Vi har delat in Malawisjöns ciklider i 4 olika grupper
Aulonocara, Haplochromisar, Mbunas och Övriga malawiciklider

Först kommer en allmän del, därefter kommer en beskrivning av gruppen "Aulonocara".

ALLMÄNT om Malawisjön, malawiciklider samt malawiakvarium

Malawisjön, eller Nyassasjön som den ibland kallas, är världens nionde största sjö och ligger i östra Afrika. Den omges av tre länder - större delen (den västra och södra delen) tillhör Malawi, den nordöstra delen Tanzania och en relativt lång del på den östra sidan tillhör Mozambique. Två viktiga öar, Likoma och Chizumulu, ligger i mozambikanskt vatten men tillhör ändå Malawi. Denna jättelika (600 km lång och upp till 80 km bred) och djupa (700 meter) sjö är hem för många olika arter (huvudsakligen ciklider), som blivit populära inom akvariehobbyn p.g.a. sina vackra färger. Idag är det möjligt att särskilja mer än 650 olika ciklidarter i sjön och nästan alla är endemiska (existerar bara på en plats) till Malawisjön. På följande sidor behandlas några av de allra vanligaste i handeln.

Vattenvärden

Malawisjöns vatten är alkaliskt (pH 7.7-8.6). Malawiciklider är relativt robusta fiskar och accepterar en relativt stor spännvidd vad gäller pH-värdet. pH-värdet skall dock alltid vara över 7.5 (för ytterligare information gå in under rubriken "Akvarievatten" i huvudkolumnen till vänster) och temperaturen hålla sig mellan 23-28°C.


Tilapia rendalli är den enda substratruvande cikliden i Malawisjön. Foto: Ad Konings

Alla malawiciklider med ett undantag (Tilapia rendalli) är munruvare, vilket innebär att honan efter leken tar upp romkornen i munnen och därefter ruvar dem ca 3-4 veckor, därefter släpps de då fullt utvecklade ynglen ut. De flesta Malawiciklider är lätta att odla och många yngel kommer också att överleva i akvariet under förutsättning att det finns gömställen för dem.


Visst kan man ha växter (här Vallisneria) i ett Malawiakvarium. Foto: Kjell Fohrman

Växter

Det finns väldigt få växtarter i Malawisjön (Cerathophyllum, Vallisneria och Potamogeton) och om du vill ha växter i ditt malawiakvarium är det nödvändigt med tåliga växter som Vallisneria, Anubias, Crinum, Microsorium och Cerathophyllum. De växter som finns i sjön återfinns i regel enbart i dyområdena och någon gång i sandområdena, dock aldrig vid klippkusten. Ett biotopriktigt malawiakvarium skall därför inte innehålla växter. Oftast har man inte heller växter i ett malawiakvarium, utan det inreds med hjälp av stora stenar som ger gömställen för yngel och där hanarna kan hålla ett revir.


Fotot visar vilken typ av sand/grus som man hittar i Malawisjön. Foto: Kjell Fohrman

Vill man ändå ha växter i ett malawiakvarium bör man tänka på att de flesta malawiciklider (med undantag för Aulonocara-arterna och några ytterligare) gräver en hel del, vilket innebär att växterna åker med. Växterna måste därför förankras väl vid något sten etc. för att inte flyta upp. Däremot är ytterst få malawiciklider växtätare.

I Malawisjön är gruset finkornigt (1-3 mm) och ett sådant grus är också det lämpligaste för de allra flesta malawiciklider.


Malawiakvarium inrett med en Back to Nature-bakgrund och en massa sten på botten. Foto: Kjell Fohrman

Tuffingar

Malawiciklider är relativt aggressiva (revirhävdande) och därför är det nödvändigt med ett stort akvarium (på minst 150 liter för de mindre arterna). Det blir också mindre stridigheter i akvariet om man har färre arter och istället fler av varje art. Det är också en fördel om det finns fler honor än hanar i akvariet, eftersom det är hanarna som är aggressivast. Oftast är det hanarna som har de vackraste färgerna. Alla yngel är färgade på samma sätt som honorna och därför kan det vara svårt att se könsskillnad på mindre fiskar. Därför är det bättre att skaffa sig en mindre grupp och låta dem växa upp tillsammans. Man kan inte ge någon exakt tumregel för hur många fiskar man skall ha i ett akvarium. Om det är för få fiskar i akvariet brukar fiskarnas revirhävdande öka och de blir också skyggare. Om det är för många, kan det lätt bli något av en fisksoppa och det blir inte särskilt dekorativt. Dessutom får inte alla fiskarna mat om man inte matar väldigt mycket, men då hänger inte filtret med. En 10-12 centimeters fisk per 15 liter akvarievatten får nog betraktas som maximalt antal. Är fiskarna större skall antalet reduceras.


I områden med klippkust hittar man de flesta cikliderna. Foto: Kjell Fohrman

Klippkust = Ciklidbiotoper

Sjöns kust består av tre olika huvudtyper. Mellan 25 och 35% består av klippkust, medan större delen av resterande områden består av sandstränder. Den tredje typen återfinns vid flodmynningar och består av sumpiga områden med vass. Det ständiga växlandet mellan långsamt sluttande sand- eller dystränder och klippkuster har spelat och spelar fortfarande en viktig roll för ciklidernas artbildning. De flesta ciklidarter lever i klippområdet där deras huvudsakliga födokälla är den algmatta som växer på klipporna. Detta gör att en art som lever vid ett visst klippområde inte beger sig ut över öppet vatten i sandområdet eftersom de inte finner någon föda där. Under årtusendenas lopp har det därför, vid varje klippområde i sjön, utvecklats ett antal olika arter som bara finns just där och inte någon annanstans i sjön. Detta är anledningen till att det finns så många olika arter i Malawisjön.

I sjön lever de flesta arter på relativt grunt vatten vid klippkusten där vattnet är syrerikt. Därför är det nödvändigt med kraftfulla pumpar i malawiakvarier (med en omsättning på minst 3 gånger akvariets volym per timma). Mycket viktigt är också att man utför regelbundna vattenbyten (helst en gång per vecka) och vid dessa tillfällen byter ganska mycket vatten (ca. 1/3).


I sjön lever de flesta malawicikliderna av den brunaktiga algmatta (s.k. Aufwuchs) som växer på stenarna. Fotot visar ett stim Pseudotropheus saulosi-honor. Foto: Ad Konings

Foder

Malawiciklidernas foder skall vara sammansatt på ett sådant sätt att det i så hög grad som möjligt liknar deras naturliga föda. Idag finns det bra flingfoder och pellets (som inte innehåller animaliska fetter) med vegetabiliskt innehåll. De flesta malawiciklider uppskattar även små kräftdjur som mysis, Cyclops och krill. Däremot är inte röda mygglarver ett lämpligt foder för malawiciklider. För ytterligare information gå in under rubriken "Foder" i huvudkolumnen till vänster.

Detta var den allmänna beskrivningen. 


Bland stora stenbumlingar lever många ciklider. Foto: Ad Konings


Det finns inte bara fisk i Malawisjön, utan också mindre trevliga djur som krokodiler. Foto: Kjell Fohrman


Ciklider nafsar på Kjell Fohrmans händer för att kolla om de är ätbara. Foto: Ad Konings


Tyrannochromis macrostoma-hona som vallar runt sina yngel. Foto: Ad Konings


Ett dykteam på väg för att fånga fisk till akvariehobbyn. Foto: Ad Konings


Det finns andra fiskar än ciklider i sjön. Fotot visar en Mastacembelid-ål. Foto: Ad Konings


I Malawisjön lever den stora malen Bagrus meridionalis i symbios med Utaka (malen vaktar deras yngel) och Pseudotropheus crabo (som rensar malens skinn från parasiter). Foto: Ad Konings

 

Mbuna


Stim med planktonätande mbuna vid Minos Reef. Foto: Ad Konings

Mbunas är den ciklidgrupp i malawisjön som innehåller de allra minsta arterna, även om en del arter blir uppemot 15 cm. De allra flesta av dem hittar man i klippbiotopen där de i huvudsak lever av att den algmatta (aufwuchs) som man hittar på klipporna i biotopen. I denna algmatta lever också små ryggradslösa djur som på så sätt också kommer att ingå i deras diet. Alla mbunas lever dock inte av aufwuchs i klippbiotopen utan vissa av arterna i släktet Cynotilapia, vars honor samlas i stora stim på öppet vatten, äter också plankton.


Cynotilapia afra "Nkhata Bay" är en planktonätande mbuna. Foto: Ad Konings

I denna grupp har vi bl.a. placerat följande släkten Cynotilapia, Labeotropheus, Labidochromis, Melanochromis, Metriaclima, Iodotropheus och Pseudotropheus.

De flesta arter i denna grupp är revirhävdande och därför kan det vara svårt att ha fler hanar av en art i samma akvarium, om inte akvariet är mycket stort. Ett mbuna-akvarium måste alltid innehålla gott om gömställen som man kan skapa med hjälp av stenar i inredningen. Tänk dock på att bygga upp "stenrösena" från akvariets botten (gärna med en tunn frigolitskiva mellan stenarna och bottenrutan), dvs innan man lagt dit sanden. Anledningen till att man måste göra så är att många mbunas gräver en del och därför kan underminera ett stenröse genom att gräva ut sanden under en sten.


Labeotropheus fuelleborni "Katale-ön" äter i sin naturliga miljö alger som sitter fast på klippunderlaget. Foto: Ad Konings

Revirhävdande

Eftersom de allra flesta mbunas är revirhävdande skall inte akvariet vara alltför litet, utan helst minst 125 cm långt. Vill man ha flera hanar av samma art måste akvariet vara ännu större och innehålla rikligt med gömställen. Vissa som de små Labidochromis caeruleus arterna kan hållas i mindre akvarium. De flesta mbunas går bra att blanda med andra malawiciklider, även om de små arterna av naturliga skäl inte är så lämpliga ihop med rovfiskarna.

Eftersom de flesta arterna i denna grupp är växtätare (aufwuchs) är det viktigt att de ges ett vegetabiliskt tillskott i kosten. Det finns bra torrfoder som Spirulina-flingor men man måste mata försiktigt om man använder torrfoder. Mata aldrig mer än en gång om dagen (det räcker faktiskt med varannan) och mata sparsamt. Man kan också gärna komplettera med frysfoder som Cyclops och Mysis, eftersom flera mbunas i sin naturliga miljö äter plankton och olika insekter. Även i växtätarnas kost ingår små ryggradslösa djur, eftersom dessa finns i aufwuchsen.


Pseudotropheus socolofi "Cobue" var en av de allra första malawicikliderna som exporterades. Foto: Ad Konings

Lättlekta

Det brukar inte vara svårt att få mbunas att leka i ett akvarium. Om det finns gott om skrymslen och vrår i akvariet kan det tvärtom vara ett problem, att det med tiden blir för många fiskar i akvariet. Samtliga mbunas är munruvare och storleken på kullarna varierar mycket mellan de olika arterna och honans storlek. De arter som blir max. 10-11 cm brukar ge mellan 10-30 yngel per kull. De som är större ger mellan 30-100 yngel. Undantag från denna regel finns och vissa arter kan ge betydligt större kullar. 



Rödzebran från Minos Reef räknas nu till släktet Metriaclima. Fotot visar en Metriaclima estherae-hona. Foto: Ad Konings


Melanochromis auratus-hane från Thumbi West. Foto: Ad Konings


Melanochromis auratus-honans och ynglens färgteckning skiljer sig mycket från hanens. Foto: Ad Konings


Lodotropheus sprengerae brukar kallas för rostciklid. Foto: Ad Konings


Labidochromis caeruleus "Kakusa" har snabbt etablerat sig som en av de vanligaste malawicikliderna. Den brukar kallas för "Golden". Foto: Ad Konings