Text och foto (om ej annat anges): Kjell Fohrman
Vi har delat in Malawisjöns ciklider i 4 olika grupper:
Först kommer en allmän del, därefter kommer en beskrivning av gruppen "Aulonocara".
Malawisjön, eller Nyassasjön som den ibland kallas, är världens nionde största sjö och ligger i östra Afrika. Den omges av tre länder - större delen (den västra och södra delen) tillhör Malawi, den nordöstra delen Tanzania och en relativt lång del på den östra sidan tillhör Mozambique. Två viktiga öar, Likoma och Chizumulu, ligger i mozambikanskt vatten men tillhör ändå Malawi. Denna jättelika (600 km lång och upp till 80 km bred) och djupa (700 meter) sjö är hem för många olika arter (huvudsakligen ciklider), som blivit populära inom akvariehobbyn p.g.a. sina vackra färger. Idag är det möjligt att särskilja mer än 650 olika ciklidarter i sjön och nästan alla är endemiska (existerar bara på en plats) till Malawisjön. På följande sidor behandlas några av de allra vanligaste i handeln.
Malawisjöns vatten är alkaliskt (pH 7.7-8.6). Malawiciklider är relativt robusta fiskar och accepterar en relativt stor spännvidd vad gäller pH-värdet. pH-värdet skall dock alltid vara över 7.5 (för ytterligare information gå in under rubriken "Akvarievatten") och temperaturen hålla sig mellan 23-28°C.
Tilapia rendalli är den enda substratruvande cikliden i Malawisjön.
Läs artbeskrivningen
Alla malawiciklider med ett undantag (Tilapia rendalli) är munruvare, vilket innebär att honan efter leken tar upp romkornen i munnen och därefter ruvar dem ca 3-4 veckor, därefter släpps de då fullt utvecklade ynglen ut. De flesta Malawiciklider är lätta att odla och många yngel kommer också att överleva i akvariet under förutsättning att det finns gömställen för dem.
Det finns väldigt få växtarter i Malawisjön (Cerathophyllum, Vallisneria och Potamogeton) och om du vill ha växter i ditt malawiakvarium är det nödvändigt med tåliga växter som Vallisneria, Anubias, Crinum, Microsorium och Cerathophyllum. De växter som finns i sjön återfinns i regel enbart i dyområdena och någon gång i sandområdena, dock aldrig vid klippkusten. Ett biotopriktigt malawiakvarium skall därför inte innehålla växter. Oftast har man inte heller växter i ett malawiakvarium, utan det inreds med hjälp av stora stenar som ger gömställen för yngel och där hanarna kan hålla ett revir.
Vill man ändå ha växter i ett malawiakvarium bör man tänka på att de flesta malawiciklider (med undantag för Aulonocara-arterna och några ytterligare) gräver en hel del, vilket innebär att växterna åker med. Växterna måste därför förankras väl vid någon sten etc. för att inte flyta upp. Däremot är ytterst få malawiciklider växtätare.
I Malawisjön är gruset finkornigt (1-3 mm) och ett sådant grus är också det lämpligaste för de allra flesta malawiciklider.
Malawiciklider är relativt aggressiva (revirhävdande) och därför är det oftast nödvändigt med ett stort akvarium (på minst 150 liter för de mindre arterna). Det blir också mindre stridigheter i akvariet om man har färre arter och istället fler av varje art. Det är också en fördel om det finns fler honor än hanar i akvariet, eftersom det är hanarna som är aggressivast. Oftast är det hanarna som har de vackraste färgerna. Alla yngel är färgade på samma sätt som honorna och därför kan det vara svårt att se könsskillnad på mindre fiskar. Därför är det bättre att skaffa sig en mindre grupp och låta dem växa upp tillsammans. Man kan inte ge någon exakt tumregel för hur många fiskar man skall ha i ett akvarium. Om det är för få fiskar i akvariet brukar fiskarnas revirhävdande öka och de blir också skyggare. Om det är för många, kan det lätt bli något av en fisksoppa och det blir inte särskilt dekorativt. Dessutom får inte alla fiskarna mat om man inte matar väldigt mycket, men då hänger inte filtret med. En 10-12 centimeters fisk per 15 liter akvarievatten får nog betraktas som maximalt antal. Är fiskarna större skall antalet reduceras.
Sjöns kust består av tre olika huvudtyper. Mellan 25 och 35% består av klippkust, medan större delen av resterande områden består av sandstränder. Den tredje typen återfinns vid flodmynningar och består av sumpiga områden med vass. Det ständiga växlandet mellan långsamt sluttande sand- eller dystränder och klippkuster har spelat och spelar fortfarande en viktig roll för ciklidernas artbildning. De flesta ciklidarter lever i klippområdet där deras huvudsakliga födokälla är den algmatta som växer på klipporna. Detta gör att en art som lever vid ett visst klippområde inte beger sig ut över öppet vatten i sandområdet eftersom de inte finner någon föda där. Under årtusendenas lopp har det därför, vid varje klippområde i sjön, utvecklats ett antal olika arter som bara finns just där och inte någon annanstans i sjön. Detta är anledningen till att det finns så många olika arter i Malawisjön.
I sjön lever de flesta arter på relativt grunt vatten vid klippkusten där vattnet är syrerikt. Därför är det nödvändigt med kraftfulla pumpar i malawiakvarier (med en omsättning på minst 3 gånger akvariets volym per timma). Mycket viktigt är också att man utför regelbundna vattenbyten (helst en gång per vecka) och vid dessa tillfällen byter ganska mycket vatten (ca. 1/3).
Malawiciklidernas foder skall vara sammansatt på ett sådant sätt att det i så hög grad som möjligt liknar deras naturliga föda. Idag finns det bra flingfoder och pellets (som inte innehåller animaliska fetter) med vegetabiliskt innehåll. De flesta malawiciklider uppskattar även små kräftdjur som mysis, Cyclops och krill. Däremot är inte röda mygglarver ett lämpligt foder för malawiciklider. För ytterligare information gå in under rubriken "Foder" i Akvarieguiden.
Detta var den allmänna beskrivningen.
Som alltid vid gruppindelning blir det att antal arter "över" som inte riktigt passar in i de övriga grupperna. Nedan tas dessa upp.
Ätande Lethrinops lethrinus-hane från Chioelo.
Läs artbeskrivningenI denna grupp finnas naturligtvis arterna i släktet Lethrinops, men även släktet Nyassachromis. Andra skulle också kunna placeras här som Tramitichromis-släktet som placerats i Haplochromis-gruppen, samt de sandlevande Aulonocarorna (Aulonocara guentheri, Aulonocara gertrudae, Aulonocara rostratum) som placerats i Aulonocara-gruppen. Anledningen till att de skulle kunna ingå i denna grupp är att de alla lever i samma miljö (öppet vatten med sandbotten) samt har ett lugnt temperament. De är också alla rovfiskar som lever av insekter, zooplankton och små kräftdjur.
I akvarium äter de visserligen torrfoder men detta foder får dem att växa för snabbt och de blir alldeles för stora. Ett bättre och naturligare foder är att ge dem levande eller fruset foder som Mysis, Cyclops och Artemia.
Arterna i denna grupp är i och för sig fredliga av sig, men man bör ändå inte ha mer än en hane av varje art, eftersom de kan vara ganska bestämda i försvaret av sitt revir. Detta till trots är de ganska veka och har svårt att hävda sig gentemot andra malawiciklider. Lämpligt sällskap för dem i akvariet kan vara olika Aulonocara-arter, samt de minsta och fredligaste av mbunorna.
Nyassachromis microcephalus-hane från Selewa. Honorna är silverfärgade.
Läs artbeskrivningenEtt lämpligt akvarium måste innehålla en stor öppen simyta samt finkornig sand på bottnen. Man kan gärna lägga ner några stenar som dekoration och plantera lite växter.
I naturen leker arterna i denna grupp bara under en viss tid under året och det är också bara under denna tid som hanen har lekdräkt (något undantag finns), i övrigt är hanen silverfärgad i likhet med honan. De är mycket svårlekta och måste ha vistats en lång tid i akvariet, samt ha en miljö som stämmer helt för deras välbefinnande. Att de lekt en gång är inte någon garanti för att de skall leka igen. Många arter leker bara en gång (i bästa fall några gånger). Behåll därför några av ynglen i kullen och dra upp dem så att de så småningom kan ersätta föräldrarna. Samtliga arter i denna grupp är munruvare och kullarna brukar variera mellan 30 och 150 yngel.
Denna grupp innehåller bara två arter (Corematodus taeniatus och Genyochromis mento) som är mycket ovanliga i akvariesammanhang. Anledningen till detta är att de lever av fjäll på levande fiskar och därmed skadar andra fiskar. G.mento är helt omöjlig att hålla ihop med andra arter. C.taeniatus kan hållas ihop med andra robusta arter förutsatt att akvariet är stort, innehåller mängder av gömställen osv. Ingen av dessa arter är dock någon lämplig akvariefisk.
Alla Petrotilapia är mycket aggressiva algätande fiskar.
Läs artbeskrivningenDetta släkte ingår väl egentligen i Mbuna-gruppen. Den har dock fått bilda en egen grupp eftersom de oftast blir betydligt större än övriga mbunas. De skiljer sig också utseendemässigt från de andra genom att de har tjocka läppar och med dessa "kammar" de loss löst sittande materia från biomattan på klipporna. De flesta arter i denna grupp är mycket starkt revirhävdande och behöver stora akvarier. De kan bara hållas ihop med andra robusta fiskar.
För övrig information om hur de skall hållas titta på vad som står om mbuna-gruppen.
Tilapia rendalli är den enda substratruvande cikliden i Malawisjön.
Läs artbeskrivningenDenna art är något så unikt som den enda substratruvande malawicikliden. Den är alltså inte munruvare och passar därmed inte in i någon av de andra grupperna. Information om denna fisk får man vid artbeskrivningen, i övrigt gäller ungefär samma villkor som för "Haplochromis-gruppen".
Astatotilapia calliptera hittar man inte bara i Malawisjön utan också i områden runt sjön.
Läs artbeskrivningenDenna art har fått bilda en egen grupp eftersom den inte är endemisk till Malawisjön. Till skillnad från de övriga finns den också i floder och åar runt sjön. Information om denna fisk får man vid artbeskrivningen, i övrigt gäller ungefär samma villkor som för "Haplochromis-gruppen".
