Text och foto (om ej annat anges): Kjell Fohrman
När det gäller östafrikanska ciklider brukar man ofta bara prata om Malawi- och Tanganyikaciklider. Men det finns flera andra sjöar som också innehåller en riklig ciklidfauna. Bland dessa sjöar kan nämnas Albert, Edward, Kivu, Kioga och den särklassigt största av dem alla Viktoria. Viktoria-sjön är faktiskt världens näst största sjö med en yta på 68 000 m² och en diameter på ca 300 km. Till skillnad från Malawi och Tanganyikasjöarna är den grund med ett max.djup på ca 85 m och ett medeldjup på 20 m. Ingen av de ovan nämnda sjöarna är speciellt djupa. Vattnet i dessa är inte lika klart som i Malawi- resp. Tanganyikasjön (med siktdjup på ca 20 m) utan siktdjupet uppgår här oftast bara till max. 2.5 meter.
Stora delar av dessa sjöar är tämligen outforskade men man uppskattar att det i dessa områden fanns betydligt mer än 400 ciklidarter. Med avsikt skriver vi fanns, därför att idag har många av dessa arter utrotats i Viktoriasjön. Orsaken till detta är att den rovgiriga nilabborren (Lates niloticus) samt några tilapiner (Oreochromis leucostictus, O. niloticus, Tilapia rendalli och T. zillii) inplanterades i sjön under 60-talet. Speciellt utplanteringen av nilabborren har fått tråkiga konsekvenser i och med att åtskilliga naturliga ciklidarter i sjön har konkurrerats ut. Eftersom arterna i Viktoria-sjön också är endemiska (finns bara här) har detta inneburit att många arter helt utrotats. Några har dock "räddats" i och med att de fångades för akvarieändamål före inplanteringen. Av dessa finns det akvariestammar kvar.
Detta har indirekt lett till att dessa ciklider alltmer har tappat i popularitet eftersom utbudet (variationen) idag är för litet för att få folk att intressera sig för dessa fiskar. Detta är tråkigt eftersom många av dem är otroligt vackra och är väl värda en större popularitet än vad de har idag.
Vattnet i dessa sjöar är alkaliskt och pH-värdet varierar under året mellan 7 och 9, temperaturen håller sig i regel mellan 23 och 28°C.
Dessa fiskar är i likhet med de flesta andra ciklider revirhävdande. Hur starkt revirhävdande de är, varierar mellan de olika arterna. Detta i kombination med deras storlek gör att de inte kan hållas i små akvarier, utan 150 liter måste anses vara minimum. Ett lämpligt akvarium skall innehålla gott om gömställen som man kan skapa med hjälp av stenar och rötter. Väldigt få är växtätare och därför går det alldeles utmärkt att hålla dem ihop med robusta växter som Anubias, Microsorum och Bolbitis. De flesta av dem gräver inte heller, vilket ytterligare underlättar att man håller dem i växtakvarium.
Belysningen kan gärna vara relativt stark men bottenmaterialet (sand eller fint grus) skall inte var mörkt. De färgar i regel också ut bättre om akvariebakgrunden är mörk.
De stora svängningarna under året vad gäller pH och temperatur har gjort att dessa ciklider är mycket anpassningsbara i akvarium. Lämpligt pH-värde för viktoriaciklider är 7-8 samt en temperatur på 24-26°C.
I deras naturliga miljö är de specialiserade på olika sorters foder. Det finns de som är algätare, växtplanktonätare, zooplanktonätare, insektsätare, molluskätare (sniglar o.d.), fiskätare etc. Gruppen med fiskätare har i stort sett helt utrotats i sjön eftersom de utkonkurrerats av nilabborrren.
I akvarium är de inte det minsta svårflirtade vad gäller mat utan tar i regel vad som bjuds. Detta innebär dock inte att deras tarmsystem är anpassat för allt slags foder utan man skall ge dem mat som liknar det de äter i sin naturliga miljö. De verkar dock inte drabbas av sjukdomar lika lätt som malawi- och tanganyikacikliderna när de får felaktig kost.
Man skall aldrig hålla dessa ciklider parvis, utan i stället satsa på en grupp på 5-6 av varje art. Det bästa är att satsa på en grupp ungfiskar som man låter växa upp ihop. Det är också en fördel om man har fler honor än hanar.
De korsar sig mycket lätt med varandra och man skall därför aldrig hålla arter som liknar varandra tillsammans. Man skall också undvika att hålla de allra aggressivaste arterna (ofta de klipplevande algätarna) ihop med de fredligaste. I övrigt är de relativt fredliga fiskar som mycket väl kan hållas ihop med t.ex. lite större tetror som kongotetran (Phenacogrammus interruptus), olika malar eller andra ciklider.
Om man vill ha mer än en art av de allra aggressivaste arterna måste akvariet vara mycket stort (minst 200 cm).
Alla ciklider som vi placerat i denna grupp är munruvare. I regel är det enbart honan som ruvar, men hos ett fåtal arter ruvar bägge föräldrarna.
Ruvningstiden varierar mellan de olika arterna från ca 10 dagar upp till ca 22 dagar. Efterruvningen (så länge som honan tar in ynglen under natten och vid fara, efter att de släppts ut första gången) varierar i ännu högre grad mellan arterna, från 2 till 25 dagar.
Man brukar flytta honor som ruvar till ett mindre yngelakvarium där hon kan gå i lugn och ro och släpper ut ynglen när tiden är inne. Ibland kan det vara lite svårt att släppa tillbaka henne i huvudakvariet efter ruvningsperioden och därför bör man göra detta i samband med matning. Samtidigt kan man också gärna flytta om några stenar och rötter i akvariet. Lämnar man honan kvar i akvariet kommer de flesta av ynglen att bli uppätna av de andra fiskarna.
Som tidigare nämnts är dessa fiskar tåliga och anpassningsbara och brukar därför sällan drabbas av sjukdomar. Blir de sjuka beror det i regel på mekaniska skador orsakade av angrepp från tuffa hanar som kan äga rum om akvariet är för litet eller innehåller för få gömställen.
