Text och foto (om ej annat anges): Kjell Fohrman
Koikarp har nog de flesta hört talas om, men de är ändå ganska ovanliga i Sverige. Däremot är de mycket vanliga i Asien. I Japan finns det mängder med speciella koiföreningar och en del samlare som är beredda att betala enorma summor för de mest exklusiva exemplaren. I Europa är det England som står i främsta ledet. Nyligen såldes där ett exemplar för den enorma summan 4,5 miljoner svenska kronor. Nåväl, det finns koi också i prisklasser från en dryg hundralapp och uppåt, vilket låter lite mer acceptabelt för oss vanliga människor. I Sverige har inte koi nått samma popularitet som i Mellaneuropa. Anledningen till detta är bl.a. att utomhusdammar ännu inte är riktigt lika vanliga i Sverige. En annan anledning är att man inte får importera koi till Sverige, inte ens från andra EU-länder. Anledningen sägs vara att de kan föra in vissa sjukdomar, som kan smitta andra fiskar i Sverige. Det må vara hur det vill med detta, nu finns det i alla fall sedan några år tillbaka en rätt så hyfsad tillgång på svenskodlad koi av hög kvalitet i Sverige. Den som vi främst kan tacka för detta heter broder Mikael och är munk på Östanbäcks kloster, strax utanför Sala.
 |
|
| Aka Bekko. Foto: Monika Bäck | |
Rallyvägen
För att vara ärlig var jag nog lite nervös inför att bege mig till ett kloster. Eftersom jag är ateist, var jag nog rätt övertygad om jag nog inte riktigt passar in på ett kloster. Men so what, vad kunde hända. Jag begav mig alltså dit. Jag tog av norrut vid Västerås mot Sala, strax före Sala svängde jag vänster mot Fagersta, Norberg. Efter 5-6 km höger vid en vägskylt som det stod Broddbo 10 på. Denna väg var väldigt smal och det var svårt att mötas, vilket dock inte på något sätt hindrade Salaborna att köra som biltjuvar. Utan tvekan hade det nog underlättat att vara munk när man åkte här, då hade man kunnat förlita sig till de högre makterna. Kanske fick jag ändå lite hjälp uppifrån eftersom jag lyckades ta mig de 3 kilometrarna på denna väg fram till klostret med livet i behåll. Jag kom fram lite väl tidigt och innan broder Mikael hade tid för mig kunde jag läsa lite om klostrets historia som stod på en skylt vid entrén.
 |
|
| Kohako. Foto: Monika Bäck | |
En fd skola
Här inrättades 1876 en skola, som byggdes till 1926. 1967 fanns det inte så många barn kvar på bygden och skolbyggnaden blev istället en madrassfabrik. Detta varade till 1970 då stiftelsen Heliga Korsets Brödraskap köpte byggnaderna för att inrätta ett kloster med inspiration från Helige Benedikts regel. 1972 hade de bröder som flyttade in först färdigställt huvudbyggnaden i vilken bl.a. kapellet ligger. Man har också en verkstad för ljustillverkning samt en försäljningsbod. Ytterligare en anledning till att jag inte skulle passa som munk stod också att läsa på informationstavlan. Deras arbetsdag börjar nämligen klockan 04.00 med bön. Jag som tycker att kl. 7 är alldeles för tidigt. Hugaligen.
Koiodlingen
Broder Mikael såg inte alls ut som jag hade föreställt mig en munk. Han hade vare sig en massa skägg eller någon rejäl munkkagge (om man skall vara uppriktig är nog detta karakteristika som bättre stämmer in på mig). Han var klädd som ett mellanting mellan en byggnadsarbetare och en munk (kort munkåpa samt snickarbyxor). Det visade sig också att han ansvarade inte bara för koiodlingen på klostret, utan också var byggnadsansvarig. Han tog först med mig till den stora utomhusdammen som är på nära 50 m3 inklusive det stora filtret. Här gick det ett tusental olika koi som varierade i storlek från 10 till 15 cm. Här fanns ett stort antal färgvarianter, alla lika snygga. Med stor entusiasm beskrev broder Mikael de olika färgvarianterna och hur de sorterades efter kvalité. Billigast var standard och dyrast var excellent. De senare kostade över tusenlappen. Som novis (ursäkta skämtet) på koi begrep jag dock inte riktigt hur broder Mikael bar sig åt när han delade in dem i de olika kvalitéerna. Det hade säkert en expert gjort. Han berättade också att det mesta han fick fram sålde han till zooaffärer, men en del också till garden centers. Han tyckte att det var lite synd att de senare verkar ta över mer och mer, eftersom kunskapen om hur man sköter fisk är betydligt större i akvarieaffärer.
Vi gick också över till själva odlingsanläggningen där han i det första rummet i en damm på ca 12 m3 hade avelsdjuren. Hans största hona är ungefär 70 cm lång och väger när den är full med rom ca. 5 kg. En sådan hona kan lägga flera hundra tusen ägg. Av dessa brukar han kläcka ca. 100.000 som flyttas till två dammar (på 5 resp. 6 m3) i ett annat rum i odlingsanläggningen. Här drivs sedan de 100.000 ynglen upp till ca 30 mm. Därefter görs den första urvalsprocessen där man sorterar bort de som inte håller tillräckligt hög kvalité. Urvalsprocessen upprepas sedan ytterligare 3 gånger innan de nått försäljningsstorleken som ligger på ca 15 cm, vilket tar ca 1 år. Kvar blir ca. 3.000 koi. Av dessa hamnar det stora flertalet i den lägsta priskategorin "standard". Bara 5-10 av de ursprungliga 100.000 hamnar i den högsta "excellent".
 |
|
| Broder Mikael matar fiskarna. Foto: Kjell Fohrman | |
Filter och foder viktigt
När man driver en sådan här stor anläggning finns det mycket att hålla reda på. Vattenvärdena måste hela tiden kollas mycket noggrant. Filtren måste rengöras noggrant. Filtermaterialet måste vara av mycket hög kvalitet och effektivt. För de olika dammarna används flera olika produkter. I den stora dammen finns ett filtermaterial från "Munther" som är vanligt i reningsanläggningar och vid matfiskuppfödning. I dammarna där ynglen dras upp och där det därför matas mycket kraftigt används dels droppfilter med Bio Cascade-bollar och dels s.k. filtermattor. När ynglen är små måste man hela tiden ha tillgång till levande foder. I början är det mest artemiaägg som kläcks, men broder Mikael hämtar också en hel del levande Daphnia i gruvhålen i Sala-trakten. Vissa tider odlar han också såväl Daphnia som Moina. När ynglen börjar bli lite större är det främst pellets som används. Sammanfattningsvis är det en mycket imponerande anläggning med mängder av otroligt vackra koi, som ni kan se på fotona.
Lite historia
Innan det var dags att bege mig hem fick jag en pratstund med broder Mikael och han berättade för mig att han redan i 15-16 årsåldern hade bestämt sig för att bli munk, men att det dröjde ända tills han blev 30 innan det var dags. Under denna tid hade han hunnit utbilda sig till byggnadsarbetare. Han hade nu varit munk i 12 år och ungefär vid samma tidpunkt (1986) som han blev munk anlades den första dammen vid klostret. Själva odlingen påbörjades för 5-6 år sedan. Jag tyckte att det var lite udda att man höll på med koiuppfödning på ett kloster, men i själva verket skrev deras ursprungsfader Benedikt på 480-talet att till varje kloster skulle höra dels en kvarn och dels en damm. I dammen odlades främst olika matkarpar som spegel- och läderkarp. Orsaken till fiskodlingen var att de skulle vara självförsörjande och eftersom de inte äter kött från fyrfotadjur var det praktiskt med karp.
I början av 1800-talet började man i Japan tävla om vem som hade de vackraste karparna och detta ledde till att dagens otroligt vackra koikarpar framavlades.
Innan det var dags för mig att bege mig hemåt blev jag inbjuden på lunch med bröderna och för den som är nyfiken på vad munkar äter till lunch en torsdag i augusti kan det nu avslöjas - ärtsoppa och pannkakor. Det var jättegott och under tiden som vi åt ärtorna läste Fader Caesarius ur en bok om El Salvador, en oerhört intressant genomgång av detta lands ekonomiska, sociala och politiska struktur. Ja näst intill allt togs upp och det enda som saknades var väl egentligen vilka akvariefiskar som man kan hitta i El Salvador, men inte ens en Fader kan väl vara expert på allt. Till desserten, jättegoda smarriga pannkakor, läste Fader Caesarius passande nog ett stycke om fasta. Det hindrade dock inte mig att hugga in på pannkakorna med hjortronsylt.
Jag såg också till att få med mig några koi till dammen där hemma och i ljusboden köpte jag bl.a. en fiskljusstake, kanongod honung och en senap som var sötad med honung som jag inte hunnit smaka på än.
På vägen hem till Göteborg funderade jag naturligtvis mycket på deras liv och det är inte utan att jag hyser en stor respekt för deras sätt att leva. Jag tänkte också på att jag var på väg hem till min fru och att jag skulle vara hemma lagom till det var dags att gå och lägga mig och att det i alla fall finns ytterligare en anledning till att inte jag skulle kunna bli munk.
(Red.anm. Efter att denna artikel skrevs har Broder Mikael slutat på Östanbäcks Kloster och de lade sedan också ner koi-odlingen eftersom det var han som var drivkraften bakom den.)
