Text och foto (om ej annat anges): Kjell Fohrman
Denna grupp med fiskar (Cyprinidae) innehåller faktiskt uppemot 2 600 arter. En del av dem har vi plockat ut ur huvudgruppen och de har fått bilda egna grupper ("koi", "guldfisk", "barber och rasboror"). Vad som återstår är en stor mängd med arter och bland dem hittar vi flera av de allra populäraste akvariefiskarna som zebrafisken (Danio rerio), kardinalfisken (Tanichthys albonubes) och några till som är nästan lika vanliga, som kuhlii-ålen (Pangio kuhlii), siamesisk algätare (Crossocheilus siamensis), praktbotia (Botia macranthus) och eldstjärt (Epalzeorhynchos bicolor). Det säger sig självt att så olikartade fiskar har ganska lite gemensamt vad gäller lek, foder och skötselkrav.
Kuhliålen (Pangio kuhlii) är en populär fiskart som måste ges möjlighet att gräva ner sig i bottenmaterialet, därför skall detta bestå av sand.
De stora skillnaderna till trots finns det dock en del gemensamt som man kan ta fasta på. Karpfiskar finns i Asien, Afrika, Europa och Nordamerika. De arter som vi håller som akvariefisk hittar man i Asien och Afrika (relativt få). Typiskt för karpfiskarna är att deras huvud saknar fjäll, att deras analfena är kort, med bara 5-7 fenstrålar, och att de inte har någon fettfena.
Även om det självklart finns åtskilliga undantag, kan man också säga att de är allätare, de allra flesta är fredliga stimfiskar samt är romspridare som inte bedriver någon speciell form av yngelvårdnad.
Sebrafisken (Danio rerio) är en av de populäraste och mest lättskötta av alla fiskarter.
Arterna i släktena Danio, Devario, Tanichthys och Chela har mycket gemensamt vad gäller krav på skötsel och akvariemiljö med arterna i släktena Barbus och Rasbora och därför hänvisar vi till beskrivningen av denna grupp - "Barber och rasboror".
Vad gäller övriga arter ges nedan en kortare beskrivning men titta dessutom speciellt på vad som skrivs om varje art.
Akvariet skall vara inrett med en hel del växter, gärna också lite flytväxter vilket gör belysningen lite dämpad. Om belysningen är dämpad färgar fiskarna i regel ut bättre. Det bör även finnas någon eller några rötter akvariet. Bottenmaterialet får inte vara ljust och skall vara sand. Det skall också finnas en fri simyta i akvariet. Det är också en fördel med relativt långa akvarier.
I sin naturliga miljö lever dessa arter i neutralt till lätt surt vatten. Detta bör man också försöka efterlikna i akvariet. Flera av arterna är dock relativt anpassningsbara och överlever även i andra vatten. Vill man att de skall färga ut helt krävs dock korrekta vattenvärden.
De flesta arter som ingår i denna grupp är allätare med speciell inriktning på animalisk föda, dvs i hög grad sådant som vattenlevande ryggradslösa djur. I akvarium skall de därför ges en rätt stor del fryst foder som cyclops, artemia etc. i kombination med ett vanligt torrfoder.
Självklart finns det flera undantag från ovanstående (se resp. art) och en del är också algätande och behöver därför mycket grönt i fodret.
Flying Fox (Epalzeorhynchos kalopterus) blir som vuxen rejält aggressiv. Många skaffar den i tron att den är en bra algätare, vilket inte är fallet.
Här måste man utgå från varje arts resp. temperament och storlek. Flera av dem är väldigt aggressiva mot andra av samma art (t.ex. eldstjärt) medan t.ex. vissa botior trivs bäst i små stim. En del arter kan vara rätt fredliga som ungfiskar men blir rejält bitska ju äldre de blir som t.ex. flying fox (Epalzeorhynchos kalopterus). I det stora hela är de flesta av dem relativt fredliga mot andra arter och passar i flera olika sorters sällskapsakvarium.
Väldig få av de arter som vi placerat i denna grupp är lätta att odla. Det är väl egentligen bara i släktena Danio, Devario, Tanichthys och Chela som man hittar några lättodlade arter. De övriga odlas i väldigt liten utsträckning.
Kardinalfisken (Tanichthys albonubes) är så lättlekt att det sägs om den att den kan leka i ett grogglas. Visserligen något överdrivet, men visst är den en lättlekt fisk som även kan hållas i rätt små akvarier.
De är dock som tidigare nämnts romspridare och leker i regel i ett växtsnår. Yngelvårdnad bland dessa arter är mycket ovanligt.
Som tidigare nämnts är dessa arter relativt tåliga även om en del arter som praktbotia är mycket känslig för vita prick. Denna bryter nästan alltid ut i samband med transporter. Även om de andra arterna i gruppen definitivt inte är lika känsliga som praktbotian är för vita prick, bör man ändå ha vita prick medicin tillgängligt. Detta gäller speciellt vid transporter och nedkylning av vattnet.
