Text och foto (om ej annat anges): Ad Konings
Skydda malawiciklider
Text och foto: Ad Konings
Svensk översättning: Kjell Fohrman
Denna artikel kan diskuteras i denna forumtråd på Zoopet
Under många år antog man att den stora biologiska mångfalden i Afrikas djupvattensjöar var vid ”god vigör” och att det var osannolikt att den skulle påverkas av befolkningstillväxten vid sjön - helt enkelt därför att det inte har etablerats några större industrier vid sjön. Industriell nedsmutsning samt förstörande av habitat är nämligen globalt sett den vanligaste orsaken till att den biologiska mångfalden minskar. Avsaknaden av lämplig industriell infrastruktur i länderna runt sjön har dock även avskräckt potentiella entreprenörer från att starta upp verksamhet och bristen på arbete och inkomst har därför mer eller mindre tvingat kustsamhällena att öka fisket. Denna massiva ökning har naturligtvis lett till en drastisk minskning av fiskpopulationen. Sedan tidigt 70-tal har notdragning från stranden systematiskt genomförts vid i stort sett varenda by längs Malawisjöns kust och sedan 1985 har antalet nät 50-dubblats och det arbete som läggs ner på fisket har ökat i än högre grad, men antalet fiskar som tas upp har faktiskt minskat. Under tidigt 90-tal kollapsade fiskbeståndet i Malawisjöns sydöstra arm samt i sjön Malombe.
Ingen fungerande lagstiftning
Det finns fortfarande inte någon fungerande lagstiftning som reglerar fisket, även om det i sig finns förbud på att använda strandnot och småmaskiga nät. När jag besökte sjön under sent 80-tal var strandnot allmänt förekommande och även notvarp var vanliga (även om dessa kraftigt hade minskat jämfört när jag var där 10 år tidigare). Idag är det ovanligt med strandnot i Malawisjöns sydöstra arm och anledningen till detta är inte att myndigheterna äntligen har börjat tillämpa lagen, utan helt enkelt på grund av att det inte finns några fiskar kvar.
Illegalt fiske tömmer sandområdena på fisk.
Eftersom de flesta av de sandlevande cikliderna redan har försvunnit från befolkade områden,
använder fiskarna idag istället finmaskiga nät när de fiskar efter små mbunas i klipphabitaten.
Även viktig matfisk försvinner
Samma förhållande gäller i Tanganyikasjöns zambiska del där det också har rått fiskeförbud med strandnot, men likafullt har de sandlevande fiskarna försvunnit och inte heller kommit tillbaka efter att fisket upphört. Jag såg en gång i Malawisjön två stora fiskebåtar dra en not, som var fastspänd mellan båtarna, över stora sandområden där de svepte med sig åtskilliga Lethrinops-arter så att de nästan helt utrotades. Det mesta av denna fiskhantering har sedan länge upphört eftersom fisken har försvunnit, men i Salima-området är det fortfarande mycket vanligt med 2 km långa nät och rep. Dessvärre är det område som drabbas, sjöns sydvästra del nära Chipoka också ett av de huvudsakliga lekområdena för chambo (Oreochromis spp. - tilapias) som är en av Malawisjöns viktigaste matfiskar. Notnäten används under fiskarnas lekperiod eftersom de återvänder till samma lekområde varje år. Det finns lagstiftning som förbjuder fiske under lekperioden (nov/dec), men den kontrollerande myndigheten (fiskerimyndigheten) har inte medel att upprätthålla lagen. Under 80-talet förklarades kustlinjen och öarna runt Nankumba-halvön som nationalpark och 1983 valdes parken ut som ett världsnaturarv. Parken, vars största del inkluderar skogsreservatet på Nankumba-halvön, omfattar sjövatten som ligger inom 100 meter från parkens landdelar. Nästan all kuststräcka inom parkens gränser är klippig och syftet med att man valt detta område är för att på så sätt inkludera och skydda ett så brett spektra av ciklider som är möjligt, eftersom de flesta ciklidarter återfinns i specifika klippbiotoper.
Mångfald inom nationalparken
Till dags dato har man inom parkens vattenområden hittat totalt 220 klipplevande ciklidarter. Det totala vattenområde som är skyddat inom nationalparken uppskattas till ungefär 7 km2 vilket bara är en mycket liten del av sjöns hela yta, men ändå finns så mycket som omkring 25% av sjöns ciklidarter representerade inom området. Sjöns mångfald av fiskarter har existerat långt innan vår egen art dök upp på scenen och även om sjön faller under tre olika staters lagstiftningar, kan inget av länderna hävda att de äger sjön och dess skatter. Malawisjön är en naturklenod och skall behandlas som en sådan. Malawis regering har själva tagit på sig den svåra uppgiften att för kommande generationer skydda en liten men viktig del av denna skatt. Deras uppgift är vare sig enkel eller okomplicerad. Förutom bevarandet av sjöns artrikedom finns också behovet av att lindra fattigdomen och svälten bland de människor som nu lever längs sjöns kuster. Men cikliderna inom Malawis nationalpark får aldrig exploateras som en lösning på denna fråga. Dålig lagstiftning och okontrollerat fiske är ett steg i fel riktning om man vill bevara sjöns livsduglighet och inte ens kontrollerat eller godkänt utnyttjande av resurserna inom parkområdet kan komma ifråga. Sjöns ciklidmångfald är inte en naturtillgång som kan beräknas eller kontrolleras. Den enda möjligheten är naturvård och detta är verkligen ett svårt uppdrag. Fiske inom parkens vatten är som nämnts ovan inte tillåtet inom 100 meter från land, men även om detta är väl dokumenterat på papper, är ändå verkligheten sådan att det är omöjligt att kontrollera lagstiftningen eftersom nationalparken saknar arbetskraft för detta jobb.
Red top zebran (Metriaclima pyrsonotos) är en av många arter som lever i nationalparken.
Copadichromis cyaneus är en Utaka-art och de är idag nästintill helt utrotade i sjön.
Utaka utrotade
Som en konsekvens av detta förekommer fiske i parkens alla vattenområden. I själva verket är överfisket så stort att man idag inte kan hitta en enda av de arter som lever över sandbotten eller på öppet vatten och som man kunde se här i riklig mängd för bara 10 år sedan. Det är också förbjudet att sätta upp läger eller att bo på någon av de öar som finns i parken, men hundratals fiskare kringgår lagen och bor permanent i parken.
Det är inte tillåtet att sätta upp läger och fiska inom parkens områden, men detta till trots finns det gott om fiskare här.
Eftersom de sandlevande arterna har försvunnit, har fisket idag flyttats över till klipplevande mbunas. Jag har framför parkens huvudkontor (vid den sydöstra spetsen av ön Thumbi West) sett åtskilliga finmaskiga nät som vardera innehållit hundratals med klipplevande mbuna. Mbunas fångas också med så kallade chirimila-nät, som ursprungligen är avsedda för fångst av utaka (öppet vattenlevande ciklider), men som nu har utrotats. Istället används de nu runt öarna för att fånga de mbunas som lockas bort från klipporna av de planktonblomningar (plankton utgör deras föda) som regelbundet äger rum. Detta otrevliga scenario har också ägt rum runt Maleri-öarna där användandet av strandnot under årens lopp också har slitit loss de vattenväxter som förekommer i grunda sandområden och lämnat efter sig en ren sandbotten som är tömd på alla slags fiskar. Planktonätande mbuna fångas i chirimila-nät och öns träd har huggits ner för att användas som bränsle av alla de människor som lever på de tre öarna. Öarna ligger långt från parkens högkvarter vid Otter Point (Cape Maclear) och det illegala fisket har därför kunnat fortgå helt utom kontroll. Situationen är extremt allvarlig runt hela sjön och inte bara tillgången på mat för människorna har minskat, utan även deras möjlighet till annan försörjning. Till exempel har arbeten inom turistindustrin minskat eftersom turistanläggningarna nu har svårt att hitta platser där deras gäster kan snorkla och dyka och träffa på några av Malawisjöns välkända och vackra fiskar, vilket är just det som de flesta turister kommer dit för.
Antinätenheter på Maleri
2006 tilldelades en grupp med bekymrade malawibor en koncession för att utveckla Maleri-öarna genom att etablera en camp på Maleri, en enklare anläggning för att ta emot gäster på Nankoma och en enkel stuga på Nakantenga. Allt måste byggas så att det passar ihop med den naturliga miljön och där det är möjligt skall den ursprungliga floran och faunan också rekonstrueras.
Campen på Maleri.
De fick också hand om ”kontrollen” över de icke tillåtna fiskeområdena runt öarna samt rätt att driva iväg de illegala bosättarna. Denna grupp som kallas Waterlands, bildades ursprungligen av Malawis Miljöstiftelse (MEET) eftersom de förstod att det skulle vara effektivare med lokal kontroll av situationen med överfiske. Två av eldsjälarna i gruppen, Nigel Cheal och Alan Pitman, satte igång med att utveckla och ta i bruk antinätenheter (Anti Net Devices = AND) som hindrar tjuvfiskarna från att dra nät inom det område runt de tre öarna där fiske är förbjudet. De allra första placerades ut i slutet av 2006, men de fick plockas upp igen redan efter några få månader eftersom det hade fastnat så många nätdelar på dem att de blev ineffektiva när det gällde att fånga ytterligare nät. I oktober 2007 hade mer än 150 AND´s placerats ut runt Maleri-öarna. De flesta av dessa svävande nätfällor är förankrade med hjälp av en lång stålkabel som är fäst vid ett ”ankare”. Detta ankare består antingen av en stor sten eller i sandområdena, av en stor trumliknande cylinder (gjord av en stor tobakskorg som svetsats ihop så att det får formen av en cylinder) som sedan under vattnet fylls med stenar (se foto).
Antinätenheter (Anti Net Devices = AND) färdiga för att användas. Var je enhet kostar för närvarande ca. 1.800 MK (ca. 80 kr) vilket inkluderar säkerhetskabeln och förankringen. Transporten av ”ankaret” är relativt dyr eftersom man använder stora bitar av metall som korgar. Själva kabeln är fortfarande ett frågetecken eftersom det inte är säkert att den kommer att hålla i längden då den bara är galvaniserad. En mjuk stålkedja skulle kanske vara bättre eftersom sjön är ”snäll” mot stål (vattnets konduktivitet är relativt liten).
”Ankaranordningen” används bara där det är sandbotten eftersom det i klippområdena är möjligt att fästa antinätenheterna vid stenar.
I sandområden placeras AND´s ut i zick zackmönster för att förhindra notdragning med nät. I klippområden placeras de ut slumpvis för att där avskräcka från fiske med finmaskiga nät. Positionerna på alla utplacerade enheter noteras med GPS och de besöks sedan en gång i månaden av en SCUBA-dykare som rensar enheterna från de linor och nät som fastnat i dem. Avstånden mellan enheterna är cirka 25 meter så för 100 meter med sandbotten behövs det fem stycken. Den totala kuststräckan för alla öar och fastlandet inom parkområdet uppskattas till cirka fyra km. Det totala behovet för att kunna skydda hela parkens kust från tjuvfiske är cirka 2.000 enheter (vilket skulle kosta cirka 160.000 kr).
Viss återhämtning
De flesta av dessa anordningar tillverkades och placerades ut av Alan Pitman som också har börjat plantera tillbaka vattenväxter i de kala sandområdena (växterna hämtas från de områden runt öarna där de fortfarande finns kvar). Jag kommer speciellt ihåg ett ställe längs östsidan av den stora ön som för 20 år sedan hade en väldigt tät vegetation och där all växlighet sedan under årens lopp har slitits loss då man dragit med nät över botten. Nu börjar växterna sakta återkomma genom att man planterat in nya plantor från omgivande områden. Vattenväxterna spelar en viktig roll i livscykeln för många utaka eftersom de fungerar som barnkammare för små yngel där de kan gömma sig och hitta mat. Illegalt fiske är visserligen fortfarande ett problem men detta sker idag enbart med korta stationära nät (som inte ställer till med så stor skada) som med risk att förstöras placeras ut mellan de nya artificiella ”reven”.
Stuart M. Grant Cichlid Conservation Fund.
De lokala fiskare som har tillåtelse att fiska utanför parkens hundrametersgräns (från land) kommenterade nyligen att det nu verkar finnas fler fiskar runt öarna. Också rundtursoperatören Danforth Yachting menar att beståndet av populationer med klipplevande ciklider runt Maleri-öarna är i betydligt bättre kondition än vad som gäller vid Cape Maclear och att de nu föredrar att ta med sina gäster på utflykter till Maleri-öarna för att dyka och/eller snorkla. Skapas bara de ekonomiska förutsättningarna, är männen på Waterlands villiga att placera ut nätbarriärer runt hela nationalparkens kustlinje. De har också av parkens chef Dr. Leonard Sefu fått tillstånd att göra detta. Jay Stauffer från Penn State University i USA och undertecknad har därför startat en fond för att samla in pengar till detta projekt via donationer till fonden som har fått namnet ”Stuart M. Grant Cichlid Conservation Fund”.
Antinätenheter skall placeras ut hela vägen runt de 3 örana Nakantenga, Maleri och Nankoma. De svarta strecken markerar var sådan redan finns och utplaceringen av dessa har kunnat ske tack vare bidrag från privatpersoner ocg föreningar.
Ditt stöd behövs
Jag har alltid ansett att det enda sättet att bevara en naturtillgång är att köpa upp det område som berörs, sätta upp ett stängsel runt om och endast tillåta tillträde för dem som bara kommer för att njuta av eller fotografera området ifråga. I Malawisjön är det omöjligt att göra på detta sätt, även om det faktiskt varit på tal att göra hela sjön till en multinationell nationalpark. Tills dess att detta blir verklighet kan man dock förhindra överfiske i utvalda områden och på så sätt bevara en stor del av den biologiska mångfald som fortfarande finns i denna magnifika sjö. För att detta skall kunna förverkligas är det dock viktigt att vi själva gör vad vi kan för att hjälpa till att bevara sjöns ciklider och det kan man göra genom att skänka pengar till denna fond.
Flera insamlingar på gång
Redan har många klubbar och privatpersoner i främst USA, men även i andra länder som Sverige frikostigt bidragit till insamlingen ”Stuart M. Grant Cichlid Conservation Fund” och detta har lett till att ännu fler antinätenheter har kunnat placeras ut runt Maleri-öarna.I Sverige har nu också Nordiska Ciklidsällskapet dragit igång en speciell insamling (se nedan för mer information). Ett stort tack till alla hobbyister och akvarieföreningar som redan bidragit och de som framöver kommer att bidra till denna insamling för bevarandet av malawicikliderna.
Enjoy your cichlids!
Ad Konings
Så bidrar du till bevarandet av Malawicikliderna
Man kan bidra till insamlingen av antinätenheter på 2 olika sätt.
1/ Man kan via Pay Pal betala till den "huvudinsamling" till fonden som sköts av Ad Konings och Jay Stauffer. Detta kan man göra på denna sida.
2/ Nordiska Ciklidsällskapet (NCS) har nu också i samarbete med fonden dragit igång en insamling. Om man skänker pengar via NCS så kommer man också att få ett certifikat som visar att man skänkt pengar. Mer info om detta hittar du på denna sida.
De som skänker ett visst belopp till NCS insamling erhåller ett vackert diplom.
