Text och foto (om ej annat anges): Otto Böhm
Endast ungfiskar av familjen Osteoglossidae är lämpliga att hålla i akvarium, vuxna exemplar saknas emellertid sällan i stora offentliga akvarier. Familjen består genomgående av sötvattenfiskar, och den största arten, Arapaima gigas, kan bli upp till 5 meter lång och väga 200 kg.
 | |
| Osteoglossum ferreira. Foto: Otto Böhm. | |
Ett särskilt kännetecken som hela underordningen har uppkallats efter är tungan (Osteoglossum [gr.], osteon = ben, glossa = tunga) som är fullsatt med tänder. Egentligen sitter tänderna inte på tungan utan på glossohyalen, en skelettbit i munhålan.
Utbredning
Utbredningsområdet för A. gigas, Lepidosiren paradoxa och Osteoglossum bicirrhosum avgränsas i norr av Orinocofloden och i söder av Amazonasfloden. De förekommer dessutom i hela Amazonas' flodområde. Vattendragen är där kraftigt igenvuxna, och O. bicirrhosum uppehåller sig i stillastående vatten. Där skjuter den fram från sitt gömställe för att attackera sitt byte. Till släktet Lepidosiren ur ordningen Ceartodiformes hör de bentungor som liknar amfibier, och dessa är också intressanta objekt för större offentliga akvarier. Arapaimans storlek, som i akvarielitteraturen uppges till 5 meter, betvivlas av en del vetenskapsmän och anses vara en fantasifull överdrift. Fisken är i alla fall rejält stor och så vanligt förekommande att den spelar en avgörande roll som näringskälla för invånarna vid Amazonas' mynning. Kanske är det för att de landar i stekpannan innan de uppnår vuxen ålder som man inte träffar på exemplar av den här storleken längre.
 | |
| Osteoglossum bicirrhosum-yngel. Den översta fisken har fortfarande gulesäcken kvar. Foto: Otto Böhm. | |
Skötsel
För akvaristen kommer enbart mindre exemplar i fråga. Dessa är emellertid så intressanta att de ständigt importeras i stora mängder. Speciellt O. bicirrhosum och O. ferreira stöter man ofta på i akvarieaffären. De är väldigt livliga och bör inte hållas under 25°C. Utmärkande för de här fiskarna är ett uttalat foderbegär. Ungfiskar kan livnära sig på dafnier och mygglarver men tar också sallad och flingfoder, och tillväxttakten är hög. De större exemplaren är utpräglade rovfiskar och utfodras lämpligast med småfisk. Syrebrist är inget problem för bentungorna, eftersom de har ett extra andningsorgan. Strukturen på simblåsan gör det möjligt att ta upp atmosfäriskt syre. Luftupptaget åtföljs av ett karaktäristiskt ljud.
 | |
| Osteoglossum ferreira Foto: Otto Böhm. | |
Fortplantning
På intet sätt skall man förvänta sig att bentungorna fortplantar sig i akvarier - de är helt enkelt för stora. Alltefter art sker fortplantningen på olika sätt, och vår kunskap om detta kommer uteslutande från observationer av bentungor i deras naturliga miljö.
Vad gäller O. bicirrhosum har det observerats att paren leker över en sandhög och att både hanen och honan tar upp rommen i munnen. Det är emellertid enbart honan som ruvar fram till kläckning; hanen äter upp sin rom efter ett par dagar. Efter 55 dagar lämnar de första ungfiskarna honans mun och har då en storlek av 8-10 cm. Av Osteoglossiderna bedriver även Arapaima yngelvård. Hanen gräver en lekgrop och vaktar såväl romkornen som de nykläckta ynglen.
Hos den afrikanska arten, vilken endast uppnår en längd av 1 meter, har man kunnat notera ett mycket bättre och konstfullare utfört bobygge.
En nära släkting
Det är konstaterat att bentungorna är besläktade med den välkända fjärilsfisken Pantodon buchholzi, som vetenskapligt dock har beskrivits som en egen familj, Pantodotidae.
 | |
| Pantodon buchholzi, fjärilsfisken. Den har fått sitt namn på grund av de stora bröstfenorna. Foto: Otto Böhm. | |
P. buchholzi är den enda företrädaren för denna familj och förekommer i tropiska sötvattendrag i hela det ekvatoriala Västafrika. Med förkärlek uppehåller den sig i stillastående vattendrag, som urskogsgölar, diken och flodarmar. Dessa är kraftigt igenvuxna och har stora, fria vattenytor. Fisken blir knappast större än 10 cm och är på grund av sin ringa storlek en omtyckt akvariefisk.
Skötsel
P. buchholzi kräver höga temperaturer på 23-30°C. För denna utpräglade ytvattenfisk lämpar sig avlånga akvarier bäst. I sina hemtrakter livnär sig P. buchholzi i huvudsak på insekter som fallit ner på vattenytan. Det kan vara svårt för oss att få tag i tillräckliga mängder av dessa, och man måste söka sig något alternativ. Det är viktigt att fodret läggs på ytan och helst skall fiskarna utfodras när akvariebelysningen är släckt, eftersom de i naturen företrädesvis jagar i skymning och gryning. Har man inte tillgång till fruktflugor, syrsor eller andra insekter, kan man i nödfall också använda sig av dafnier, mygglarver, små daggmaskar och tubifex. När jag hade svårt att få tag i passande foder använde jag djupfrysta syrsor i lämplig storlek.
Odling
Emellanåt lyckas man odla fjärilsfisken. En förutsättning för att detta skall lyckas är en temperatur på runt 30°C, mjukt torvfiltrerat vatten och riklig tillgång på insekter. Hanen driver på och jagar honan rätt häftigt, tills han lyckas komma upp på hennes rygg. I denna ställning håller de sig kvar i några timmar utan att rommen avges; ställningen är enbart till för att stimulera romavgången. Den egentliga romavgången sker först senare, då de raskt snor sig om varandra och honan avger rommen. Dessa stiger genast till ytan och utvecklas inom tre dagar. Uppodlingen av avkomman är problematisk och för att lyckas krävs pyttesmå insekter som flyter på ytan. Bladlöss och hoppstjärtar, senare också fruktflugor, lämpar sig rätt väl. Man kan knappast räkna med någon odling i större skala. Även om denna attraktiva fisk importerades för första gången redan 1905 får man fortfarande förlita sig på importfiskar.
