Akvariehelg

Projekt skolakvariet. Här kan du lägga in ditt skolakvarium. Vi andra kan kolla på de snygga karen!

Jag och fyra andra akvarister; Pam Chin, Mattia Matarrese, Martin Geerts och John Dawson möttes i Malawi mellan den 14 och den 28 juni, där vi planerat för att placera markörer och Anti-netting devices (AND) runt Maleriöarna. Vi var inbjudna av Dimitri Giannakis (ägaren av Blue Zebra Lodge) att stanna på Nankoma Island på lodgen och vi skulle använda patrullbåten som ni alla har bidragit till under årens lopp. Båten var i Malawi men ännu inte i sjön. Den 17 juni överlämnades båten med dieselmotor officiellt till nationalparken. En konferens anordnades vid Lilongwe Wildlife Center, där ministern för naturresurser, energi och gruvor, Hon. Bright Msaka skulle klättra in i den parkerade båten och erhålla nycklarna. Martin och jag var närvarande, liksom cirka 50 dignitärer från regeringen, Unesco och företag från Lilongwe, naturligtvis inklusive Dimitri och personal från hans företag, Farmers World.

Ceremonin var ett utomhusevenemang. Tyvärr var de närvarande media främst intresserade av hur mycket pengar båten hade kostat oss och mycket mindre av den svåra situationen för fisken i Malawisjön. Foto: Martin Geerts.

På grund av ministerns strama tidtabell fick jag bara två minuter att tala till publiken, men jag lyckades förklara att Maleriöarna är de sista bevarade resterna av Lake Malawi National Park och att vi fortfarande kan ha en chans att rädda en del av dess forna storhet (jag hade ännu inte dykt runt öarna och upplevt fientligheten hos fiskarna). Alla andra delar av parken, som har en sammanlagd strandlinje på cirka 42 km, har så gott som utfiskats på all matfisk på grund av okontrollerat tjuvfiske av lokala fiskare. Ministern är positiv till att man strikt tillämpar begränsningen av fisket till zonen bortom 100 meter från stranden runt öarna, och även Leonard Sefu, ordförande i Waterlands Trust och tidigare chef för nationalparker, höll ett uppmuntrande tal till deltagarna. Alla närvarande var positivt inställda till att tillämpa anti-tjuvfiskelagarna mot tjuvfiskarna, men det visar sig att orden från Malawis regering måste åtföljas av handlingar (se nedan).

Minister Msaka vid rodret för patrullbåten med Steve Roberts, som organiserade överlämnandet, till vänster. Foto: Martin Geerts.

Dagen efter det ceremoniella överlämnandet av båten körde Steve Roberts, chef för Waterlands Trust, oss och båten till sjön där den sjösattes nära Kambiri Point. Båten uppförde sig väl på den krabba sjön när vi styrde mot lodgen på Nankoma Island där den kommer att förtöjas tillfälligt.

Avgränsning av No fishingzonen

Som en del av vårt program skulle vi först placera ut enkla bojar för att markera de 100 meter som utgör zonen där inget fiske får förekomma kring de tre Maleriöarna. Matt och Estelle, som förvaltar Blue Zebra Lodge, hade redan förberett 120 bojar tillverkade av skumfyllda plastvattenflaskor vilka har en liten gul flagga på toppen. Under de senaste två åren har Matt placerat ut två dussin stora metallbojar för att markera avgränsningen; men samtliga utom två hade avlägsnats av fiskare. Tanken med de billiga och enkla bojarna var att de inte skulle ha något värde för de lokala fiskarna och samtidigt skulle vi inte behöva investera för mycket pengar. Varje boj skulle ha sitt eget ”ankare” i form av en fotbollsstor sten och därför tillbringade vi hela förmiddagen med att samla in stenar och binda rep runt varje sten för att kunna fästa bojen i.

Mattia binder linan från ankaret till bojen, en plastflaska fylld med skum och en bit ståltråd igenom den med en liten gul flagga på toppen.

När vi hade cirka 25 stenar redo att läggas ut seglade vi ut på eftermiddagen och började på den norra stranden av Nankoma. Med hjälp av en avståndsmätare jag hade tagit med kunde vi ganska snabbt mäta avståndet till stranden och placerade ut tretton bojar med cirka 50 meter mellan bojarna runt en tredjedel av ön, innan det blev för mörkt för att fortsätta.

Följande dag förberedde vi ytterligare 25 stenar på samma sätt som vi gjort dagen innan, och seglade ut vid middagstid för att upptäcka att fiskarna redan hade tagit bort tolv av de tretton bojarna som vi hade placerat ut dagen innan. Endast den boj som var närmast lodgen fanns kvar på sin plats. Naturligtvis blev vi mycket besvikna över fiskarnas fientlighet mot något som på inget vis skulle hindra deras fiskeansträngningar. Vi avbröt vårt uppdrag eftersom det visade sig vara utsiktslöst.

Under tiden då vi kryssade runt öarna såg vi fiskare verksamma inom den förbjudna fiskezonen och vid ett tillfälle när Matt tog kontakt med dem, reagerade de bara som om de hade full rätt att fiska eller slå läger där och tyckte att Matt kunde dra åt helvete.

Detta är positionerna för de permanenta bojarna vi placerade ut runt Nankoma Island. Foto: Google Earth.

Då vi var i Lilongwe hade vi tagit med fem AND vilka vi planerade att placera vid Nakantenga Island som ligger längst bort från lodgen. Men med den nuvarande inställningen hos fiskarna mot även enkla avgränsningsbojar och fientligheterna från förra året fortfarande i friskt minne, då ett dussin poliser i full kravallutrustning var tvungna att skydda Matt och Estelle på lodgen (se föregående uppdatering på www.cichlidpress.com), avstod jag från att placera ut några AND. Jag vill inte ha ansvaret för våldsamma fiskare, rasande för att de förlorat sina nät, som angriper lodgen och människorna där.

Maleriöarna har sex parkvakter utsedda av departementet för nationalparker, dock bor de i en anläggning på fastlandet cirka 7 km bort. Även om parkvakterna endast verkar patrullera vattnen mot illegalt fiske två till fyra gånger i månaden, bär de inte skulden för den nuvarande situationen, där fiskarna helt ignorerar lagarna och fortsätter att fiska och slå läger i nationalparken. Fiskarna som äger båtar och nät har under årens lopp blivit mäktiga människor och står mer eller mindre över lagen. Förra året då tre av dem fängslades på grund av illegalt fiske i parken, lyckades de vända hela byn mot polisen som tvingades släppa de tre männen. Det är den svaga kommissionären för distriktet och oviljan hos regeringen att ingripa i sådana situationer som stärkt brutaliteten och aggressiviteten bland lokala fiskare. Vi kan inte skylla på fiskarna som arbetar åt båtägarna då de är hungriga och måste ta hand om sina familjer. Eftersom Malawisjön har överfiskats i cirka 30 år, har det skett en kraftig nedgång i bestånden av matfisk. Minskningen är så kraftig att man inte längre kan fånga tillräckligt med utaka ens i nationalparkens vatten. Detta i sin tur ökar irritationen hos de fiskare som ”logiskt” lägger skulden på lodgens ägare, då de inte finner någon annan att skylla på. Parkvakterna har inte gjort några fler gripanden de senaste månaderna, eftersom de såg det meningslösa i det hela och inte ville öka på den fientlighet som redan finns.

Malawisjön är döende

Två dagar efter vårt utsiktslösa uppdrag att placera ut billiga bojar kom parkvakterna från fastlandet och gav oss 20 riktiga bojar som vi kunde fästa vid befintliga stenar under vattnet. De kraftiga kablarna i rostfritt stål som vi hade köpt för flera år sedan till AND fanns fortfarande kvar och varje boj bands till en fyra meters längd av den tunga kabeln med ett tjockt rep längst ner för att knytas till stenar under vattnet. Vi tillbringade två dagar med att placera dessa förbättrade bojar runt om Nankoma Island – se Google Earth-fotot.

På de flesta platserna går 100-meterslinjen fortfarande över grunt vatten, inte mycket djupare än åtta meter, men när vi placerade bojar vid den sydöstra delen av ön fann vi ett område med tolv meters djup. Inget problem naturligtvis, om det inte vore för det faktum att det var becksvart redan på ett djup av tio meter! Jag kunde inte se min hand framför ögonen och behövde en ljuskälla för att kunna fortsätta. Klockan var runt tre på eftermiddagen och vid den tiden på dagen skulle ljuset normalt sett tränga ned till åtminstone 35 meter (Nankoma Island). De senaste åren har siktdjupet vid Maleriöarna minskat dramatiskt och Matt berättade för mig att det sällan är mer än fem till sex meter. Jag vet att siktdjupet under regnperioden kan vara mindre än 1 cm (!), men det var i mitten av juni och det kom mycket lite regn förra säsongen. I själva verket råder det torka i Malawi just nu och bönderna har förlorat sina grödor på grund av bristen på regn. Även vattennivån i sjön var mycket lägre än normalt; och det precis innan den blåsiga säsongen ska börja. Nivån förväntas sjunka med mer än en meter innan nästa regnperiod i december. De sista två dagarna tillbringades vid Cape Maclear och vi dök vid Zimbawe Rock, Thumbi West och Otter Island, och siktdjupet var aldrig mer än fem meter.

Det finns flera möjliga faktorer som kan spela en roll för att vattnet numera är så grumligt i den södra delen av sjön, men enligt min mening har överfisket, det nästan fullständiga avlägsnandet av planktonätande ciklider från vattenpelaren, lett till att mängden plankton i vattnet har ökat. De täta planktonblomningarna hindrar ljuset att tränga ned till djupare vattenlager och kommer att tvinga växtätare från de djupare klippmiljöerna att flytta till grundare vatten för att inte duka under. Ett liknande scenario orsakade Victoriasjöns kollaps. En annan faktor som kan spela en roll är gödselrik avrinning från jordbruksmarker som gränsar till sjön eller vattendrag som för näringsrikt vatten till sjön. I Malawisjöns sydöstra arm är Maldeco, ett företag som först utarmat chambo-beståndet (främst Oreochromis karongae), nu involverat i uppfödning av chambo i 48 stora flytande burar i sjön. Påverkan från fodret och avfallet som härrör från dessa burar måste vara påtaglig då enligt uppgift 750 ton chambo produceras årligen. Allt detta ger mat åt algerna att blomma men det finns ingen fisk som skulle äta planktonen. Några fiskare fångar fortfarande chambo men numera har en utfärgad hanne en längd av 15 till 20 cm medan arten normalt växer till en längd av 30 till 35 cm. Små könsmogna hannar är ett tecken på en bristfällig population; där stora starka hannar saknas tillåts yngre fisk att mogna tidigt.

Tanzania

Jag hoppas bara att situationen i andra delar av sjön är mindre allvarlig. Tanzanias nya president, John Magufuli, verkar vara en stark förespråkare av skydd för vilda djur och stöd till lokala myndigheter när det handlar om olaglig fiskeverksamhet som att använda landnotar. För att stärka sina insatser för att skydda den biologiska mångfalden i Tanganyikasjön har han låtit organisera ytterligare två övervakningscentra för fiskeri (Kasanga och Ikola). Jag känner inte till hur situationen är längs den tanzaniska delen av Malawisjön, men för Tanganyikasjön innebär den nya förordningen en 2 000 meter bred zon ut från stranden med förbud att fiska! Ja, olaglig verksamhet är fortfarande vanlig längs sjöns stränder, men de nya fiskeritjänstemännen måste visa upp resultat, annars kommer de att bytas ut. President Magufuli kallas ibland för ”bulldozer president”, men Afrika skulle behöva fler av hans kaliber.

Enantiopus melanogenys-hannar på under två meters djup längs Tanganyikasjöns strand vid Mahale.

Tanganyikasjön

När jag började besöka den zambiska delen av Tanganyikasjön i början av 1990-talet, var redan de sandlevande cikliderna utrotade vid sandiga stränder till ett djup av cirka tio meter. Detta berodde på de lokala fiskarnas intensiva notfiske under 70- och 80-talet. De enda platser kvar att se sandlevande fiskar var antingen i vatten djupare än tio meter, eller för de arter som bara lever i grunda sandhabitat, i sandiga områden med stora stenblock vilka förhindrar notdragning från land. En liknande utveckling hade skett, eller höll på att ske, i alla andra delar av sjön. Det var därför en mycket trevlig överraskning att upptäcka att en förändring av situationen verkar äga rum i vissa delar av sjön. I början av juni reste Martin, John och jag längs den tanzaniska kusten av Tanganyikasjön och i synnerhet längs kusterna vid Mahale National Park. Denna nationalpark skyddar främst chimpanser men täcker även en 2 000-meterszon av sjön. De senaste tio till femton åren har parkvakterna varit mycket effektiva i att avvisa fiskare från parkens vatten genom att bränna båtar och nät samt fängsla förövarna. Effekten av ett decennium utan notfiske eller fiske i kustnära vatten var klart synlig när jag snorklade utanför stranden vid parkens camping. Jag såg hundratals sandlevande ciklider som Ectodus sp. ’north’, Callochromis pleurospilus, Enantiopus melanogenys, Xenotilapia ochrogenys och även en Bathybates graueri i vatten med mindre än två meters djup. Under de 30 år som jag har besökt Tanganyikasjön hade jag aldrig sett detta i en livsmiljö av enbart sand. Det ser alltså ut som att när de äntligen slutar upp efter ett halvt sekel av plundring och rovdrift, kan populationer av olika arter återhämta sig.

Om bottnen på karen skulle ha varit vattentäta hade det redan varit fisk i dem. Nu måste de torka ut först innan vattentät cement hälls ut på bottnen. Foto: Louise Horsfall.

Odlingsarbete

Eftersom Louise Horsfall var så orubblig tidigare i år att uppmärksamgöra fiskeridepartementet på exploateringen av ciklider från Tanganyikasjön, erhöll hon och Chris i början av april ett överraskningsbesök av en delegation hela vägen från Dar es Salaam. Louise hade skickat dem ett brev som förklarade hur bekymrade vi alla är med anledning av exploateringen av ett antal arter och att det inte fanns någon kontroll som förhindrade exporten av dem ur landet. Tjänstemännen blev djupt oroade över hur hanteringen sköttes av de nio olika företagen som exporterar fisk från sjön och bad om hjälp. Inte en enda av tjänstemännen hade någonsin sett ett foto av en tanganyikaciklid och Chris föreslog att vi skulle göra en sorts flip-fil med de hotade arterna, samt sprida den till alla fiskeristationer och till killarna på flygplatsen. Under tiden har vi nu gjort en sådan fil och ett flertal uppsättningar har skrivits ut, samt laminerats och sänts till Dar es Salaam. Fonden har också skickat tolv exemplar av min bok om Tanganyikasjön som ska distribueras till alla fiskeristationer längs sjön. Chris skriver vidare: ”Som ett sista farväl visade jag honom [Mr Bugoma, chef för fiskeridepartementet] våra kar och sade till honom att du och fonden hade betalat för dem. Han frågade varför man skulle vilja göra det och jag sa att det var alla de människor som känner till och förstår vad som händer här, som är bekymrade över att det finns fyra arter som vi samtliga tror kan utrotas, så vi ville hålla några exemplar av dessa arter här för att se till att det inte sker. Han blev orolig och bekymrad, och jag tror att det verkligen hjälpte honom att få en förståelse för hur allvarlig frågan är och hur oroliga vi alla är.” Naturligtvis är fiskeridepartementet helt på vår sida och vi måste stödja dem med våra förslag om hur man kontrollerar exporten av sällsynta arter utan att äventyra verksamheten med akvariefiskar i Tanzania som helhet.

Efter ett bakslag tidigare i år när Chris upptäckte (i tid, lyckligtvis) att vattentornet han hade konstruerat för 5 000-litersbehållaren inte skulle klara av en full tank på obestämd tid, var han tvungen att riva ner tornet och bygga ett annat med en bas av sten och betongblock (se foto).

Han installerade också den soldrivna pumpen och satte upp en solpanel för att driva pumpen. Det är häpnadsväckande att höra att pumpen levererar 35 000 liter per dag, sju gånger tankens kapacitet! Så det kommer att finnas gott om vatten för vattenbyte när allt är igång.

Chris svetsade också ihop skuggskydd för vart och ett av de åtta karen, men när han fyllde dem visade det sig att konstruktören hade glömt att göra bottnarna på tankarna vattentäta... De läckte cirka 30 cm vatten över en natt. Så nu låter Chris karen torka ut för att ett nytt tätskikt ska kunna appliceras på bottnen av varje. Långsamt, långsamt, men det går framåt.

Insamling till fonden

Mattia Matarrese är en mycket hängiven insamlare och tillsammans med Perth Cichlid Society (Australien) donerades totalt 2 400 US-dollar till fonden! Han erbjöd sig också att placera bojar i Malawi i år (han gjorde faktiskt det mesta av arbetet) och donerade ytterligare två pneumatiska borrar samt en liten drönare som Matt vid Maleri-öarna kan använda för att observera olaglig fiskeverksamhet. Tack, Mattia, för allt ert stöd!

En auktion som anordnades av Wojciech Sierakowski för Klub Malawi i Polen genererade 826 US-dollar till fonden! Tack, Wojciech! Flera andra engagerade akvarister har bidragit på ett viktigt sätt för saken och även om jag har nämnt och tackat dem tidigare skulle jag vilja tacka dem igen för deras fortsatta donationer. Tack, Steve Edie, Christian Alfredsson och Patrick Tawil!

Sist men inte minst vill jag tacka Kelly Randall och Omega One för deras kontinuerliga stöd till fonden genom att bidra med en del av vinsten från varje sålt paket med fryst Cichlid Formula!

Det finns flera händelser som jag behöver rapportera om, såsom projekteringen av ett nytt program (i Tanzania) vilket innefattar att räkna vissa arter i sjön för att vetenskapligt dokumentera eventuella nedgångar i populationerna och samarbetet med en ny uppfödare i Malawi för odling och återinförande av hotade ciklider, men jag vill spara detta till nästa uppdatering när mer specifika planer har uppgjorts. Jag anser att vi, trots att Malawisjön har blivit sämre, måste se till att ingen av de arter, som eventuellt går förlorade, gör det på grund av akvariefiskindustrin.

Som alltid, tack för ert stöd och engagemang.

Ad Konings

 


Läs tidigare artikel på Zoopet som beskriver fonden

Artikeln är tidigare publicerad i Ciklidbladet från Nordiska Ciklidsällskapet

Nordiska Ciklidsällskapet har gjort det enkelt att donera med Swish





Om oss Kontakta oss Facebook

Allt innehåll är copyright Fohrman Aquaristik