Text och foto (om ej annat anges): Erik Thurfjell
Text och foto: Erik Thurfjell
Mikromask är en några mm lång vit rundmask som är mycket lättodlad och därför kan odlas på många olika sätt. Jag har inte provat så många odlingsmetoder eftersom jag är helt nöjd med den metod jag lärde mig i Uppsala Akvarieförening. Man blöter upp havregryn tills dom är lagom trögflytande och blandar i en startportion mikromask. Inom en vecka kan man börja skörda mikromask för utfodring. Jag sätter en ny kultur inom 2-3 veckor. Jag har aldrig kraschat en mikromask-kultur under de sammanlagt 20+ åren jag odlat dem men man bör ändå ha två kulturer igång samtidigt. Man kan skörda den mikromask som klättrar upp på väggarna eller underlätta skörden genom att täcka en större yta med ett enkellager av kaffefilterpapper och skörda därifrån. Mikromasken är inte alls lika köldkänslig som grindalsmasken så man kan ställa den svalt (frostfritt) om man åker bort några veckor. Nackdelen med mikromasken är att den sjunker till botten när man matar med den. Och den kan därför krypa ner i bottenmaterialet om man nu använder något sådant. Även om det är menat som ett yngelfoder så höll jag igång min endlersgrupp på enbart mikromask under månader.
Det finns en annan typ av mikromask som lever i vinäger och kallas därför vinägermikro (vinegar eels). Den är mindre och tunnare än vår normala mikromask och förökar sig långsammare - men är frisimmande vilket gör den intressant. Den behöver heller inte någon regelbunden skötsel. Man odlar den i utspädd äppelvinäger med äppelskivor eller socker tillsatt. Bäst skördas den genom att man häller en del av kulturen i en flaska med lång hals vari man placerar en bomullspropp med vatten ovan. Vinägermikron söker sig upp genom bomullen till vattnet varifrån man kan suga upp dem. Min vinägermikro-kultur tynade bort då jag inte använde den på åratal. Oftast klara man ju sej bra på vanlig mikromask och nykläckt artemia i början.
Just det - jag odlar min grindalsmask med hoppstjärtar vilket inte var meningen från början men har sina fördelar. Grindalsmaskar är vita rundmaskar av förmodligen olika arter och storlekar av olika beskrivningar att döma. Detta stämmer även väl med egna iakttagelser. Hoppstjärtar är primitiva vinglösa fuktälskande insekter som däremot är duktiga på att hoppa. Jag fick mina vita hoppstjärtar med metmasken, men det är en annan historia. Har man hoppstjärtar i grindalskulturen slipper man problem med kvalster men måste å andra sidan sätta om kulturen oftare.
Man kan odla grindalsmask på många olika sätt. Själv har jag odlat dem på fuktig skumgummi, torv eller keramiska material t ex seramis. Det sistnämnda är fantastiskt bra. Och det finns än fler sätt att mata dem, med t ex havregryn, foderpellets, torrfoder för katter, barnvällingpulver (populärt i Sverige) eller varför inte sojamjöl som är mycket proteinrikt. Och det som ligger i masktarmen kommer fisken tillgodo. Jag har matat med sojamjöl i några år nu och ser inga nackdelar. Jag har inte sett några tecken på att det skulle leda till förfettning hos fiskarna. Jag har nu sex kulturer igång och matar regelbundet alla killis från knappt 1,5 cm storlek. Man matar fiskarna genom att doppa det stora täckglaset med grindalsmask på i akvariet. Grindalsmasken är seglivade och de kan leva månader i alger ovan vattenytan eller i fuktig torv som t ex mina påsar med årstidsägg. Kulturer kan lämnas ensamma i veckor bara de inte torkar ut, men räkna med att hoppstjärtarna klarar det bättre. Men ställ inte kulturerna för kallt för grindalsmasken är köldkänslig. Redan vid 12 grader kan man ta död på dem.
Matar med hoppstjärtar gör jag när jag sätter om kulturerna och det måste man göra inom 2 månader när man odlar dem på det här sättet. Då dränker jag kulturmediet och hoppstjärtarna flyter då upp på ytan och kan fångas och matas med. Dom är mindre än bananflugor och därför kan även mindre killis sluka dem. Man tar tillvara grindalsmasken, sköljer kulturmediet och startar om. Jag har sex kulturer i två-litersburkar eftersom grindalsmasken är basfodret vintertid hemma hos mig. Man har locket lite på glänt för ventilationens skull.
Moina – 2-3 mm stora dafnier som föder levande ungar– är ett utmärkt foder för mindre och mellanstora killis. Babymoina är dessutom något större än nykläckt artemia och därför ett utmärkt yngelfoder, som inte dör efter ett tag i sötvatten (man kan dock få artemian att leva längre genom att höja salthalten något – se längre ner).
Moinan kan även lätt odlas utomhus vår-sommar-höst men man får då se upp med luftlandsatta predatorer (sländ- och dykarlarver samt vita mygglarver). Man kan använda murbruksbaljor som ställs soligt och egentligen behövs inget extra foder än det som ramlar ner i baljorna. En stor del av säsongen i Sverige lämpar sig dock mer för inomhusodling.
Jag har de senaste tio åren kört moina större delen av tiden. Helt klart är att de behöver regelbunden passning och odlas i flera kulturer eftersom de har en tendens att krascha - om man inte sköter dem väl. Jag använder sex kulturer på 8 liter var. Min regim är att jag varannan dag skördar genom att pytsa ut 2 liter vatten från varje kultur som silas på innehållet. Ersätter sedan med färskt vatten och matar med jästlösning. Vattnet skall ha stått över natten (och jag behandlar även vattnet med C-vitamin - vilket kanske inte behövs). Det gamla vattnet används till blomstervattning, Triops och annat.
Jästlösningen består av ett halvt paket färskjäst uppslammat i knappt 70 cl vatten. Av detta tar jag ett kaffemått (dvs 20 ml) till varje kultur. Jag använder den färska jästen eftersom jag även odlar bananflugor. De flesta moinaodlare använder nog torrjäst istället. Moinan är ganska känslig för koppar, kloramin och mycket annat. Även vattenberedningsmedel för akvariebruk (t ex aquasafe) kan ta livet av moinan. Så för att vara på den säkra sidan får vattnet stå minst en dag och jag har dessutom tillsatt askorbinsyra (C-vitamin) som neutraliserar eventuell kloramin. Jag använder en stamlösning av 1 tsk askorbinsyra på 4 dl vatten. Av denna tar jag 1 ml lösning per liter vatten. Lämnar man moinan utan skötsel i tre veckor under vintern finns inget kvar att hämta. Inte ens viloägg producerar den stam jag har nuförtiden. Man får räkna med att kulturerna går ner sig ordentligt om de lämnas utan skötsel redan efter en vecka men att det då brukar finnas överlevare att starta upp nya kulturer med.
Nykläckt artemia (sk BBS) lever längre om man höjer salthalten i yngelakvariet. Ofta 24 tim vid salthalt 1 ml per liter vatten och flera dagar vid det tredubbla. Nothos (Nothobranchius = killisläkte) klarar den senare salthalten men man skall vara försiktigare med SAA (sydamerikanska annuella arter) enligt min erfarenhet.
Bäst är att odla de så kallade vinglösa varianterna framtagna för vetenskapliga experiment. En del stammar har dock vingar som är odugliga för flygning. Bananflugan blir ung 2-3 mm lång och är det levande foder som mest liknar det som de flesta killis livnär sej på i naturen. Det finns många olika metoder att odla dem. Själv har jag använt tre olika varianter och tar här upp två av dem. De senaste åren har jag använt en jästbaserad kultur.
Nu använder jag mig av kulturer som bygger på en jästlösning. Jag använder 50 cl engångsplastglas och som lock hushållspapper med gummisnodd. Bara att slänga bort kulturen när den inte producerar tillräckligt eller börjar lukta dåligt. Receptet är 1 paket färskjäst nedmixat i 1 dl lösning av ättika på 5-6% och 2 tsk socker. Man rör också ner lagom med bomull så att allt inte flyter omkring och sätter dit några bitar äggkartong (t ex) för flugorna att sitta på. Och tillsätter flugor givetvis. Fördelarna med den här metoden är att vilda fruktflugor inte är så intresserade av att hoppa in och att det aldrig blir några problem med mögel. Efter två veckor i rumstemperatur kan man börja mata med flugorna och man brukar då samtidigt sätta en ny kultur. Själv har jag alltid två linjer på gång som växelvis sätts om. Ställer man kulturen kyligt tar det längre tid för flugorna att utvecklas, vilket man kan utnyttja vid längre frånvaro. Man matar genom att hälla ut bananflugorna på vattenytan. Flugorna är ett mycket stimulerande foder genom sina rörelser på vattenytan. En del killis ålar sig även runt ovanpå flytväxterna för att jaga bananflugorna. Små killis/arter har dock svårt att ta bananflugor.
Det finns också en snabbmetod byggd på ströbröd för odling. Man rör ihop ½ dl ströbröd, 2 tsk socker, minimalt med torrjäst samt dito bensoat (konserveringsmedel). Sedan tar man ung 2 msk vatten och rör ihop det hela. Det skall klibba fast på skeden.
Min mest exotiska odling är nog artemiakulturerna. Det är nu den sjunde sommaren som jag drar upp artemia utomhus. Jag har i sommar tre murbruksbaljor på 80-90 liter igång. Det började med att jag läste ett inlägg av Ron Schulz i Killietalk 2007 där han berättade om sina artemiabaljor utomhus. Egentligen inga konstiga saker överhuvudtaget, så det måste man ju bara pröva på.
När jag startade upp den första baljan tog jag 2,5 kg vanligt grovsalt till 80 liter vatten. Då siktade jag på en densitet på 1,025 men numera tycker jag det går bättre med 1,030 eller mer. Så en densitometer behövs och eventuellt en termometer (om det nu blir riktigt varmt på sommaren för att veta om man behöver skugga baljorna). Jag har artemia från Great Salt Lake och det kan givetvis vara annorlunda med salthalten för andra stammar. Jag har ställt mina baljor så soligt det går för att få bästa tillväxt. Blir det rikligt med regn får man överväga att täcka över baljorna. Annars skall i princip allt som ramlar i stanna i och omvandlas till näring åt artemian. Jag har märkt att om det hamnar en bit takmossa av knytnävsstorlek i baljan blir det riktigt bra, så nu hjälper jag till med det. Jag har också några grabbnävar faxekalk på botten och häller i en matsked bikarbonat på våren. På våren saltar man även upp kulturerna till lämplig densitet. Jag seedar sedan baljorna kontinuerligt med artemianauplier som blivit över vid yngelmatningen. Men för att kulturerna skall ta sig krävs riktig sommar och gärna en bra algblomning. Man skördar med en normal akvariehåv som lämnar de mindre artemiorna kvar i kulturen. Jag tror artemian är det foder som är mest stimulerande för fiskarna att jaga efter. En annan stor fördel är att det inte finns några luftlandsatta predatorer att oroa sej för.
