlingsakvarier där man använder en s.k. "lekmopp". Efter att leken är avslutad så kan man försiktigt plocka upp äggen och placera dem i en grund skål med vatten i vilken man tillsätter ett svagt mögelmedel. Hur lång tid det tar innan äggen kläcks varierar från art till art. De kan simma direkt efter att de gjort sig av med sina ägghöljen och kan då utfodras med nyckläckt artemia.


Många killis trivs bäst i något surt vatten. En som trivs bäst i alkaliskt vatten är den s.k. tanganyikakillin (Lamprichthys tanganicanus).

Alla arter leker inte bland växter utan vissa, som t.ex. den tidigare nämnda tanganyikakillin, är romspridare som placerar sina ägg i små sprickor i klippor.

Ofta har dessa arter inte någon speciell lekperiod utan så snart de blivit lekmogna och förutsättningarna är de rätta, leker de kontinuerligt.

Sjukdomar

Killis är relativt ömtåliga och det är viktigt att se till att vattenvärdena är anpassade efter arten samt att man ser till att de får i sig tillräckligt med mat (helst levande foder). En annan riskfaktor är hanarnas aggressivitet.

En annan risk är att många killis är mycket transportkänsliga och det är en klar fördel om man kan singelpacka (om det gäller vuxen fisk) dem i påsar vid transport. Man skall definitivt inte placera mer än en hane i en påse. Men bara de väl är singelpackade så tål de transporter bra.







Om oss Kontakta oss Facebook

Allt innehåll är copyright Fohrman Aquaristik