Labyrintfiskarnas finns vilt i större delen av Afrika, men framförallt i sydöstra Asien. Det är i Asien man hittar de fiskar som är vanligast i akvariesammanhang. Mest kända av dessa är "guramis" och de s.k. kampfiskarna (släktet Betta).

Denna grupp innehåller 4 familjer:
Anabantidae med släktena Anabas och Ctenopoma.
Belontiidae med släktena Belontia, Betta, Colisa, Macropodus, Sphaerichthys och Trichogaster.
Helostomatidae med släktet Helostoma.
Osphronemidae med släktet Ospronemus.

Colisa lalia), finns det flera olika framavlade färgvarianter. De har också funnits mycket länge inom hobbyn och redan 1869 kom de första labyrintfiskarna till Europa. Det var den s.k. makropoden (Macropodus opercularis) och redan året efter fick man avkomma efter dessa fiskar.

Namnet labyrint syftar på deras kompletterande andningsorgan (labyrinten) som dessa fiskar har. Detta är anpassat till ett liv i det syrefattiga vatten som ofta finns i deras naturliga miljö (risfält, diken etc.). Med detta andningsorgan kan de ta upp atmosfärisk luft vid vattenytan och kan därför även leva i vatten vars syrehalt är så låg att andning enbart genom gälarna inte täcker fiskarnas syrebehov. Några arter som de s.k. klätterfiskarna, bl.a. den asiatiska klätterfisken (Anabas testudineus), har drivit specialiseringen så långt att de i nödfall kan förflytta sig på land. Detta kan bli nödvändigt om den vattensamling de lever i torkar ut och de måste finna en ny.

Osphronemus gorami) som kan bli upp till 75 cm lång.

Akvariet

Som nämnts ovan så andas de luft och därför är det viktigt att luften ovan vattenytan har en hög luftfuktighet och har samma temperatur som vattnet i akvariet. Om luften är för kall kan den bli "förkyld". Om det av någon anledning är omöjligt för en labyrintfisk att nå vattenytan kommer den att "drunkna" och detta oavsett syrehalten i akvarievattnet.

Vattnet

Labyrinter är relativt anpassningsbara vad gäller vattenvärden, men de flesta arter föredrar relativt neutralt till lätt surt vatten. Trots att de är anpassningsbara måste man se till att filtrets filteryta är stor samt att man sköter vattenbytena eftersom de är känsliga för dålig vattenkvalité.

Foder

Labyrintfiskarna brukar inte vara kräsna av sig utan tar vad som bjuds. För att de skall trivas och må riktigt bra, skall man dock se till att de får levande foder då och då, eller åtminstone fryst foder som cyclops.

Sällskap

De passar bra i de flesta sällskapsakvarier ihop med andra lugna och fredliga fiskar i lämplig storlek. De skall inte blandas med fiskar som vill ha syrerikt vatten.


De flesta labyrintfiskar är skumbobyggare. Hanarna bygger sina bon genom att de använder skumblåsor som de bildar i munnen. Dessa skumblåsor är omgivna av ett segt slem och ofta förstärks boet med delar av vattenväxter som läggs in som en slags armering. Äggen blandas in mellan luftblåsorna och boet bevakas av hanen (hos någon enstaka art bevakar bägge föräldrarna boet) tills de simfärdiga ynglen lämnar boet. Skumbona varierar från små till stora, från stabila till ömtåliga, från friflytande till förankrade bland växter eller t.o.m. inuti en grotta (t.ex. lakritsguramin - Parosphromenus deissneri).


Honungsgurami-hane (Colisa chuna) som bevakar sitt skumbo.

Odling

Några Ctenopoma-arter bygger inte något bo utan hanen vaktar de på vattenytan flytande äggen tills de är färdigutvecklade.

Helostoma temminckii), är yngelvårdande.
Antalet yngel som de olika arterna producerar per lek varierar alltifrån ca 10 till flera tusen.

I allmänhet är hanarnas färger intensivare än honornas.

Sjukdomar

Som tidigare nämnts är labyrintfiskarna relativt tåliga fiskar även om de är känsliga för dålig vattenkvalitet. Om vattenkvaliteten är dålig drabbas de lätt av oodinium (sammetsjukan). Om vattnet är för kallt kan de också lätt bli sjuka.


Labyrintfiskar är speciellt känsliga för sjukdomar som oodinium och costias. Fotot visar en gurami som drabbats av costias.


Den asiatiska klätterfisken (Anabas testudineus) har en minst sagt udda egenskap för att vara fisk. Den kan "gå" på land.

 De flesta labyrintfiskar är mycket lämpliga som akvariefiskar, eftersom de är små och vackra och tåliga. Det finns dock några undantag, som jätteguramin.


Kyssguramin (Helostoma temmicki) är en populär akvariefisk som alltför ofta hålls i för små akvarier. Den måste ha ett akvarium som minst innehåller 700 liter och är 200 cm långt.


Ctenopoma acutirostre är en labyrintfisk som sällan förekommer i handeln.

 Det är inte alla labyrintfiskar som bygger skumbon - en del är munruvare, andra alltså grottlekare. Hos munruvarna är det hanen som ruvar (bara hos chokladguramin är det honan som ruvar) och bär larverna tills ynglen kan simma själva.


Kampfisken (Betta splendens) lever i sin naturliga miljö ofta i små syrefattiga pölar. Den är mycket aggressiv och det krävs mycket stora akvarier för att man skall kunna ha två hanar ihop.

I övrigt är labyrintfiskarna väldigt tåliga fiskar som trivs bäst i ett akvarium som är relativt tätt planterat och gärna också innehåller en del flytväxter. Akvariet får inte vara för högt och bör även innehålla några rötter och stenar som kan utgöra skydd. Filtret får inte cirkulera vattnet för kraftigt.


Den populära dvärgguramin (Colisa lalia) förekommer i många vackra framavlade färgformer. Här en röd variant.

Labyrintfiskarna har nått en avsevärd popularitet som akvariefiskar och detta pga. de är vackra att titta på, relativt fredliga och rätt anspråkslösa. Av en del av dem som t.ex. den mycket populär dvärguramin.