Text och foto (om ej annat anges): Kjell Fohrman
Text. Kjell Fohrman
Det var en gång på den gamla goda tiden (för sisåsär 30 år sedan) som det fanns en akvariehandlare i Kalmar som då och då körde ner till Holland och köpte fisk.
Det är om detta denna sanna historia handlar.
Den något korpulente akvariehandlaren gjorde som så att han när han stängde affären på lördags-eftermiddag, så lastade han sin leasade Volvo 245 full med frigolit-lådor. Närmare bestämt 21 stycken för det är precis vad som går in i en 245, om man har en passagerare.
Kylaren ställdes först mot Malmö, där som alltid en ciklid-odlare plockades upp som sällskap. Denna gång hette odlaren Peter.
Resmålet var allt som oftast Verduijn Cichlids som håller till i Zevenhuizen strax utanför Rotterdam. Var trafiken snäll och bromsarna inte fungerade, brukade resenärerna vara framme cirkus kl 2-3 på natten, varefter några timmars sömn brukade vidta på liggunderlag i bilens bakre regioner.
Sedan handlade man fisk hela söndagen hos Verduijn och resan hem startade sent på eftermiddagen.
Hemkomsten till Kalmar brukade vara vid. ca 4-tiden på måndagsmorgonen, varvid uppackning och inkoppning av fisk vidtog och detta brukade vara klart strax före kl. 11.00, då den något utmattade akvariehandlaren öppnade affären. Till utmattningen bidrog med all säkerhet att den envist korkade akvariehandlaren alltid ville köra själv.
Nåväl, detta var den historiska bakgrunden till resan som den berättelse, som påbörjades ovan, handlar om och som vi nu går tillbaka till.
Denna gång anlände akvariehandlaren och odlaren till Zevenhuizen cirkus kl. 3 på natten.
Som vanligt svängde de in på en ödsligt belägen parkeringsplats för att några timmar kunna sträcka ut sina lurviga på sina liggunderlag.
Denna gång var mot förmodan inte parkeringsplatsen tom, utan där stod en bil parkerad. I denna bil satt en man i en helt nedsläckt bil och stirrade rakt fram utan att röra en min.
Något märkligt att sitta ensam i en bil kl. 3 på natten på en ödslig parkeringsplats och stirra rätt ut i det kompakta mörkret, alldeles speciellt som det max. gick att se 2 meter. Att det var märkligt tyckte i alla fall de bägge resenärerna, kanske var karl död, han rörde ju inte en min.
Vi kollar om han lever sa de modiga svenskarna – sagt och gjort, gå ur bilen var inte att tänka på, så därför parkerade de sin egen bil 5 meter från den parkerade bilen, med den ”förstenade” mannen vid ratten. De parkerade bilen på ett sådant sätt att bilyktorna lyste rakt på mannen, sedan började de blinka med helljuset rakt i ögonen på den förstenade.
Inte en min rörde sig i ansiktet, men ögonen var öppna och han stirrade rakt framåt, så inte sov han. Är ögonen öppna när man är död – var tankar som flög genom huvudet på de bägge modiga resenärerna.
Då skedde något fullständigt oväntat och som totalt gjorde att de bägge svenskarna blev stumma av förvåning.
Helt plötsligt dök ett huvud upp från tomma intet på förarplats, en dam hade varit passagerare, men hade haft sitt huvud helt gömt på förarplatsen. Vad sjutton hade hon gjort där?????????
Helt plötsligt som en blixt från en klar himmel gick det upp för de bägge svenskarna vad paret hade gjort.
Självklart var det så att han hade tappat bilnycklarna på golvet på förarplatsen och hon hade nog därför dykt ner för att leta reda på dem. Sannolikt hade väl inte heller innerbelysningen funkat i bilen.
Vilket tur de hade att svenskarna hade kommit och med billyktorna lyste upp deras bil, annars hade hon säkert aldrig hittat bilnycklarna.
Minst sagt förvånade blev dock de bägge svenskarna när mannen med en rivstart och med en blick som kunde döda svepte ut från parkeringsplatsen i ett stort dammoln.
Nåväl otacksamhet är världens lön, tänkte de bägge svenskarna, men kanske kan man inte begära mer av människor som har ett språk, som låter som om man pratar tyska under vattnet.
Ja på detta tänkte de bägge oförvägna svenska resenärerna när de slumrade in på sina liggunderlag. Kanske hade de inte slumrat om det vetat vad som väntade dem senare under natten.
Natten var kort, alldeles för kort och akvariehandlaren och odlaren hade precis slumrat till på de tämligen obekväma liggunderlagen i 245´s bakre regioner.
Gryningen började komma även om det ännu var mycket kvar till morgonen. Inuti bilen bildades det imma på rutorna och det var lite svårt att se ut, men vad gjorde det – de bägge svenskarna sov ju ändå.
Av någon anledning sov akvariehandlaren tämligen oroligt, kanske pga hans kroppshydda gjorde det extra svårt att hitta en bekväm sovställning, eller kanske pga att odlaren snarkade högljutt. Nåväl han sov oroligt och en gång när slummern låg i gränslandet mellan sömn och vakenhet, råkade han titta ut genom bilens sidorutor. Han såg då ett par billyktor långt bort på den lilla vägen som ledde parkeringsplatsen. Ett hundratal meter bort försvann plötsligt lyktorna, lite underligt tyckte han – det fanns ju inga träd som skymde åt det hållet.
Han blev genast något vaknare och skrapade bort lite imma på rutorna för att se bättre. Men bilen var puts väck, eller kanske inte för där kom den oerhört sakta rullande mot parkeringsplatsen med släckta lyktor. Även om det fortfarande var lite skumt ute och några träd skymde bilen, så gick det ändå att se att den hade parkerats på ett sådant sätt att den helt spärrade in- och utfarten från parkeringsplatsen.
Vad f..n är på gång – tänkte akvariehandlaren och var på en gång klarvaken och torkade bort ännu mer imma från rutorna för att se bättre. Vad han såg var något han definitivt inte ville se.
Något hände borta vid den parkerade bilen, han skymtade hur två personer ljudlöst gled ut ur bilen i hukande ställning och utan att stänga bildörrarna bakom sig. De försvann plötsligt åt var sitt håll – vart tog de vägen – efter några långa sekunder som kändes som ett dygn, fick han se den ene sakta närma sig bilen från ena sidan och från det andra hållet kom den andre. Fortfarande hukande men, varför gick de så konstigt med händerna sträckta rakt fram. Vad var det de hade i handen, var det inte, h…e var det inte, andhämtningen blev häftigare och häftigare och bilens rutor hade immat igen, f…..n skrapa lite mer, var det inte, jo he…..s j…r det var det.
Paniken vällde fram och pulsen steg till oändligheten och han skakade frenetiskt på odlaren. Vakna, vakna, för f….n.
Ööööööööh vad f…..n är det frågan, kan man inte få sova ifred.
Ser du inte, ser du inte pistolerna, dom har pistoler i händerna.
Ööööööööööööööh…………….
Akvariehandlaren återgick till att titta ut, de var nu högst 10 meter bort och gick fortfarande hukande med dragna pistoler som i den värsta gangsterfilm.
Även odlaren hade nu blivit klarvaken och försökte titta ut.
Rör dig inte väste akvariehandlaren.
Så helt plötsligt skedde något fullkomligt förbluffande, samtidigt som pulsen inne i bilen säkert översteg 1000. Den ene av pistolmännen rätade på sig och lät pistolen falla ner efter sidan och ropade något till den andre.
Det var då akvariehandlaren såg det, det var ju snut-j….r. Han som hade ropat gick runt till den andre och pekade på något vid bilen och sedan pekade med pekfingret på sitt huvud och skakade sedan på huvudet. Den andra pistolmannen, ursäkta polisen, skrattade högt och gick fram mot bilen och sparkade till på, ja just det, frigolitlådorna.
Ja visserligen går det att transportera 21 lådor med fisk i en 245, men det går definitivt inte att sova i en 245 med 21 frigolitlådor som akvariehandlaren tagit med sig för att ta hem fiskar i. Därför hade de innan de ”drog sig tillbaka” för natten burit ut lådorna ur bilen och staplat upp dem efter bilens sidor och sedan lagt några stenar på dem för att de inte skulle blåsa iväg.
Nåväl de kunde höra de bägge poliserna skrattande gå tillbaka till sin bil, som fortfarande gick med motorn på, stiga in i den och rulla iväg, då såg de också att det var en polisbil.
Något konfunderande var akvariehandlaren och odlaren och det var inte mycket mening med att försöka sova något mer, utan det blev några timmars väntan innan Verduijn Cichlids öppnade på söndagsförmiddagen.
De berättade om händelsen för Dirk Verduijn som garvade högljutt och kunde berätta två saker.
Dels att den parkeringsplats vi hade parkerat på var känd för att just där pågick det en hel del tung knarkhandel på natten och därför patrullerade poliserna ofta där.
Dels berättade han också att han redan visste om att vi hade parkerat där på natten, för hans gode vän, tillika en av Hollands bästa diskusodlare och tillika polis hade ringt hem till honom på morgonen och berättat att några korkade svenskar med all säkerhet skulle besöka Dirk och att de idioterna hade parkerat på just den parkeringsplatsen.
Polisen hade förövrigt under natten fått ett anonymt tips från en uppretad medborgare om att en mycket skum 245 fanns på parkeringsplatsen!!!!!!!
Det som hade ”räddat” svenskarna från att bli utdragna ur bilen var, ja just det, ”frigolitlådorna”, för som han sa så j….a korkade är inte ens svenska knarksmugglare att de släpar med sig massor med fisklådor till Holland.
Svenskarna fnyste, korkade och korade, det kunde de själv vara. Holländare hade minsann inte mycket att säga, de som har ett språk som låter som om de pratar tyska under vattnet.
I övrigt gick fiskhandlandet och sedan resan hem utan problem och är inte värt att ödsla någon trycksvärta på.
1/ Placera alltid frigolitlådorna utanför bilen på natten.
2/ Bli aldrig akvariehandlare, eller odlare eftersom det är ett oerhört riskfyllt yrke där allt kan hända och uppenbarligen också händer.
3/ Otack är världens lön och hjälp aldrig någon att hitta sina bilnycklar (speciellt inte holländare).
Numera f.d. akvariehandlare
PS:
Händelseförloppet i denna historia är helt sann. Däremot har en del saker ändrats för att inte någon av huvudpersonerna skall riskera att bli igenkända och utsatta för trakasserier.
T.ex. har ansiktena på akvariehandlaren och odlaren retuscherats på fotot, som vi inte fick plats med.
Dessutom gick inte pulsen upp till 1000 utan bara till 800.
Den bilnyckeltappade holländaren försvann inte heller från parkeringsplatsen i ett dammoln, eftersom parkeringsplatsen var asfalterad.
I övrigt är ingen del av historien förvanskad.
