Text och foto (om ej annat anges): Kjell Fohrman
Vi har valt att dela in sötvattenskräftorna i två huvudgrupper utifrån vilken kontinent de huvudsakligen kommer från. Detta gör vi pga att de ställer lite olika krav på akvariemiljön samt delvis också har lite olika fortplantningstekniker. Huvudgrupperna blir då nordamerikanska kräftor samt australiensiska kräftor.
Värt att nämna är också att det i handeln förekommer en del arter som säljs med handelsnamn där ordet hummer ingår. Eftersom det inte förekommer några sötvattenshumrar så rör det sig nästan uteslutande om kräftor.
Viktig information om sötvattenskräftor.
I Sverige råder det totalförbud (se nedan) för att såväl införa som att förvara (såväl i damm som i akvarium) alla sorters sötvattenskräftor med undantag för flodkräftan (Astacus astacus) samt signalkräftan (Pacifastacus leniusculus). Det finns två anledningar till denna lagstiftning: 1/ Risken för att smitta sprids från de importerade kräftorna till de ”inhemska”. 2/ Risken för att de nya arterna skall komma ut i naturen ock konkurrera ut de ”inhemska”. Vad gäller de ”amerikanska” kräftarterna finns det helt klart en sådan risk, men däremot är nog risken minimal (om den ens existerar) vad gäller de tropiska kräftarterna. Inte desto mindre så inbegriper alltså lagstiftningen idag även dessa och att bryta mot dessa lagar är straffbart och ger höga böter. Sammanfattningsvis – det råder idag i Sverige förbud på att hålla alla kräftarter (med undantag för flod- och signalkräftan).
Gällande lagstiftning hämtad från Artskyddsförordning (1998:179)
http://www.notisum.se/rnp/SLS/LAG/19980179.HTM
Förbud mot införsel, förvaring och transport av levande sötvattenskräftor
11 a § Det är förbjudet att till Sverige föra in levande sötvattenskräftor av arter inom familjerna Astacidae, Cambaridae och Parastacidae. Förbudet gäller kräftornas alla levnadsstadier. Förordning (2003:434).
11 b § Det är förbjudet att förvara och att transportera levande sötvattenskräftor av arter inom familjerna Astacidae, Cambaridae och Parastacidae. Förbudet gäller kräftornas alla levnadsstadier.
Förbudet gäller inte flodkräftor (Astacus astacus) eller signalkräftor (Pacifastacus leniusculus) som fångats eller odlats i Sverige. Förordning (2003:434).
De enda kräftarter som man enligt lag får hålla i akvarium i Sverige är den vanliga europieska flodkräftan samt signalkräftan. Fotot visar några extremt ovanliga orange mutationer av signalkräftan.
Hit brukar man räkna familjerna Astacidae samt Cambaridae. De vanligaste släktena är Cambarus, Procambarus, Cambarellus, Aegla och Orconectens och man brukar räkna med att det finns ca. 300-400 arter av dessa. De flesta arter i gruppen har en kroppslängd på 8-12 cm men det finns de som blir betydligt större och kan ha en kroppslängd på lite drygt 20 cm. Arterna i släktet Cambarellus är en minivariant som oftast bara blir några centimeter. Astacidae har sin huvudsakliga utbredning i västra Nordamerika samt i större delen av Europa (delvis pga inplantering) medan man huvudsakligen hittar Cambaridae i östra Nordamerika ner till södra Mexiko samt i östra Asien (Ryssland, Kina och Japan). Arterna lever till stor del i områden med ett mycket kallt klimat på vintern vilket t.ex. gör att de kan övervintra i dammar även i vårt klimat.
Kräftor – kräftor: Varje kräfta behöver ett revir som inte får vara för litet (varierar mycket mellan arterna) och det är även svårt att hålla olika kräftarter ihop eftersom den ena arten då ofta kommer att dominera. Kräftor – räkor: Detta är inte en helt lyckad kombination även om det för vissa kombinationer ibland kan funka (speciellt i stora sällskapsakvarier). I naturen kan de dock ibland återfinnas i samma miljöer. Kräftor och krabbor: Inte heller dessa är någon lyckad kombination och det är också väldigt ovanligt att de i sin naturliga miljö återfinns på samma ställe. Kräftor och mollusker: I deras naturliga miljö så utgör ofta snäckor och musslor en del i kräftornas diet och det innebär självklart då också att de inte är så lämpliga tillsammans i akvarium. Små kräftarter tillsammans med större musslor kan dock fungera. Kräftor – fisk: Visst kan kräftor knipa en och annan fisk, men om det rör sig om friska och sunda fiskar så brukar fiskarna faktiskt klara sig förvånansvärt bra. Risken för att fiskarna skall bli fångade är nästintill noll för de minsta kräftarterna, medan chansen självklart är större för de största kräftarterna. Fiskarna lär sig nämligen ganska snabbt var fienden håller till och ser till att hålla sig utom räckhåll. Om man introducerar nya fiskar i ett kräftakvarium eller nya kräftor i ett fiskakvarium bör introduktionen ske rätt tidigt på dagen så att fiskarna hinner lära sig var faran finns innan ljuset slås av på kvällen.
Ett lämpligt akvarium bör vara ganska stort (se resp. artbeskrivning) och det bör ha en stenig botten som innehåller mycket gott om gömställen. Arterna i ”dvärgsläktet” Cambarellus fungerar även bra i ganska små akvarier. Vattentemperaturen bör absolut inte överstiga 25 grader och de trivs bäst vid ett relativt högt pH och med ganska hårt vatten. För de flesta arter är 18-24 grader en lämplig temperatur men det kan gärna vara betydligt kallare under en period på vinterhalvåret. För en del av arterna kan man ha växter men många arter demolerar fullständigt de växter som planteras. De smutsar ner en hel del när de äter och därför bör man se till att ha bra filtrering i akvariet. Vill man odla på dom bör man tänka på att ynglen är mycket små och att det därför är nödvändigt att ”täppa till” insuget med ett mycket finporigt filtermaterial eftersom risken annars är stor att ynglen försvinner in i filtret. Tättslutande täckglas är viktigt eftersom risken annars är stor att de tar sig ut ur akvariet.
Vissa av arterna demolerar som sagt alla växter totalt, medan andra arter ignorerar växter (t.ex. Cambarellus). Finbladiga växter är dock sällan ett bra val i ett kräftakvarium.
Dvärgkräftorna i släktet Cambarellus ( här C. patzuarensis sp. "orange") rör inte växterna till skillnad från de flesta övriga i denna grupp.
De är inte kinkiga i maten utan brukar äta vad som bjuds. I sin naturliga miljö äter de ofta av döda animaliska produkter – det kan t.ex. röra sig om fiskkadaver etc. som varit döda en tid. I akvarium lämpar sig en varierad kost som kan innehålla sådant som fiskbitar, frysfoder (t.ex. mygglarver och mysis), men även torrfoder som pellets och fodertabletter är bra foder. Det animaliska fodret kan gärna kompletteras med lite grönfoder som spenat, brysselkål, sallad etc. Det är också viktigt att tänka på att ge dem foder som innehåller kalk vilket är nödvändigt för deras skalömsning. Man kan då t.ex. ge dom hela räkor eller fiskbitar där även benen ingår. Ett räkmixfoder som innehåller mycket av detta är ett utmärkt foder.
Denna mutation av Procambarus clarkii har en mycket vacker röd färg.
Fortplantningstekniken varierar en del mellan de olika arterna men lite schematiskt fungerar det ungefär enligt nedan. Hanen har en sexuellt aktiv kroppsform (med större klor) och en som de har när de är sexuellt inaktiva. Förändring sker i samband med en skalömsning. Hanarna fattar sedan tag i honan och placerar henne på rygg eller på sidan och håller sedan fast henne med hjälp av fothakarna. Parningen varar sedan ca. 15 minuter varefter hanen släpper honan. Sedan bär honan runt på äggen under stjärten i ungefär 30-35 dagar (beroende på vattentemperatur – varmare vatten färre dagar). Antalet ägg varierar mycket mellan arterna men mellan 100-500 är det vanligaste (arterna i släktet Cambarellus ger mindre kullar – under 100). Ynglen är då några få mm långa och kan äta mycket smått foder som mikromask och så småningom även sådant som nykläckt artemia. Det finns andra arter inom gruppen som Procambarus clarkii som har en något annorlunda fortplantningsteknik som mer påminner om den hos arterna i gruppen med de australiensiska kräftorna (se nedan).
Man byter vatten på ungefär samma sätt som för fiskar – dvs beroende på hur mycket växter och hur mycket djur det finns i akvariet byter man regelbundet ca. 25-40%. Med regelbundet menas ungefär en gång i veckan. Kräftorna föredrar ett hårt vatten som har ett relativt högt pH och därför bör man använda kalkhaltig inredning som buffrar vattnet något och gör att inte pH riskerar att falla.
Alla skaldjur är mer eller mindre känsliga för vissa kemikalier i vattnet. Det kan gälla alltifrån mycket järn eller koppar i vattnet (nya kopparrör i huset) eller mediciner som innehåller olika olämpliga tillsatser (t.ex. järn, koppar eller mediciner som är avsedda att döda kräftdjur (t.ex. ankarmask)). Ett tips kan vara att vara försiktig med att medicinera (kolla upp vad medicinen innehåller). Kräftor är också relativt känsliga för klor och mycket känsliga för kloramin i vattnet, så om man har kranvatten som innehåller sådant måste det avlägsnas innan det tillsätts akvariet. Klor är relativt lätt att lufta ut (t.ex. genom att placera det nya kranvattnet i en hink och sedan koppla in en kraftig luftpump med en syresten under några timmar) medan kloramin är omöjligt att lufta ut. Här kan man inte göra så stora vattenbyten som normalt och man måste även använda ett effektivt vattenberedningspreparat som neutraliserar kloramin (vilket ganska få gör). Tänk då också på att vissa vattenberedningspreparat i sig kan vara skadliga för kräftor – ett preparat som neutraliserar kloramin och är ofarligt för kräftor och som brukar rekommenderas för skaldjur är Seachem Prime.
Det är mycket viktigt med packningen av kräftor för transport. De bör alltid singelpackas. Ofta kan det bli transportskador och det saknas ett ben, en klo eller antenn. Dessa ersätts i och för sig vid nästa skalömsning men fram till dess kommer de att vara extra känsliga. Transporten bör lämpligen ske i en plastbox där luftfuktigheten hålls extremt hög genom t.ex. att en fuktig svamp placeras i asken.
Familjen Parastacidae hittar man bl.a. i Australien, Nya Zeeland, Nya Guinea, Madagaskar och i delar av Sydamerika. Man hittar dock särklassigt flest arter (drygt 125) i Australien där de också är vanligast förekommande. Det helt dominerande släktet är Cherax. Cherax återfinns i vitt skilda miljöer men till skillnad från de nordamerikanska kräftarterna så lever de i regel i tropiska vatten vilket innebär att de inte tål kyla lika bra som dessa. Variationen är mycket stor inom gruppen och det finns arter som bara har en kroppslängd på 2 cm medan den största arten har en kroppslängd på hela 60 cm.
Många av Cherax-arterna ( här C. cainii) är mycket färggranna.
Väldigt få av arterna i denna grupp återfinns i kallvatten så vattnet får inte bli för kallt – de överlever heller inte utomhus om vintern. För de flesta arter är 20-25 grader en rätt lämplig temperatur. I övrigt gäller samma som för de nordamerikanska kräftorna (se ovan) vad gäller - Akvariet, Föda, Skötsel, Lämpligt sällskap, Inköp och Sjukdomar.
Ett lämpligt kräftakvarium innehåller gott om gömställen där de gillar att ligga och titta ut.
Cherax-arterna är i regel relativt lättodlade i akvarium. Det är hanen som tar initiativet till leken genom att närma sig honan och knuffa henne med yttersidan av sina klor och är honan då inte lekmogen flyr hon undan. Hanen reser upp sin ryggsköld och viker in bakkroppen under sig. Han håller sedan fast henne och ligger sida vid sida mot honan. Hela parningsprocessen är snabbt överstökad och tar bara någon minut varefter honan flyr undan. Hon ser därefter noggrant till att sperman sprids mellan hennes bakre ben och några timmar senare lägger hon äggen som brukar variera mellan 100 och 300. Beroende på temperatur tar det sedan ca. 18-22 dygn innan de kläcks. Kräftynglen är inte kräsna i maten utan får i sig det mesta som är smått vilket dessvärre också innebär att de yngel som halkar det minsta efter i uppväxten också blir uppätna.
