Denna avdelning är uppdelad i två delar - först en allmän beskrivning av gruppen malar och sedan en beskrivning av gruppen L-malar.


Den gigantiska red tail-malen (Phractocephalus hemioliopterus) hör inte hemma i akvarier. Fotot visar ett halvvuxet exemplar som är på väg till en djurpark.

Allmän beskrivning av malar

De flesta akvarier innehåller en eller flera malar och anledningen till att de placeras där, är oftast att de betraktas som "renhållningsarbetare", något som åtminstone delvis är korrekt. Det finns mängder av mal-arter (Siluriformes) världen runt, men de är vanligast i Sydamerika och Afrika. Faktum är att det finns mer än 2400 arter. De varierar från pyttesmå malar som pygmépansarmalen (Corydoras pygmaeus) till den mer än meterlånga red-tail malen (Phractocephalus hemioliopterus). Den senare arten är en rovfisk och är knappast lämplig i akvarium.


Alla malar har skäggtömmar (känselspröt). På engelska kallas malar för "catfishes" med tanke på att dessa spröt påminner om kattens morrhår. Fotot visar Auchenoglanis occidentalis.

Malarna har till skillnad från de flesta andra fiskar inga fjäll, istället är deras hud antingen "naken" eller skyddas av bensköldar. Alla arter har skäggtömmar (känselspröt som finns runt munnen). Hos en del arter är de mycket långa och smäckra som "morrhåren" på en katt. På engelska kallas alla malar för "catfishes" med tanke på "morrhåren". Dessa känselspröt är täckta med känsel- och smaklökar som gör att malen kan upptäcka föda, antingen genom direkt kontakt eller genom att "lukta" sig fram i vattnet. De kan också upptäcka andra fiskar med samma metod. Hos många arter har de bärande fenstrålarna i bröst- och ryggfenor omvandlats till styva taggar som hos vissa av dem är försedda med giftkörtlar som innehåller giftämnet siluridotoxin. De är dock väldigt få av de malar som förekommer i handeln som har giftkörtlar.

Malarna kan delas in i ett stort antal grupper. De grupper som är vanligast som akvariefiskar är "pansarmalarna" (t.ex. Corydoras) och "harneskmalarna" (Loricariidae). De senare är också allmänt kända som "sugmalar". Båda dessa grupper kommer från Sydamerika. Synodontis-arterna som kommer från Afrika, är också ganska vanliga.

Det är relativt få malarter som odlas och lekbeteendet varierar högst avsevärt mellan de olika malarterna, men vanligast är romspridare men även andra former av yngelvårdnad förekommer, som t.ex. skumbobyggare och munruvare.


En i handeln mycket vanlig mal är den lilla metallpansarmalen (Corydoras aenus) som i likhet med andra Corydoras är en stimfisk.

De flesta malar är något av ensamvargar (som ofta är rovfiskar) i akvariet men det finns också en del stimlevande arter och släkten, som t.ex. Corydoras och glasmalarna (ex. Kryptopterus minor).

I regel håller man malar tillsammans med andra sorters fiskar, vilket bara är bra eftersom de i naturen lever ihop med andra fiskar. Det är emellertid viktigt att komma ihåg att många malar är nattaktiva, vilket innebär att akvariet måste innehålla gömställen som de kan dra sig tillbaka till under dagen. Man kan skapa gömställen med hjälp av rötter eller stenar, men även växter kan utgöra skydd för dem.

Vid matning är det viktigt att komma ihåg att många malar är nattaktiva. Lämpligast matar man dessa fiskar genom att lägga några maltabletter (som sjunker) i akvariet (alltid i samma hörn) strax efter att ljuset i akvariet släckts för natten. Även om det är sant att många malar är bra renhållningsarbetare i akvariet, är det fel att förutsätta att de enbart kan leva på överblivet foder och alger. I handeln finns det många bra maltabletter till såväl de arter som är algätande och de som plockar från botten (t.ex. Corydoras).


Malar är ofta bottenlevande och nattaktiva och behöver därför speciellt foder för att inte tyna bort. Tänk dock på att olika malar har olika behov, de algätande behöver foder med vegetabiliskt innehåll, rovfiskarna med animaliskt innehåll.

Vilka andra fiskar man kan hålla ihop med malar, varierar naturligtvis oerhört mycket beroende av vilken mal-art det rör sig om. Många gånger kan det vara ett problem att se till att malarna får tillräcklig med mat då de helst ligger och trycker. Anledningen till att de gör så, är en betingad reflex att skydda sig mot rovfiskar. Ett knep kan då vara att hålla dem ihop med ett tetrastim. När man matar beger sig tetrorna snabbt till ytan för att äta och detta fungerar som en signal till malarna att också börja söka efter mat. De bottenlevande malarna tycks reagera på de fiskar som håller till högre upp i akvariet och sannolikt uppfattar malarna tetrornas "nonchalans" mot "potentiella rovfiskar" när de äter som en signal att kusten är "klar". Arter som hålls i akvarium för detta ändamål kallas av många för "dither fishes" (ungefär "nerviga" fiskar).


Ancistrus-malarna är mycket populära algätande fiskar. Fotot visar Ancistrus ranunculus.

En del mal-arter (speciellt Loricariidae-gruppen) lever av alger i akvariet och bör därför finnas med redan när akvariet startas upp. Många andra arter plockar överblivet foder från botten och hjälper på detta sätt till att hålla akvariet rent. Malar är inte bara nyttiga i akvariet utan är även mycket intressanta och detta är ytterligare ett skäl att skaffa några. En annan fördel är att de ofta håller till nära akvariets botten, ett område som andra akvariefiskar sällan befinner sig i.

Malar är oftast ganska anpassningsbara vad gäller vattenvärden och tolererar ett relativt brett spektrum på pH, hårdhet och temperatur. De flesta arter föredrar dock ett relativt neutralt vatten (pH 6.5-7.4) och en temperatur på 23-26°C, medan arterna från bl.a. Malawi- och Tanganyika-sjöarna föredrar ett mer alkaliskt vatten.

 

Malar - L-malar (harneskmalar, sugmalar)

Familjen Loricariidae innehåller drygt 80 olika släkten och man brukar hitta åtminstone någon representant från denna familj i nästan alla akvarium. Det finns naturligtvis flera orsaker till detta men de allra viktigaste är utan tvekan att de ofta är bra algätare och är fredliga.

Otosinclus-arterna som inte blir mer än ca 5 cm och "jättar" som Glyptoperichthys och Liposarcus som kan bli uppemot 60 cm.


Otocinclus-arterna är utmärkta algätare för mindre akvarier.

Arterna som ingår i denna familj varierar väldigt mycket i storlek och det finns "dvärgar" som

Det som främst kännetecknar denna familj är att de har en sugmun på huvudets undersida.

Det finns många otroligt färggranna arter som tillhör denna familj, men tyvärr är de allra flesta av dem nattaktiva så man får alltför sällan tillfälle att beskåda deras skönhet. De brukar dock åtminstone komma fram i akvariet när det är matdags.

Hypostomus och Glyptoperichthys ta upp atmosfärisk luft genom magen, medan Otosinclus använder en del av tarmsystemet.


Glyptoperichthys gibbiceps har ett tungvrickande släktnamn, men brukar kallas för segelfenspleco. De är bra algätare (speciellt innan de blivit för stora) för det större akvariet.

Flera av dessa fiskar kan andas atmosfärisk luft. Så kan t.ex.

L i L-malar står ganska naturligt för Loricariidae. Eftersom det finns så otroligt många L-malar och nya hela tiden upptäcks så för att underlätta identifikationen ges alla nya varianter ett L-nummer (L10, L212 etc.) och så att alla vet vilken "variant" man pratar om. Det tar ju ofta väldigt lång tid tills de har fått ett vetenskapligt namn.

Akvariet

Först av allt måste man titta på vilken art det rör sig om och i vilken miljö den ursprungligen kommer ifrån.

Självklart måste akvariets storlek vara avpassat efter fisken storlek. En mal som kan bli 30-50 cm måste ha ett akvarium som är minst 160-200 cm långt. Akvariet skall innehålla rikligt med gömställen som kan skapas med hjälp av rötter och stenar. De allra flesta arter rör inte växterna så de passar också ofta i växtakvarier. Det säger sig dock självt att det inte är lämpligt med finbladiga växter till de större arterna.

Vattnet

De allra flesta arter trivs också bäst om det är relativt stark genomströmning i akvariet, om bottenmaterialet inte är för ljust och om belysningen är något dämpad.

I sin naturliga miljö lever de allra flesta av dem i neutralt till starkt surt vatten och det allra bästa är naturligtvis om man ger dem samma förutsättningar i akvarium. Hur känsliga de är för "felaktiga" vattenvärden varierar mycket mellan de olika arterna, men flera av dem accepterar utan svårighet pH på 8. Exempel på sådana tåliga L-malar är Ancistrus, Hypostomus och Glyptoperichthys. Detta är anledningen till att man ofta kan se dessa malar i akvarium med Malawi- och Tanganyikaciklider som vill ha basiskt vatten.


Hypostomus plecostomus är en av de allra vanligaste algätarna. Den är tålig och kan t.o.m. hållas i alkaliskt vatten.

Foder

Loricariidae har ett väldigt långt tarmsystem vilket visar på att de är "växtätare". I akvarium är de kända för att vara bra algätare, hur bra varierar naturligtvis från art till art. I akvarium äter de allt slags foder, t.o.m. proteinrikt animaliskt foder vilket knappast är en naturlig del av deras diet. Detta kan på längre sikt ställa till problem med deras tarmsystem och det är därför viktigt att se till att de ges en fiberrik kost. Om de inte får tillräckligt med alger i akvariet kan man ge dem grönflingor, grönfodertabletter, djupfrysta gröna ärtor etc. En del arter ger sig på växterna om de inte får i sig tillräckligt med grönt. Samma regel gäller här som för många andra fiskar, mata väldigt lite varje gång, men relativt ofta. Tänk också på att många av dem är nattaktiva och att man därför skall mata dem när ljuset i akvariet och rummet släcks på kvällen.

En del arter verkar också behöva ett större inslag av cellulosa i sin diet vilket de får i sig genom att beta på trädrötter. Se därför till att det alltid finns någon/några sådana i akvariet.


Det finns speciella maltabletter som passar dessa fiskar. Djupfrysta gröna ärtor är också ett bra foder. Fotot visar en Sturisoma aureum som kalasar.

Sällskap

Som tidigare nämnts är Loricariidae-arterna i huvudsak fredliga fiskar och passar därför i akvarier ihop med andra fiskar av lämplig storlek (ej alltför avvikande). Segelfensplecon (Glyptoperichthys) skall självklart inte hållas ihop med små tetror och Otosinclus inte ihop med stora tuffa påfågelsciklider (Astronotus ocellatus). De är inte stimfiskar. En del av dem är aggressiva mot andra av samma art, men finns det bara gömställen brukar det inte vara något större problem.

Odling

En del Loricariidae-arter odlas kommersiellt i stor skala (som Ancistrus) och åtskilliga odlas i mindre skala på hobbybasis. Det är också relativt vanligt att de leker i vanlig akvariemiljö. Oftast är de substratruvare och det är hanen som vaktar avkomman efter leken.

Det finns några olika lektekniker som praktiseras. Schematiskt kan nämnas:
1/ Under stenar: Ancistrus och andra släkten som i sin naturliga miljö lever i floder med stenbotten placerar rommen under stenar.
2/ "Munruvare": Loricariichthys-hanar och en del andra släkten ruvar äggen i sin munhåla.
3/ "Växtruvare". T.ex. Otosinclus och Sturisoma är substratruvare som placerar äggen på växtblad, rötter etc.
4/ "Tunnelruvare": Många av de stora arterna som Hypostomus och Glyptoperichthys leker i tunnlar eller gropar i sandbanken. Flera av dessa arter odlas också kommersiellt i stor skala på detta sätt genom att de hålls i stora dammar där de ges möjlighet att gräva tunnlar eller alternativt "serveras" färdigbyggda tunnlar. Dessa arter är så gott som omöjliga att odla i akvarium.


Sturisoma-hane vaktar äggen som placerats på en trärot.

Sjukdomar

I regel är arterna i Loricariidae-familjen tåliga fiskar som trivs i de flesta välskötta akvarium. De lever väldigt länge i akvarium under förutsättning att vattnet är tillräckligt syrerikt och att de får en riktig kost i tillräcklig mängd. Det bör dock nämnas att de kan vara relativt känsliga för en del metaller som kan finnas i kranvattnet eller i en del mediciner. Läs därför alltid medicinens bruksanvisningen innan den används i ett akvarium med L-malar.


Rineloricaria-yngel en eller två dygn efter kläckning.