Text och foto (om ej annat anges): Christian Brams
Tuben är en tryckbehållare som man använder för att förvara koldioxiden i. Det finns lite olika varianter på tuber och även anslutningar. Riktigt små tuber är oftast av engångsmodell och kastas när man använt gasen i den. De som går att fylla har en standardanslutning som kallas för din 477.
Den vanligaste funderingen kring tuben är vilken storlek man ska satsa på. Det spelar inte direkt någon roll. Utan desto större tub, desto längre räcker den ungefär som en bensintank i bilen. Men det finns naturligtvis lite riktlinjer att gå efter för att man ska slippa åka och fylla var och varannan dag.
Som ni vid detta laget vet (om ni läste mina tidigare inlägg i denna serien på den "gamla" bloggen) så finns det många olika faktorer som spelar in på hur mycket koldioxid som går åt och det är svårt att ge en exakt siffra på förbrukningen.
Baserat på denna tabell (där flera akvarister i Sverige samlat information om co2-förbrukningen i sina akvarier) så ligger förbrukningen av koldioxid i ett akvarium på 11,8g/100l vatten och dag.
Det innebär att en tub med 1kg koldioxid räcker till ett 100 liters akvarium i ca 85 dagar om man tillför koldioxid i 8 timmar varje dag. Detta är ju bara en uppskattning, men jag tror att den stämmer ganska bra. Jag har själv en 10kg tub till 2 st 96 litersburkar, den räcker ungefär i 14-16 månader (420-480 dagar).
Det är alltid bra att skaffa så stor tub som man får plats med. Det är nämligen inte så mycket dyrare att fylla på en stor tub mot en liten, man kan säga att det är själva servicen och hanteringen som är det kostsamma, inte gasen. För att ge ett enkelt tips så skulle jag säga att man minst ska ha 1kg co2 per 100L akvarium, men ännu hellre 2 eller 3kg per 100L akvarium.
Jo, i tuben övergår koldioxiden från gasform till flytande form på grund av det höga trycket och det ryms på så vis en hel del koldioxid i det ganska begränsade utrymmet. Tillskillnad från Co2-brandsläckare saknar tuben till akvarium ett sk stigarrör. Stigarröret gör att tuben töms från botten där den flytande formen av koldioxid finns vilket är till fördel om man ska släcka bränder.
Tuben till akvariet saknar alltså detta stigarrör och koldioxiden mynnar alltså i gasform så länge man inte vänder på tuben (OBS! Gör INTE detta, stor risk för köldskador).
Tuber som går att fylla på har en kran längst upp på halsen. Denna kran är en huvudkran som antingen ska vara helt öppen (endast när du har en regulator kopplad på anslutningen) eller helt stängd. Du ska alltså inte justera nått flöde med denna.
När du väl köpt din tub så kräver den inte mer underhåll än att den ska fyllas vid behov samt provtryckas var tionde år. Alla godkända tuber har ett datum instämplat i sig när de senast provtrycktes. Tio efter detta datum måste de tryckas om. Det kan du göra på samma ställe som du fyller din tub. Kolla med din lokala brandservicetjänst.
Regulatorn, även kallad reduceringsventilen är den komponenten som ska hjälpa dig att ändra det höga primärtrycket i tuben på 60 bar till ett mer hanterbart sekundärtryck på ca 1,5-2,5 bar.
De finns i en mängd olika utföranden och kan se olika ut. Men de har alla samma syfte.
På regulatorn hittar man (inte alltid) en liten klocka eller två. Dessa kallar man för manometers. Har man en manometer så visar den det primära trycket, det i tuben. Har man en till manometer så visar denna det sekundära trycket. Eftersom koldioxiden är i flytande form under högt tryck, hålls det primära trycket till 60 bar hela tiden. Först när koldioxiden i flytande form är slut och tuben är fylld med bara gassubstans minskar trycket och du märker skillnad på manometern. Då är det oftast bara ett par dagar kvar innan tuben är helt slut och det är dags för fyllnad. Detta säger att denna manometer inte är så nödvändig om du inte kollar den varje dag.
Den andra manometern visar sekundärt tryck, eller arbetstryck som det också kallas. En del regulatorer har en kran där man kan justera detta tryck, då är det bra med denna manometer. Andra regulatorer är fast inställda på ett bra arbetstryck och saknar då oftast denna manometer. Den är då ganska värdelös, om man ändå inte kan justera trycket.
Vilken regulator som är bäst är svårt att säga. Jag föredrar de med färdigjusterat sekundärtryck, då det är enklast. Men igentligen så spelar det inte så stor roll.
Nålventilen sitter i de flesta fall fast på regulatorn (2.). Men inte alltid. Ibland så kan det vara en bit slang mellan regulator och nålventil och i vissa fall så sitter magnetventilen (4.) direkt på regulatorn. I dessa fall så sitter nålventilen direkt efter denna.
Nålventilen är en mycket finkänslig kran som man använder till att justera flödet av koldioxid till akvariet. Vrid den lilla ratten eller nippeln medsols för att öka flödet och motsols för att minska. Du läser enkelt av flödet i ”bubblor per sekund” (BPS) på din bubbelräknare (8.)
När det kommer till billigare koldioxid utrustning så är det oftast nålventilen som man märken en stor skillnad på. Desto mer påkostad desto enklare att justera. De billiga är sladdriga och det är lätt att de ändrar flöde för att man stöter till dem etc.
En split, eller splitters som det kallas är en förgrening som gör att du kan ha flera nålventiler, det vill säga flera akvarium kopplade till samma koldioxidanläggning. En split kan se lite olika ut, den kan fördela flödet på två, tre eller ja, hur många vägar som helst. Har man samma belysningstid så kan man sätta splittern efter magnetventilen. Har man olika belysningstider så behöver man en magnetventil till varje akvarium, som då monteras efter nålventilerna på splitten.
Magnetventilen är ett reglage som fungerar som en dörr för koldioxiden. Kopplar man el till den öppnar den dörren och gasen släpps genom slangen. Stänger man av elen så stängs också dörren och ingen gas kommer fram till akvariet. Magnetventilen ska kopplas till en timer eller till en pH-controller (5). Använder man timer så kan man koppla den på samma timer som går till belysningen. Vill man vara lite extra duktig så kopplar man den till en egen timer som går på en tid innan belysningen går på och stängs av en tid innan belysningen stängs av. På detta sätt hinner akvarievattnet bli co2-berikat innan lamporna tänds och fotosyntesprocessen kan starta direkt, samtidigt som co2:n hinner förbrukas/luftas ur innan lamporna slocknar.
Har man en pH-controller (5) är magnetventilen kopplad till denna och får då signaler om när det behövs gas eller inte. Den ska alltså inte kopplas till en timer då. Mer om pH-kontroller nästa inlägg i denna serien.
Eftersom koldioxid är surt sänks vattnets pH när man tillför det i akvariet. Detta kan man använda till hjälp för att dosera koldioxiden. En pH-controller (5) håller ständigt koll på pH-värdet och doserar ut koldioxid utifrån önskat pH-värde. Vilket ger jämna och fina koldioxidnivåer. När det valda pHt uppnåtts stryper den tillförseln av gas tills dess att pHt stigit igen. Sen öppnar den igen osv.
PH-controllern kopplas till magnetventilen (4) och ”talar om” för den när den ska strypa respektive släppa fram gasen. Om man inte har en controller så brukar man ha magnetventilen kopplad till en timer som släpper fram gasen under de timmar akvariet är tänt. Och stänger när belysningen slocknat.
Controllern har en så kallad ”probe” som är själva sensorn som mäter av vattnet, denna ser ut som en tuschpenna och sitter vid vattenytan i akvariet. Då proben är väldigt känslig ska den behandlas varsamt och hållas ren från alger och smuts. Försök att sätta den där vattnet har en jämn cirkulation och försök att inte ha den rätt under belysningen. (Ett tips är att använda en upp och nedvänd gammal svart filmburk (eller liknande) med ett hål i botten. Montera den på proben så att den skuggar toppen på proben där pulpan som mäter vattnet sitter. På så sätt undviker du algtillväxt som kan rubba mätningarna.)
Att ha en controller har både fördelar och nackdelar. Fördelen är att den håller ett jämt pH, och halt koldioxid i vattnet oavsett hur mycket som förbrukas, försvinner eller behövs. Går det åt mer så doserar den mer. Detta är en framförallt en fördel i de akvarier där man har Diskus eller andra fiskar som går för lek och som föredrar surt (under pH 7) vatten. Men även en del växter kräver jämna nivåer som kan vara lite klurigt om man inte har kontroller.
Nackdelen med pH-controller är att den måste kalibreras ganska ofta för att visa rätt värden. Hela tiden sker det ändringar mm i vattnet som påverkar den känsliga probens förmåga att läsa av vattnet. Därför kalibrerar man den med jämna mellanrum, för att inte hamna fel.
En annan nackdel, som är huvudsaken till varför jag har valt att inte ha controller är att man lätt stirrar sig blind på displayen som visar det aktuella pHt i vattnet. Det blir lätt att man är där och skruvar och ändrar så fort den inte visar EXAKT det värde man angett… Detta slutar i att man själv skapar ojämna nivåer som ställer till med problem, när man kanske ifrån början inte hade nått problem alls.
Det är alltså bättre, att i alla fall till en början köra utan controller enligt mig. Då lär man sig mer hur växterna mm reagerar på gasen och man får tillslut en fingerkänsla. Den kommer inte när man litar på att en maskin ska göra jobbet åt en.
Det finns naturligtvis massor av olika märken och utföranden av controllrar. Det enda jag har att säga om valet är att man ska köpa en som har en kvalitetsprobe. De billigare har oftast ganska dåliga probar som ger dåligt resultat. Dessa går iof att byta ut men en bra probe kostar oftast lika mycket löst som hela controllern.
Slangen som vanligen används till koldioxid har dimensionen 4mm invändigt och 6mm utvändigt. Det är samma dimension som slangar till de luftpumpar man har till akvarium. Men, när den ska brukas till koldioxid behöver det vara en speciell slang avsedd för koldioxid. Använder man slang avsedd för luft så blir mjuk av koldioxiden som är en väldigt sur (lågt pH) gas. Den löser så småningom upp materialet i luftslangen och förstör den. Använd därför endast slang som är avsedd för koldioxid.
Backventilen är en liten men viktig pryl i anläggningen. Den förhindrar att vatten vandrar tillbaka i slangen när gasen är avstängd. Om man inte har en backventil kan det i värsta fall orsaka skador på magnetventil, nålventil, regulator och tub och kan bli en kostsam historia.
Jag brukar köra med dubbla backventiler för att vara på säkra sidan. En före bubbelräknaren (8) och en efter.
Samma som med slangen så måste backventilen vara avsedd för koldioxid och inte innehålla plaster eller gummi som löses upp av gasen. Använder man vanliga backventiler avsedda för luft tar det oftast bara någon vecka innan de förstörts av den sura gasen och tappat sin funktion.
De bästa backventilerna som jag testat är JBLs. Den kostar något mer mer kommer att hålla länge. Jag har kvar en som jag säkert haft i 8-9 år, och använt non-stop sen dess.
Naturligvis kan ni be närmaste butik att ta hem en åt er.
Bubbelräknaren finns i flera olika utföranden. Dess uppgift är dock oavsett form densamma. Den ska visa bubbeltakten, BPS (bubbles per second), med andra ord flödet av gas som når akvariet. Det är bubbelräknaren vi använder som indikator för att se så att vi matar lagom med gas till akvariet. Fyll upp räknaren med vatten innan du kopplar in den till systemet. Den behöver (ska) inte vara i vattnet utan placeras utanför, på rutan eller vid tuben. Men ett bra tips är att placera den så att du ser räknaren när du justerar nålventilen. =)
Jag föredrar de något fulare, men också bättre bubbelräknarna som är lite större. Vattenvolymen minskar dag för dag och ju större volym bubbelräknaren har desto mer sällan behöver man fylla på med nytt vatten.
"Beetle"-bubbelräknare är enligt mig en av de snyggare varianterna. Det är bra för att den rymmer en hel del vatten, och den är extra bra till större akvarium. I och med att bubblorna vandrar i spiraler så är det lätt att se om man har rätt takt, även om man har flera bubblor per sekund. Men det är alltid lite vanskligt med glas. Den går lätt sönder. (Det är en gammal scape jag hade i tvillingburkarna. Den bottentäckande växten heter Elantine triandra, så slipper ni fråga =P )
Sist men inte minst behövs det en mojäng som löser upp gasen i vattnet. I princip så handlar det om att hålla kvar gasen så länge som möjligt i vattnet så att den hinner lösa sig maximalt. Ju längre gasbubblorna är i kontakt med vattnet, desto mer hinner den lösa sig. Det finns en hel uppsjö av olika varianter för maximal effektivitet. Nuförtiden så använder man sig oftast av Diffusor eller atomizer men det finns även andra sätt.
Diffusor Google bildsök visar olika varianter av diffusorer.
Diffusorn fungerar ungefär som en syresten. Den fördelar gasen till små små bubblor som sedan yr runt i akvariet och under tiden löser sig i vattnet. Det finns lite olika utföranden av denna också, men de har alla en gemensam nämnare som är ett keramikmembran. Det är viktigt att keramikmembranet hålls rent så att gasen kan passera genom de väldigt små hålen. Blir den smutsig eller algangripen täpps de igen och bubblorna blir större och stiger fort mot ytan. Du rengör den lättast genom att bada den i klorinvatten. Jag har tagit en tom glasburk som jag blandat 1 del klorin med 2 delar vatten i (du kan spara blandningen och använda den många gånger innan du måste byta). Plocka bort membranet om det är en diffusor som tillåter detta, de vanligaste är gjorda i glas och då får du doppa hela diffusorn i lösningen. Ett litet tips är att koppla en bit slang och en 5ml-spruta i änden på den. När du trycker på sprutan skapar du ett övertryck i diffen vilket gör att du slipper få i onödig klorinblandning i diffusorn. Låt den ligga tills den är skinande ren igen, det brukar ta mellan en timma och tre timmar. Sen sköljer du noggrant diffusorn i rinnande vatten tills den är ren från klorinet.
Storleken på diffusorn är viktig. Det är framför allt viktigt att man inte har en för stor diffusor. Då byggs inte trycket upp tillräckligt i diffusorn och bubblorna blir inte så finna som man önskar. Det är här också ganska svårt att ge en exakt storlek, men utifrån mina erfarenheter skulle jag kunna ge dessa ungefärliga storleksangivelser.
Storlek på diffusor Storlek på akvarium
1cm Upp till 50 liter
2cm 50-150 liter
3cm 100-300 liter
4cm 250-500 liter
5cm 450-700 liter
Har man större akvarium så får man ett bättre resultat med flera diffusorer eller med en annan lösning som reaktor etc.
En atomizer fungerar på samma sätt som en diffusor men i stället för att ha den i karet så kopplar man den på returslangen från pumpen. Den ger en mycket bra lösning på gasen men orsakar en lätt dimma i karet som jag uppfattar som störigt. Se filmen nedan från en av tvillingburkarna, med atomizer. Man ser tydligt hur det sprutar ut små bubblor ut utblåset som skapar en lätt dimma. Effektivt, men inte så snyggt.
https://www.youtube.com/watch?v=MAgKj3MsPoE
Den motordrivna reaktorn löser koldioxiden mycket effektivt. Det finns många olika utföranden men de fungerar mer eller mindre på samma sätt. Bubblan släpps i en behållare fylld med luftigt filtermedia och vill av naturen stiga mot ytan. För att motverka bubblans stigande har man en pump eller ett flöde av vatten som trycker ner den igen. Bubblan yr omkring eller fastnar i rektorns kammare tills att den är helt upplöst och följer med vattnet ut i nedkant. Dessa är mycket effektiva och rekommenderas till större burkar. Till mindre kar kan dessa nästan bli för bra och lösa för mycket gas istället.
Den motordrivna reaktorn är kanske den mest effektiva varianten för att lösa koldioxiden i akvariet. Men det är därför inte den bästa, i alla fall inte enligt mig.
Ju mer gas som löser sig i vattnet, desto svårare blir det för gasen att lösa sig ytterligare. Tillslut mättar man nästan vattnet med koldioxid med denna variant. Tar du något av de andra alternativen för att lösa gasen så kommer bubblan bara vandra upp till ytan och försvinna från akvariet medans den i denna rektorn stannar kvar tills den är 100% löst. Det är alltså lättare att få för höga och skadliga nivåer med detta alternativ.
Denna variant är vanlig till jäst-koldioxid och fungerar ganska bra till mindre akvarium. Bubblan hålls kvar i vattnet av att dess väg till toppen förhalas av en spiralbana eller sicksack trappa. Man ser tydligt på bubblan att den minskar i storlek allteftersom den löser sig och vandrar mot ytan. Ju längre spiralen/trappan är desto längre hålls bubblan i kontakt med akvarievattnet. Man kan på så sätt justera hur mycket av gasen som ska lösas och därför är denna metoden lämplig till jästvarianten då det inte går att styra flödet av gas från jäsprocessen.
Dropcheckern är en liten mojäng som på ett enkelt sätt håller koll på dins co2-nivåer i vattnet. Det finns flera olika modeller, men de funkar alla på samma sätt. Den fylls med en vätska vars färg påverkas av pH-nivåerna i vattnet, desto mer co2, desto lägre pH och desto gulare vätska. Tvärt om så visar den blåare vätska vid högre pH och mindre co2.
Dropcheckern är ett mycket användbart verktyg när du tillför extra co2, och ganska pålitlig. Den är lite missvisande i början av belysningsperioden eftersom det tar en liten stund innan gasen löst sig i vattnet och börjat ändra färgen på checkern. Den är alltså blå när akvariet tänds, och går successivt över till grön färg under en timma ungefär. Vätskan som man använder är densamma som den som man har i droptest för att mäta pH med. Det går alltså bra att använda en sådan vätska om man har. Men det är då viktigt att det är en pH test som ger ett mer precist resultat. De flesta testerna ger utslag på 0,5 enheter per färgsiftning och visar allt från pH 4 till pH 10. Dessa fungerar inte så bra till detta utan det måste vara de som har pH 0,2 per steg. De brukar visa allt från 6,0 -7,6 typ och är avsedda för just akvaristen som använder co2.
Man kan naturligtvis också köpa vätska som är avsedd för dropchecker. JBL har en sådan vätska som man bara kan droppa i, man behöver inte blanda den med vatten, som man gör med de andra. Då måste man också ta hänsyn till KHt på vattnet man späder med. Är det hårt så påverkar inte koldioxiden lika mycket, och din dropchecker kommer att visa blåare än rekommenderat trots att det är bra nivåer. Naturligtvis så visar den för gult om man har ett mjukt vatten. Om jag minns rätt så ska man ha ett KH på ca 4 för att det ska ge ett bra resultat i dropcheckern.
Jag kör alltid på vattnet som jag har i karet som ligger lite högre än KH4, men då vet jag också att checkern ska visa grön/blått för att jag ska ligga rätt, se den sista bilden här ovan. Detta är något man lär sig, och det spelar ju egentligen mindre roll vilken färg det är på den, bara man ligger rätt. =)
Dropchecker, vätska, pH och KH test, samt alla andra komponenter till ditt co2-kit kan du köpa på närmaste butik. Har de det inte i lager så kan de bara ta hem det från deras leverantör. Vill ni veta mer om co2? våga fråga ;)
