Text och foto (om ej annat anges): Kjell Fohrman
Text Kjell Fohrman
Goldmedlemmar kan klicka upp alla foton till fullformat Vi har valt att dela upp de olika sötvattensräkorna i två huvudgrupper utifrån vilken familj de tillhör. Dels familjen Atyidae och dels familjen Palaemonidae.
Först kommer Atyidae (bl.a. släktena Caridina, Neocaridina, Atya, Atyopsis)
Efter det avsnittet följer Palaemonidae (bl.a. släktena Macrobrachium, Leander, Palaemontetes, Palaemon, Natantia).
Familjen Atyidae innehåller ca. 15 olika släkten som sedan tillsammans innehåller ca. 150 olika arter. Idag förekommer det också ett ganska stort antal avelsformer.
Familjen Atyidae har vi valt att dela in i två grupper:
Den särklassigt största släktet i gruppen är Caridina med ungefär 120 arter. De allra flesta Caridina-arter förblir ganska små (max.storlek 3- 5 cm ) och detta släkte tillsammans med den närbesläktade Neocaridina är också de räksläkten som är vanligast inom akvariehobbyn och som fått bilda denna grupp.
Arterna i Caridina-gruppen är oftast mycket fredliga och detta tillsammans med att de har små klor gör att de inte ställer till med problem för andra djur i akvariet. Deras fredlighet kombinerat med att de är så små gör istället att de själva däremot är väldigt utsatta för attacker från andra djur. Det bästa är därför att hålla dem i ett artakvarium eller ihop med andra räkarter (tänk dock på att arter som ligger nära varandra relativt lätt korsar sig med varandra), men vill man hålla dem ihop med fiskar så är enbart mycket små och fredliga fiskar lämpliga. Tänk också på att även de minsta fiskarna ger sig på räkyngel så vill man få räkyngel att överleva är ett artakvarium oftast en förutsättning. Lämpligt sällskap kan annars vara små algätande L-malar (typ Ancistrus), Otocinclus och Corydoras.
Bra sällskap till räkor är också snäckor.
Ett lämpligt akvarium skall innehålla rikligt med växter och gärna rätt kraftig belysning så det bildas lite alger. Lämplig akvariestorlek beror lite på art samt och om man vill hålla dem ihop med fiskar, men ett rent artakvarium behöver inte vara större än 12 liter (även om ett större är att föredra eftersom det är lättare att upprätthålla en hög vattenkvalité i ett sådant). I sin naturliga miljö lever Caridinaräkorna i mycket täta populationer så man skall inte ha några enstaka räkor utan istället en stor grupp (gärna 10 eller fler). De är oftast inte speciellt temperaturkänsliga utan tål temperaturer ner mot 15 grader och t.o.m. upp mot 28 grader. Optimal miljö ligger dock oftast vid ca. 21-24 grader.
Har man mycket snabbväxande växter i akvariet, inga fiskar samt sköter vattenbytena klarar man sig utan ett filter eftersom ju såväl räkor som växter konsumerar mycket av de avfallsprodukter som bildas i akvariet. Har man dessutom några snäckor i akvariet så hjälper de till med ”städningen”. Om man använder ett filter måste man tänka på att de skall vara ”räksäkra” dvs insuget får inte vara så stort att räkorna kan krypa in i det (speciellt räkynglen är oerhört små). Ett lämpligt filter är ett finporigt svampfilter som drivs av en luftpump. Använder man någon annan typ av filter så se till att insuget ”skyddas” av en bit finporig filtermatta.
Växter fyller en viktig funktion i räkakvarier eftersom de dels tar upp näringsämnen (t.ex. nitrat och fosfat) ur vattnet och dels utgör skydd för räkorna. Lämpliga växtarter är t.ex. Najas, javamossa, Ceratophyllum och vattenpest. Räkor äter inte levande växter, men däremot de alger som växer på växterna.
Skölj alltid noggrant nyinköpta växter innan de planteras i ett räkakvarium. Anledningen till detta är att akvarieväxter (självklart i än högre grad krukväxter) i regel dras upp ovanför vattenytan och då kan ha behandlats med olika medel för att de inte skall drabbas av ohyra. Dessa medel används i regel i så liten dos att de är helt ofarliga för fiskar, men är direkt dödliga för räkor som ju äter alger etc. som växer på växterna.
Arterna i denna grupp lever i sin naturliga miljö av alger, döda växtdelar, döda vattendjur etc. – dvs en minst sagt varierad kost och därför bör de också ges en varierad kost i akvariet. En varierad diet bestående av levande (mycket smått) och smått fryst foder, flingor (gärna grönflingor), smått granulat, fryst spenat fungerar utmärkt.
En viktig beståndsdel i dieten är också döda bruna blad (gärna från ek som plockas efter lövfällningen på hösten och sedan får torka). Räkorna äter såväl bladen som de organismer som växer på bladen och en sådan diet liknar mycket deras naturliga föda. När ett blad har ätits upp lägger man bara i ett nytt. En korrekt diet är viktig för att de skall kunna genomföra skalömsningen.
Eftersom räkor hittar mycket av sin föda i akvariet behöver man absolut inte mata mycket – högst en gång om dagen och då inte mer än att det äts upp på några minuter. Man kan gärna hoppa över matningen ett par dar i veckan – speciellt om akvariet har varit igång en tid.
I rätt miljö är mindre arterna i denna grupp i regel lättodlade. De vuxna äter inte heller yngel vilket innebär att man inte behöver flytta på ynglen. Antalet ägg brukar variera mellan 5 och 30 och utvecklingsperioden från befruktat ägg till färdigutvecklad larv brukar variera mellan 28 och 33 dygn. När de föds är de färdigutvecklade kopior av föräldrarna.
Ibland är det inte helt lätt att se skillnad på könen men hanar kan identifieras genom sina långa ”simfötter”. Honorna identifieras lättast när de bär på ägg och man kan se äggen skina genom buken. Hos de transparanta räkarterna kan man också se en äggfläck i honans nacke. Ofta är också honorna lite rundare än hanen.
De ”Caridina” som blir lite större (bland annat den välkända ”Amanoräkan”) är betydligt svårare att odla eftersom deras avkomma inte är färdigutvecklade utan de föder planktoniska larver som kräver bräckt eller salt vatten för att utvecklas. De föder också ett betydligt större antal ungar/larver (kan uppgå till betydligt fler än 1.000).
Man byter vatten på ungefär samma sätt som för fiskar – dvs beroende på hur mycket växter och hur mycket djur det finns i akvariet så byter man regelbundet ca. 10-30%. Med regelbundet menas ungefär en gång i veckan. Tänk på att ha ett finmaskigt nät, finmaskig filtermattebit etc. framför slanginsuget annars är risken stor att ynglen åker med ut i avloppet.
Räkorna fungerar oftast rätt bra vid olika pH-värden (dock inte rejält surt vatten – ett pH under 6.5 är olämpligt) medan de däremot är känsliga för variationer i pH-värdet – regelbundna och relativt täta vattenbyten gör att pH-värdet hålls stabilt. Om man har ett kranvatten med låg buffringskapacitet (KH på 3 eller lägre) bör vattnets buffringsförmåga ökas genom att man tillsätter lite kalkmjöl eller krossade snäckskal i akvariet.
Alla skaldjur är mer eller mindre känsliga för vissa kemikalier i vattnet. Det kan gälla alltifrån mycket koppar i vattnet (nya kopparrör i huset) eller mediciner som innehåller olika olämpliga tillsatser (t.ex. koppar eller mediciner som är avsedda att döda kräftdjur (t.ex. ankarmask)). Man kan nog påstå att detta gäller speciellt för arterna i denna grupp eftersom de är så pass små. Detta gör också att de är rätt känsliga i helt nystartade akvarier.
Så ett tips kan vara att vara försiktig med att medicinera (kolla upp vad medicinen innehåller) i ett akvarium som innehåller räkor och inte heller lägga i räkor i ett helt färskt akvarium.
Räkor är också känsliga för klor och extremt känsliga för kloramin i vattnet, så om man har kranvatten som innehåller sådant måste det avlägsnas innan det tillsätts akvariet. Klor är relativt lätt att lufta ut (t.ex. genom att placera det nya kranvattnet i en hink och sedan koppla in en kraftig luftpump med en syresten under några timmar) medan kloramin är omöjligt att lufta ut. Här kan man inte göra så stora vattenbyten som normalt och man måste även använda ett effektivt vattenberedningspreparat som neutraliserar kloramin (vilket ganska få gör). Tänk då också på att vissa vattenberedningspreparat i sig kan vara skadliga för räkor – ett preparat som neutraliserar kloramin och är ofarligt för räkor och som brukar rekommenderas för räkor är Seachem Prime.
Livslängden på arterna i denna grupp ligger på ca. 1-2 år och inte ens den bästa skötsel kan få den att leva längre. Därför bör man inte köpa in vuxna räkor (som ganska naturligt sannolikt har kort livslängd kvar) utan istället unga ej fullvuxna exemplar. Dessa har bättre förutsättningar för att kunna acklimatisera sig i akvariet och hinna reproducera sig innan deras liv är till ända. Nackdelen med yngel är förstås att de lättare blir rov för andra djur i akvariet.
Gruppen med de s.k. solfjädersräkorna ingår också i familjen Atyidae. I denna grupp är släktena Atya och Atyopsis de vanligaste. Arterna i denna grupp kan lätt skiljas från andra arter genom att deras klor har omvandlats till underliga bortsliknande ”händer”. Fina borst återfinns sedan på klons båda ”fingrar” och dessa bildar en slags halvcirkelformad ”solfjäder” och de två fingrarna bildar på så sätt en cirkelrund ”fälla” som kan öppnas stort, men även fällas ihop. Arterna i denna grupp är inte direkt smäckra utan ser relativt klumpiga ut samtidigt som de också rör sig rätt klumpigt. I sin naturliga miljö återfinns de i relativt snabbflytande vatten där de står stilla på en lämplig plats där de fäller ut sina solfjädersklor uppåt och framåt för att på så sätt fånga förbiflytande plankton.
Vad gäller skötsel så gäller ungefär samma för arterna i denna grupp som för dvärgräkorna. Några skillnader finns dock och det beror mycket att solfjädersräkorna oftast blir större och därför behöver större akvarium samtidigt som de då också kan hållas tillsammans med lite större fiskar. Tänk dock på att ynglen är små och kan ätas upp även av små fiskar. I akvarium söker de ofta sin föda på bottnen (om man inte har en stark pump i akvariet) men tar i övrigt ungefär samma foder som Caridinagruppens räkor – de är dock inte algätande. Många av arterna i gruppen kan också byta färg efter humör. Efter en skalömsning är de ofta också något ljusare färgade. Ett akvarium inrett för dessa arter bör innehålla gott om gömställen med rötter och stenar så att varje individ kan ha ett eller flera gömställen.
Arterna i denna grupp är inte så vanliga i handeln som Caridinagruppens räkor och det finns mycket få odlingsrapporter om dessa arter. I likhet med de större ”Caridinaräkorna” föder de planktoniska larver. Kullarna kan vara mycket stora (mer än tusen) och äggens utvecklingsperiod är ca. 20 dagar.
Familjen Palaemonidae har vi valt att dela in i två grupper:
En stor familj är Palaemoninds och det vanligaste släktet här är kanske Macrobrachium. Detta stora släkte brukar kallas för långarmade räkor och det säger sig självt vad som karakteriserar dessa (en del arter har ett par långa armar, medan andra har två par långa armar). Storleken varierar mycket mellan de olika arterna i gruppen – det finns arter som bara blir 6 cm medan andra kan ha en kroppslängd på uppåt 30 cm .
Arterna i gruppen är tydligt bottenorienterade och de ger sig ytterst sällan ut på simturer.
Räkorna i denna grupp har som namnet säger långa ”armar” vilket gör att de faktiskt kan fånga små fiskar nattetid (detta gäller åtminstone för de största arterna inom gruppen). De kan också bråka en hel del med varandra och det kan t.o.m. gå så illa att en arm råkar slitas av vid en skärmytsling. Förutsatt att det finns gott om gömslen i akvariet, de får ett bra och variationsrikt foder samt att man gör regelbundna vattenbyten ersätts den förlorade armen vid nästa skalömsning.
Om man vill odla räkor i denna grupp måste man hålla räkorna i ett artakvarium eftersom även de minsta fiskar utan problem kan sätta i sig räkynglen. Eventuellt kan man hålla dem ihop med fiskarter som bara äter alger (typ mindre L-malar som Ancistrus) eller är bottenlevande (typ Corydoras).
Bra sällskap till räkor är också snäckor.
De långarmade räkorna är rena sötvattensarter som inte behöver hållas i vare sig salt, bräckt eller speciellt hårt vatten. Lämplig akvariestorlek varierar självklart mycket mellan olika arterna men ett lågt akvarium på ca 100 liter för de minsta arterna och på ca. 200 liter för de medelstora (upp till 12- 13 cm ). Akvariet skall innehålla gott om gömställen i form av stenar och rötter.
Även om de inte simmar så mycket är de mycket duktiga klättrare vilket gör det nödvändigt med heltäckande täckglas över akvariet.
De är oftast inte speciellt temperaturkänsliga utan tål temperaturer ner mot 15 grader och t.o.m. upp mot 28 grader. Optimal miljö ligger dock oftast vid ca. 21-24 grader.
Har man mycket snabbväxande växter i akvariet, inga fiskar samt sköter vattenbytena klarar man sig utan ett filter eftersom ju såväl räkor som växter konsumerar de avfallsprodukter som bildas i akvariet. Om man använder ett filter måste man tänka på att de skall vara ”räksäkra” dvs insuget får inte vara så stort att räkorna kan krypa in i det (speciellt räkynglen är oerhört små). Ett lämpligt filter är ett finporigt svampfilter som drivs av en luftpump. Använder man någon annan typ av filter så se till att insuget ”skyddas” av en bit finporig filtermatta.
Växter fyller en viktig funktion i räkakvarier eftersom de dels tar upp näringsämnen (t.ex. nitrat och fosfat) ur vattnet och dels utgör skydd för räkorna. Lämpliga växtarter är t.ex. Najas, javamossa, Ceratophyllum och vattenpest.
Skölj alltid noggrant nyinköpta växter innan de planteras i ett räkakvarium. Anledningen till detta är att akvarieväxter (självklart i än högre grad krukväxter) i regel dras upp ovanför vattenytan och då kan ha behandlats med olika medel för att de inte skall drabbas av ohyra. Dessa medel används i regel i så liten dos att de är helt ofarliga för fiskar men är direkt dödliga för räkor som ju äter alger etc. som växer på växterna.
I sin naturliga miljö lever de i huvudsak av kadaver vilket gör att dött foder som fiskbitar, mygglarver, artemia etc. är lämpligt foder. I sin naturliga miljö äter de inte bara animaliskt foder utan även sådan som växtskott, ruttna växtdelar och t.o.m. lite alger och därför bör det ovannämnda fodret kompletteras med lite grönfoder som grönflingor, gröna fodertabletter, spenat etc.
En viktig beståndsdel i dieten är också döda bruna blad (gärna från ek som plockas efter lövfällningen på hösten och sedan får torka). Räkorna äter såväl bladen som de organismer som växer på bladen och en sådan diet liknar mycket deras naturliga föda. När ett blad har ätits upp lägger man bara i ett nytt. En korrekt diet är viktig för att de skall kunna genomföra skalömsningen.
Eftersom räkor hittar mycket av sin föda i akvariet behöver man absolut inte mata mycket – högst en gång om dagen och då inte mer än att det äts upp på några minuter. Man kan gärna hoppa över matningen ett par dar i veckan – speciellt om akvariet har varit igång en tid.
Hanarna är i regel större samt har betydligt större armar och klor än honorna. Hanarna tar hjälp av dessa för att kunna manövrera honorna i en lämplig position vid parningen. Efter parningen bär honorna äggen mellan simfötterna. Beroende på art, vattnets temperatur och syrehalt varierar äggens utvecklingsperiod mellan 1 till 3 veckor.
Larverna som i början simmar i vattenytan kräver sedan väldigt smått foder – typ Liquifry, mikromask etc – t.o.m. så pass smått foder som nykläckt artemia är oftast för stort.
Den första skalömsningen (som sker efter ca. ett dygn) är en mycket känslig fas och väldigt många brukar dö då. Efter några få veckor får de en kroppsform som liknar föräldrarnas och deras ”flytstadie” avslutas och de blir i likhet med föräldrarna bottenlevande.
Man byter vatten på ungefär samma sätt som för fiskar – dvs beroende på hur mycket växter och hur mycket djur det finns i akvariet så byter man regelbundet ca. 20-40%. Med regelbundet menas ungefär en gång i veckan. Tänk på att ha ett finmaskigt nät, finmaskig filtermattebit etc. framför slanginsuget annars är risken stor att ynglen åker med ut i avloppet.
Räkorna fungerar oftast rätt bra vid olika pH-värden (dock inte rejält surt vatten – ett pH under 6.5 är olämpligt) medan de däremot är känsliga för variationer i pH-värdet – regelbundna och relativt täta vattenbyten gör att pH-värdet hålls stabilt. Om man har ett kranvatten med låg buffringskapacitet (KH på 3 eller lägre) bör vattnets buffringsförmåga ökas genom att man tillsätter lite kalkmjöl eller krossade snäckskal i akvariet.
Alla skaldjur är mer eller mindre känsliga för vissa kemikalier i vattnet. Det kan gälla alltifrån mycket koppar i vattnet (nya kopparrör i huset) eller mediciner som innehåller olika olämpliga tillsatser (t.ex. koppar eller mediciner som är avsedda att döda kräftdjur (t.ex. ankarmask)). Man kan nog påstå att detta gäller speciellt för arterna i denna grupp eftersom de är så pass små. Detta gör också att de är rätt känsliga i helt nystartade akvarier.
Räkor är också känsliga för klor och extremt känsliga för kloramin i vattnet, så om man har kranvatten som innehåller sådant måste det avlägsnas innan det tillsätts akvariet. Klor är relativt lätt att lufta ut (t.ex. genom att placera det nya kranvattnet i en hink och sedan koppla in en kraftig luftpump med en syresten under några timmar) medan kloramin är omöjligt att lufta ut. Här kan man inte göra så stora vattenbyten som normalt och man måste även använda ett effektivt vattenberedningspreparat som neutraliserar kloramin (vilket ganska få gör). Tänk då också på att vissa vattenberedningspreparat i sig kan vara skadliga för räkor – ett preparat som neutraliserar kloramin och är ofarligt för räkor och som brukar rekommenderas för räkor är Seachem Prime.
Även om arterna i denna grupp oftast lever något längre än dvärgräkorna (som bara lever 1-2 år) så bör man inte köpa inte köpa in vuxna räkor (som ganska naturligt sannolikt har relativt kort livslängd kvar) utan istället unga ej fullvuxna exemplar. Dessa har bättre förutsättningar för att kunna acklimatisera sig i akvariet och hinna reproducera sig innan deras liv är till ända. Nackdelen med yngel är förstås att de lättare blir rov för andra djur i akvariet.
I familjen Palaemondis finns också ett antal räk-släkten som snarare brukar hålla till vid ytan eller simma runt i akvariet istället för hålla sig vid botten som de långarmade gör – dessa brukar kallas för ”glasräkor” (ibland också för spökräkor). Man känner inte till så mycket om dessa räkor och de är också relativt ovanliga i handeln. De vanligaste släktena i gruppen är Leander, Palaemontetes, Palaemon och Natantia. De flesta av arter i denna grupp är små och nästan helt genomskinliga (därav namnet). I regel har de inte heller någon teckning på kroppen vilket gör att de kan vara svåra att upptäcka i akvariet. Det blir inte heller direkt lättare att hitta dem genom att de en del av dom är tämligen ljusskygga och dagtid gömmer sig bland växtligheten för att sedan när ljuset har slagits av komma fram för att söka efter föda. Denna grupp kännetecknas också av exceptionellt stora ögon och dessa stora ögon gör sannolikt att de ser bättre på natten. Det är dock rätt stor variation inom gruppen och det finns också glasräkor som är mer i rörelse i akvariet och även är dagaktiva.
Ett lämpligt akvarium, som inte behöver vara så stort, bör innehålla rikligt med växter.
De är också mycket lättskrämda av plötsliga rörelser och framförallt plötsligt ljus och kan då hoppa. Därför måste man alltid se till att alla öppningar (för sladdar, mathål etc) är tätade och gärna också att det är en liten bit upp från vattenytan till täckglaset annars är risken stor att de hoppar ut eller skadar sig.
För filter gäller samma info som för de långarmade kräftorna (se ovan).
Eftersom en del av arterna i denna grupp håller sig bland växterna i ytan är det viktigt att det finns flytväxter (eller växter som når upp till vattenytan) i akvariet – i övrigt gäller samma som för arterna i gruppen långarmade kräftor (se ovan).
Arterna i denna grupp är i regel rätt små vilket gör att de bara kan hållas ihop med extremt små och fredliga fiskar (typ Otocinclus, Corydoras och Ancistrus). Vill man odla på dem är ett artakvarium nästintill en nödvändighet.
De söker nattetid föda genom att med hjälp av sina relativt stora simfötter ”paddla” runt i akvariet. I sin naturliga föda lever de i huvudsak av plankton – i akvarium fungerar smått foder (matning för de nattaktiva skall ske efter att akvariebelysningen har släckts) som smått fryst foder (som cyclops) samt finfördelat flingfoder.
En viktig beståndsdel i dieten är också torkade bruna ekblad (för ytterligare info se ovan i texten för långarmade räkor).
Ganska litet är känt om odling av arterna i denna grupp och sannolikt varierar det också en del mellan arterna. De flesta arterna har dock planktoniska larvstadier vilket innebär att larverna/ynglen inte är färdigutvecklade när de föds utan det krävs några skalömsningar innan de ser ut som minikopior av föräldrarna.
För Skötsel och Sjukdomar gäller samma som för de långarmade räkorna (se ovan).
Ganska lite är känt om arterna i denna grupp eftersom de inte har odlats men man kan anta att de är väldigt kortlivade (sannolikt lever de i likhet med Caridinaräkorna bara 1-2 år). Därför bör man inte köpa in vuxna räkor (som ganska naturligt sannolikt har kort livslängd kvar) utan istället unga ej fullvuxna exemplar. Dessa har bättre förutsättningar för att kunna acklimatisera sig i akvariet och hinna reproducera sig innan deras liv är till ända.
