Text och foto (om ej annat anges): Mr Akvarius
Våra akvariefiskar uppskattar mat och nästan all mat kan köpas i akvarieaffären numera, men en solig och fin dag kan det vara trevligt att själv åka ut och fånga lite levande, mysis eller vattenloppor. Mysis att frysa ner inför vintern är förstås kalas för våra fiskar.
Det var en klar vindstilla sen höstdag, Benne och jag skulle på mysisfångst. Jag ställde bilen i en liten parkeringsficka utanför hans hus och ringde på. Den 10-årige sonen öppnade gråtande dörren. Det visade sig att polaren minuten före min ankomst hade stått i dörren till sitt fiskrum, nonchalant stödjande med ena handen på dörrkarmen. I en infekterad dispyt om mysisfångst hade han tyvärr blivit osams med sin chef. Hon tyckte han skulle vara hemma och krama om henne och inte springa runt och fånga löjliga små räkor. Tuffa argument, men som tur är han en riktig akvarist och stod följaktligen på sig. Hans nöjda flin hade sekunden senare utbytts till en vidöppen vrålande mun då dörren med den illvilliga damens hela kraft klappade till över hans fingrar, au - au!
Då den lille kom så här långt i sin berättelse kände jag själv hur infernaliskt ont det gjorde. Den stackars akvaristen var alltså redan på väg till akuten, en sorglig historia, och helt obegriplig.
Jag blev faktiskt rätt så exalterad av det hela och då jag skyndsamt skulle ta mig därifrån växlade den skenheliga bilen fel, backen låg plötsligt i. Men lyckligtvis så är (var) hans staket av jägartyp och inga större skador åsamkades bilen, tre, fyra repor längs sidorna var allt. Endast en rhododendron och en annan sörja som inte gick att identifiera skulle behöva bytas ut i trädgården. Givetvis kände jag mig lite dum där inne och då jag brutalt gav järnet grävde ena bakhjulet upp en rejäl fåra i gräsmattan.
 |
Slafsandet från bakhjulet och det faktum att bilen trots ihärdigt gasande stod still ledde av någon outgrundlig anledning mina ögon till backspegeln. Oj, oj, den vita kalkstensväggen och ett fönster var delvis täckt med mosad gräsmatta! Men vad värre var, jag satt fast! Röd i fejset studsade jag ur bilen. Lättad kunde jag konstatera att det skulle vara snabbt fixat. Med alla staketbitarna i "brädgården" hade jag bara att rafsa ihop ett par, tre stycken och lägga under hjulet och sen gasa mig därifrån.
Det gick efter ritningarna, bilen hoppade till och jag var på god väg ut men ett konstigt klirrande fick mig att åter använda backspegeln. Först blev jag glad, men så visade det sig att riktigt nog var det mesta av grässmörjan på fönstret borta, men det var glaset också. Det sabla jägarstaketet hade åkt in i sovrummet!
Men rådlös har jag aldrig varit och en Fyffes bananlåda som jag förvarade lite prylar i tömdes snabbt och plattades ut. Med hjälp av den och lite isolertejp skulle jag åstadkomma en fulländad lagning.
Nedtill och en bit upp på sidorna var det enkelt att tejpa men Fyffes övre del envisades hela tiden med att falla ned. Som tur var så kunde jag klättra upp via stupröret och med ena handen runt röret sträckte jag mig åt sidan ut över fönstret. Min kompis hade tydligen inte tagit hänsyn till att någon skulle klänga på röret för nu lossade det och som i ultra rapid svepte jag nedåt och kunde i samma veva lätt applicera resten av tejpen på den nu helt resignerade Fyffeslådan, snyggt eller hur?
Då jag reste mig från rabatten och tog ett par steg bakåt kunde jag nöjd konstatera att lagningen var perfekt. En rörelse i grannens fönster lockade min blick dit men då mitt huvud följde efter drogs gardinerna blixtsnabbt för. Ja, varför inte tänkte jag, det här var ju inget för dom att titta på. Bättre program gick det väl på TV?
Jag vågade inte backa för att komma i position vid det gamla hålet utan körde resolut ut vid sidan om. Glad och lättad svängde jag ut på gatan och begrundade det fina gamla ordspråket. "Det blir alltid bättre än man tror", vilket stämde perfekt in nu, dessutom, huset stod ju kvar (ett skämt) he-he.
Min polare skulle givetvis också bli glad när han i sinom tid återkom från akuten, nu hade han lite småsaker att hänga fingrarna i. Inget är ju tråkigare än sysslolöshet när man är sjukskriven.
Ur ögonvrån kunde jag se pojken på trappan, helt oskadd givetvis, endast den slappt hägnade underkäken och de onaturligt stora runda ögonen vittnade om de senaste minuternas upplevelser, jag vinkade uppmuntrande, och blinkade spökfullt med högra ögat. Trots allt alltså, ganska så frisk i hågen kunde jag åka vidare på mysisfångst.
Ute vid fångstplatsen konstaterade jag att en svag vind stod in mot viken, det var på gott och ont. Mysisen befann sig med säkerhet där men till viken var tillträde förbjudet. Den bestod utav uppfyllda muddermassor och var ganska så lös nämligen. Ett flertal skyltar påpekade också detta. Men som den glödande akvarist man är kunde inte några futtiga skyltar stoppa mig.
För att inte någon övernitisk medborgare skulle lägg sig i och komma med goda råd tog jag mig fram genom det höga gräset med låg profil. Endast min vita håv svävande ovan vegetationen. Taktiken bar frukt och jag kom oantastad fram till stranden på andra sidan.
Vid land fanns endast enstaka mysis, så det blev att kasta byxorna och vada ut i det kalla oktobervattnet. Den till hälften vattenfyllda hinken som doppade vid min sida, hade jag listigt förankrad till min midja med ett kort rep, den skulle ju annars driva iväg. På si så där 70-80 cm djup började fångsten bli hygglig och jag behövde nu endast ett riktigt rejält svep till så skulle vinterförrådet vara säkrat. Men mina sista olycksaliga steg förde mig ner i en riktig dypöl och jag sjönk ner som i kvicksand!
I full panik med den vettskrämdes styrka slet jag loss det ena benet men förlorade samtidigt balansen. Med huvudet i vattenytan intagande ryggläge upplevde jag nu det roligaste jag varit med om. Hinken hade i mitt fall hastigt dragits mot mig för att nu kollidera mot min skalle och elegant tippa över med mig på insidan. Det tog lite tid att komma på rätt köl igen, jag fick liksom ta simtag för att kroppen skulle nå fram till benen. Under tiden där inne i mörkret fick jag anledning att testa detta förträffliga ciklidfoder och jag måst säga att det smakade inte fy skam inte.
Tyvärr hade jag ingen spegel, det skulle varit intressant att tittat i en dylik för jag förstod mycket väl hur komisk jag måste sett ut då hinken avlägsnades, mysisen kröp nedför ansiktet och en hel del hittade vägen innanför kragen och vidare neråt. Men det gjorde inget för nu bröt jag håven i två delar och dök ner och placerade bitarna under det fria benet. Samtidigt blev jag ju kvitt de flesta räkorna och kunde i lugn och ro med endast ringa möda dra loss det andra benet och simkrypande ta mig in på fastare grund. Det var rysligt kallt så resten av håven samt hinken och mysisen lämnade jag därute.
Nästa gång skall vi göra som vi brukar, min kompis och jag, han fångar och jag sitter på land.
