Text och foto (om ej annat anges): Kjell Fohrman
(Om du klickar på fotona i artikeln så kan du se dom i större format.)
Blötdjur (Mollusca) är en omfattande djurstam med fler än 100.000 olika arter som finns över nästan hela jorden. Man kan hitta dom i de flesta typer av miljöer, med några undantag som t.ex. där marken är sur (mycket lågt pH-värde) eller där det är frost året runt. De allra flesta blötdjur lever i saltvatten, några i sötvatten och även en hel del på land. I denna allmänna akvarieinformation kommer vi bara att ta upp de som lever i sötvatten – dvs en del snäckor och musslor.
Blötdjur består av ett huvud, en ”säck” som innehåller alla organ, en mantel och en fot. De består till större delen av mjukvävnad och saknar skelett. Dock så skyddas många av någon form av yttre skal. Skalen bildas genom att kalk avsöndras från körtlar, som avlagras dels på insidan, dels längs skalets kant (musslor), dels kring öppningens kant (snäckor). En skillnad mellan musslor och snäckor är att musslor har två skal som hänger ihop med en muskel, medan snäckor har ett skal som är odelat och dessutom oftast spiral-vridet. De blötdjur som lever i vatten andas i regel med gälar.
Olika grupper av blötdjur har olika sätt att fortplanta sig på. En del är hermafroditer, en del kan befrukta sig själva och en del har ett manligt och ett kvinnligt kön. Själva fortplantningen kan ske på lite olika sätt. Antingen läggs äggen av honan och hanen befruktar dem sedan med sina spermier, eller så kan en inre befruktning ske och då injicerar hanen sina spermier i honan varvid äggen befruktas. Avkomman startar sedan livet som en liten frisimmande larv som därefter genomgår en metamorfos (stegvis utveckling) och så småningom blir vuxen.
Musslor har två skal, till skillnad från snäckorna som har ett, och dessa skal kan med hjälp av starka muskler dras ihop så att de täcker hela djuret. Musslorna är i regel inte heller så rörliga även om många av dem kan ta sig fram kortare sträckor genom att sticka ut foten mellan de bägge skalen. Normalt lever de på bottnen eller nedgrävda i bottenmaterialet.
Det vanligaste för musslorna är att honans ägg befruktas utanför kroppen och även att det finns olika kön (undantag finns).
Musslornas gälar är omvandlade till filtreringsanordningar som kan fånga upp födan i form av små planktonorganismer och organiska partiklar från det vatten som pumpas genom musslans mantelhåla.
Många musselarter kan bli väldigt gamla och det finns musslor som kan bli uppemot 400 år gamla. På ”samma sätt” som man kan se ¨årsringar” på träd kan man också se sådana i musslornas skal vilket gör att de kan användas för att spåra miljöförändringar över en längre tid.
Det finns ca. 20.000 olika arter av musslor och fler än 1.200 arter av dessa lever i sötvatten och under senare år har några av dessa börjat dyka upp i handeln. Det är dock rätt få musselarter som har funnit sin väg in till akvaristernas akvarier och anledningen till detta är främst att de flesta av dom är mycket svåra att hålla vid liv en längre tid i ett akvarium. Detta är väldigt synd eftersom de är effektiva akvariedjur då de som nämnts ovan filtrerar akvarievattnet och faktiskt också är rätt tåliga och kan klara sig rätt länge (flera månader) utan mat. Det svåraste är dock i längden ändå själva matningen, detta eftersom det är svårt att hålla ett akvarium så pass fullt med ”skräp” i vattnet (ogillas oftast av fiskar) att musslorna får i sig tillräckligt med mat. Dessutom är de ofta också svåra att få till att reproducera sig. Därför är det bara några få musselarter som kan hållas i ett akvarium (några av de mindre arterna) och även dessa kan bara hållas av relativt erfarna och kunniga akvarister.
Ett lämpligt musselakvarium skall ha en ”mjuk” botten där de kan gräva ner sig, innehålla en hel del växter, men även en relativt stor öppen yta så därför krävs oftast ett stort akvarium samtidigt som vattnet inte får vara alltför rent eller stillastående. Vattnet bör också innehålla en hel del kalk (behövs för skalens tillväxt). Kalk tillsätts bäst genom kalkmjöl eller krossade snäckskalsbitar (kalkstenar är ingen nackdel, men tillför inte mycket kalk till vattnet).
Det svåraste är dock själva matningen för även om de kan klara sig flera månader utan mat så är den vanligaste orsaken till att de dör att de svälter ihjäl. Musslorna ”äter” genom att pumpa en ström av vatten genom kroppen. Detta syresätter musslan samtidigt som vattnet filtreras och de på så sätt få i sig små näringsrika partiklar (t.ex. alger och microorganismer) som flyter runt i vattnet och för att de skall få i sig detta i vattnet krävs det att man ”matar” dom i akvariet. Detta kan man göra genom att i en flaska blanda smått plankton, alger, ”puderfoder” etc. med akvarievatten. Antingen kan man till denna flaska koppla en automatisk regulator (som dock kostar en hel del) som doserar ut det näringsrika vattnet i flaskan genom en slang ner i akvariet. Slangen bör mynna ut nära det ställe där musslan tar in vattnet för att filtrera det. Dock inte så nära att den rör vid musslan (då sluter den ihop skalen). Eller så kan man suga upp näringsvattnet med en spruta och spruta ut vid musslan. Detta måste man göra många gånger under dygnet och dessutom skall näringsvattnet hålla samma temperatur som akvarievattnet. Detta är minst sagt krångligt, men om man inte är beredd på att ta på sig detta arbete för att inte musslorna långsamt skall svälta ihjäl är det bättre att avstå från att hålla musslor i akvarium.
Ungefär 78% av alla blötdjursarter utgörs av snäckor och de återfinns på nästan alla platser jorden runt, förutom i områden där marken är ständigt frusen och i torra öknar. De kan variera i storlek från 1 millimeter upp till ca. 1 meter! Snäckor har bara ett enda skal (musslor har 2) och dessa är oftast ”spiralformade” (ibland också ”mössformade”).
Ofta förväxlas snäckor med sniglar, men dels har inte sniglar något yttre synligt skal och dels är sniglarna alltid landlevande (snäckarter återfinns både på land och i vatten). Därför är det fel att prata om sniglar i akvariesammanhang eftersom sniglar inte kan leva under vattenytan.
Snäckor använder ”foten” när de skall ta sig fram. Deras tunga är en s.k. rivtunga och med hjälp av denna ”raspar” de i sig födan från underlaget, men de gräver också ner sig i bottenmaterialet där de dels gör nytta genom att luckra upp bottenmaterialet så att detta syresätts samtidigt som de äter av det ”skräp” som samlats där. Snäckskalet består till största delen av kalk och snäckan kan helt krypa in i detta skal för att skydda sig mot fiender. Skalet bildas av huden (på utsidan av den kroppsdel som kallas för manteln). När snäckan växer så växer också skalet både i skalets tjocklek och i omfång (t.ex. genom att få fler vindlingar om skalet är spiralformat). Snäckor byter inte heller skal.
En del snäckor andas med lungor och måste därför komma upp till vattenytan för att kunna andas, andra har gälar och kan därför permanent hålla sig under vattenytan. De flesta sötvattensarter av snäckor reproducerar sig i sötvatten, men det finns också en del sötvattenssnäckor som bara kan reproducera sig i bräck- eller saltvatten och därför måste ”vandra ut” i sådant vatten för reproduktion. Därefter utvecklas deras avkomma i olika steg i det salta vattnet för att när de blivit vuxna ”vandra tillbaka” till sötvatten.
Snäckor är i regel väldigt tåliga och passar i de allra flesta akvarier, men några saker bör man tänka på:
1/ att bottenmaterialet i akvariet inte är grovkornigt, utan tämligen fint så snäckorna kan gräva ner sig i sanden. Dagtid håller de sig nämligen ofta gömda i bottenmaterialet, medan de nattetid gärna kryper upp.
2/ inte hålla dom ihop med snäckätande snäckor eller snäckätande fiskar.
3/ några få snäckarter är växtätande så undvik sådana (se resp. artbeskrivning) om du vill ha växter i akvariet.
4/ skalen behöver kalk för att kunna växa och därför skall vattnet helst vara tämligen kalkhaltigt. Det hjälper inte mycket att lägga ner några kalkhaltiga stenar i akvariet. Lägg istället ner kalkmjöl eller snäckskalskross i en nätpåse som placeras nära utblåset från pumpen så att kalken när den löses i vattnet cirkulerar ut i hela akvariet. Tänk dock på att kalk höjer pH-värdet något (upp till ca. 7,6 i pH) så därför är det kanske inte så lämpligt att hålla extrema survattensarter av fisk i snäckakvarier.
5/ vissa arter har specifika behov och därför kan deras krav på akvariet variera. Det som är olämpligt för en del arter, är mer lämpligt för andra arter. Läs resp. arts artbeskrivning. Ett exempel på detta är att arterna som har sitt ursprung i Sulawesi i Indonesien ofta kräver betydligt varmare vatten än de flesta andra arter (minst 26 grader Celcius).
6/ de flesta snäckor klättrar så man bör se till att ha heltäckande täckglas ovanpå akvariet för annars är risken stor att de klättrar ur akvariet. Man bör även se till att det finns ett utrymme på flera centimeter mellan vattenytan och täckglaset eftersom en del snäckarter behöver komma upp för att andas in syret i luften.
7/ många mediciner för fiskar innehåller ämnen som är skadliga för snäckor/musslor (ofta även för andra skaldjur). Om man absolut måste använda sådana mediciner och har blötdjur i akvariet som du vill ha kvar, flytta dom från akvariet till en annan vattenbehållare där de får bli kvar tills det inte längre finns någon medicin kvar i akvariet. Tänk också på att om det blir massdöd av snäckor i akvariet är risken stor att vattenkvalitén blir väldigt dålig av alla ruttnande snäckor.
Det är sällan problem med att få snäckor att äta i akvariet eftersom de flesta arter äter allt som erbjuds vilket inkluderar matrester från fiskmaten, döda fiskar, detritus (dött organiskt material). De är helt enkelt utmärkta städare i akvariet.
Dock det finns olika ätbeteenden hos olika arter. Vissa arter äter t.ex. växter (då främst mjukbladiga växter), men de allra flesta är allätare och rör normalt inte växterna i akvariet förutsatt att de får tillräckligt med grönfoder (t.ex. algtabletter, alger, kokta grönsaker, skivade gurkbitar etc.) i kosten.
Snäckor kan man hålla ihop med de allra flesta djur bortsett från fiskarter (även några snäckarter) som äter snäckor i akvariet. Många krabb och kräftarter och faktiskt även de långarmade räkorna (i släktet Macrobrachium) kan också konsumera snäckor i akvariet, så undvik sådana om du vill ha snäckor (eller musslor) i akvariet.
Det finns många myter runt snäckor och (även om musslor) pga att kunskapen om dessa vackra och tåliga nyttodjur är väldigt låg. Några sådana myter är
De är visserligen bägge blötdjur (mollusker), men de är olika slag av blötdjur och som ovan nämnts har snäckor ett synligt yttre skal, vilket sniglar inte har och dessutom finns det inga snigelarter som lever i sötvatten. Så de djur som man håller i akvarier är snäckor och absolut inte sniglar.
Många snäckarter lever i bottenmaterialet och där gör de stor nytta genom att äta upp det skräp som samlas där. Får man för mycket snäckor i akvariet beror det sannolikt på att man sköter akvariet för dåligt (t.ex. för mycket matning, för mycket fisk, för få vattenbyten, ett dåligt filter etc.). Om man sköter akvariet på ett dåligt sätt kommer det att ge levnadsutrymme (mer mat) för fler snäckor och då är det inte snäckornas fel om de reproducerar sig extra mycket, utan man skall då istället ”skylla på” den som sköter (eller mer korrekt – vansköter) akvariet. Därför måste man istället skärpa sig och börja sköta akvariet och inte skylla på ”städarna”, för utan snäckorna i akvariet hade akvariet varit ännu mer vanskött. Istället kan rekommenderas att man vid uppstarten akvariet direkt lägger i några nyttosnäckor.
Ja och nej. En del snäckor kan äta växter (på samma sätt som en del fiskar gör det), medan andra inte alls rör växterna. De som kan ta växter är herbivora arter (se resp. artbeskrivning) som inte får i sig tillräckligt med grönfoder i akvariet (t.ex. olika grönsaker och/eller alger). Börja då mata med mer grönfoder i akvariet. De allra flesta snäckor kan man dock utan några som helst problem hålla ihop med växter. Sedan bör man också nämna att snäckor ofta samlar sig på växter där de äter alger och den biofilm som ofta finns på växter och många misstar då detta med att det är själva växten de knaprar på när snäckorna i själva verket ”rengör” växten.
Många använder snäckdödmedel när de anser sig ha fått för många snäckor i akvariet (pga ”akvaristens” dåliga skötsel). Detta är det absolut sämsta man kan göra för även om dessa medel dödar snäckorna tar de också livet av andra skaldjur och ibland även av växter och fiskar. Medlet i sig kan också rubba den biologiska balansen i akvariet och t.ex. ge algproblem (främst genom att de orsakar massdöd av snäckor i akvariet). Det absolut sämsta man kan göra är därför att med kemiska medel avliva nyttodjur i akvariet.
Mindre dåligt är i så fall att skaffa en ”snäckätande” snäcka som Clea helena (reproducerar sig i långsam takt), eller snäckätande fiskar som de flesta botior eller varför inte om man nu är för lat för att sköta sitt akvarium så är det kanske bättre att istället för ett akvarium skaffa en krukväxt?.
Flera fiskarter kallas (i Sverige) helt felaktigt för snäcklekare och några sådana fiskar existerar inte. Vad som avses är ofta de fiskarter som använder ett snäckskal (dvs ett TOMT skal där djuret som levde i det har dött) där de leker och honan och ynglen kan gömma sig i detta skal. Mer korrekt är istället att kalla dessa fiskar för ”skallekare” eller ännu bättre ”snäckskalslekare”.
En seglivad myt är att musslor är omöjliga att hålla i akvarier för att de där svälter ihjäl. Det stämmer att de flesta musselarter är mycket svåra att hålla i akvarier, men faktiskt är många av de mindre arterna tämligen enkla att hålla och i många länder (t.ex. Tyskland, Holland etc.) säljs sådana arter till nybörjare. Så likväl som det finns svåra och enkla fiskarter, finns det även svåra och enkla musselarter – skaffa dig kunskap så går det bra. Men tyvärr har denna okunskap gjort att utbudet av musslor i Sveriges akvarieaffärer idag är litet pga att efterfrågan är så liten för alla tror att de är så svåra.
Snäckor och musslor är som sagt ofta både VACKRA, TÅLIGA, LÄTTSKÖTTA och NYTTIGA och passar in i de flesta akvarier.
Det finns mängder av olika snäckarter och dessa varierar ofta en hel del. Därför har vi valt att dela snäckorna i olika grupper och ge lite extra information om varje grupp. Vi har då till stor del följt den gruppindelning som Lukhaup/Pekny gjort i sin bok och delvis även i F.Bitters bok. Se nedan för mer information om dessa böcker som varmt kan rekommenderas.
De flesta av arterna i denna grupp har sitt ursprung i Asien/Oceanien och de snäcksläkten som ingår i denna grupp är bl.a. Melanoides, Tarebia, Thiara. Den mest kända arten i gruppen är utan tvekan Melanoides tuberculata och den återfinns nog i de flesta akvarier eftersom den ofta följer med växter in i akvariet. Denna art brukar ibland kallas för ”pesten” (och ett antal andra mindre vackra beteckningar) just för att den är så anpassningsbar till de flesta förhållanden och dessutom är väldigt reproduktiv i akvariet. Arterna i gruppen är levandefödare där honorna har en speciell ”ruvpåse” där äggen utvecklas till små ungsnäckor. Som ovan flera gånger nämnts, blir det dock bara mängder av arten i ett akvarium som vansköts. Alla arter i gruppen är i akvariet utmärkta nyttodjur där de dagtid oftast gömmer sig i bottenmaterialet och där äter upp detritus (dött organiskt material). När de gräver i bottenmaterialet luckrar de upp denna så att syrerikt vatten kommer ner i sanden. Därför bör man alltid se till att ha några stycken av dessa nyttodjur i sina akvarier.
Många av de s.k. äppelsnäckorna är tåliga, vackra och intressanta snäckor och de återfinns på många platser runt om i världen, dock så är de vanligast i Sydamerika. De snäcksläkten som bl.a. ingår i denna grupp är Pomacea, Marisa och Asolene.
Deras andningssystem är en kombination av lungor och gälar och många av arterna i gruppen (speciellt Pomacea-arterna) har ett slags ”rör” som de använder för att kunna andas. Detta snorkelliknande rör gör att de kan hålla sig under vattenytan medan de andas in luft. En annan sak som kännetecknar de flesta äppelsnäckor är sättet de reproducerar sig på – nämligen att de lägger äggen på ett blad strax ovanför vattenytan. Äppelsnäckor är inte hermafroditer utan man behöver både en hane och en hona för att de skall fortplanta sig.
Flera äppelsnäcksarter är också växtätare vilket gör dem olämpliga i ett akvarium. Ett undantag från detta är dock den art som har varit särklassigt vanligast i akvariesammanhang – Pomacea diffusa (tidigare P. bridgesii) då denna art inte alls rör växterna. Parodiskt nog så är dock alla Pomacea-arter förbjudna och det just för att de äter växter. Det är nämligen så att en Pomacea-art (P. canaliculata) som är växtätare sägs ha släppts ut i Ebro-området i Spanien och där ha förstört risodlingar!!!! Och då förbjöd myndigheterna samtliga Pomacea-arter. Dvs även sådana som inte alls rör växterna som P.diffusa, medan det fortfarande faktiskt är tillåtet att hålla Marisa och Asolene-arterna i akvarium och dessa är växtätare!!!! Så detta förbud är bara ytterligare ett exempel på myndighetinkompetens där dom i det vällovliga syftet att förhindra invasiva arters utbredning i vår natur, förbjuder sådana som definitivt inte kan ställa till med något problem i naturen, medan de istället tillåter arter som skulle kunna ställa till med problem i naturen.
Hur som helst – SLÄPP ALDRIG UT ARTER /FISKAR, SNÄCKOR, VÄXTER ETC.) I NATUREN SOM DU HAR I DITT AKVARIUM/DIN DAMM.
De släktsläkten som bl.a. ingår i denna grupp är Brotia, Faunus, Sulcospira och Tylomenia. Den sistnämnda har vi dock valt att placera i en egen grupp (se nedan). Arterna i denna grupp har i huvudsak sitt ursprung i Asiens tropiska delar och de är såväl äggläggare som levandefödare. De levandefödande arternas honor har en speciell ”ruvpåse” där äggen utvecklas till små snäckor. Pachychilid-snäckorna är också tämligen variabla både vad gäller tålighet och ätbeteende så läs lite extra på i artbeskrivningen för dessa arter.
Släktet Tylomelania (som brukar kallas för elefantsnäckor) ingår egentligen även de i familjen Pachychilidae, men vi har valt att placera detta släkte i en egen grupp eftersom de skiljer sig en hel del från de andra arterna i familjen.
De vackra s.k. elefantsnäckorna kommer ursprungligen från Sulawesi som ligger i Indonesien och de började dyka upp i handeln för några år sedan i samband med att då också ett antal små mycket vackra räkor började importeras därifrån. Elefantsnäckorna har på kort tid blivit mycket populära. I deras ursprungsmiljö är vattnet året om väldigt varmt och de flesta av arterna härifrån (några av arterna kommer dock ifrån några floder där vattnet är något kallare) kräver därför ett mycket varmt akvarievatten på mellan 26 och 30 grader Celcius och dessa skall absolut inte hållas under 23 grader.
För reproduktion krävs både en hona och en hane och unga snäckor släpps ut från honans ”ruvpåse” när de är fullt utvecklade. De växer ganska långsamt och bara en ungsnäcka släpps ut med några veckors intervall vilket gör att man inte riskerar en massproduktion i akvariet, samtidigt som även odlade exemplar förblir tämligen dyra i handeln.
Tyvärr är få av arterna i detta släkte vetenskapligt artbestämda och de har ofta bara ett påhittat säljande handelsnamn. De korsar sig dock med varandra så håll bara en art (eller population) i ett akvarium.
Arterna i denna grupp är vanligast i saltvatten, men en del av dom återfinns dock i sötvatten och dessa passar bra i vanliga sötvattensakvarier. De vanligaste sötvattenssläktena i denna grupp är Clithon, Neritina, Neritodryas, Septaria och Vittina och de har blivit väldigt populära bland akvarister och anledningen till deras stora popularitet är främst att
1/ de är mycket vackra (vackert färgade, attraktiva former och mönster).
2/ de är tåliga.
3/ de är bra algätare i akvariet.
¨Dessa snäckor borde därmed vara perfekta djur i de flesta sötvattensakvarier, men tyvärr har de en nackdel – nämligen att de är nästintill omöjliga att reproducera i sötvattensakvarier. Detta eftersom äggen behöver saltvatten (eller åtminstone bräckt) för att utvecklas till vuxna djur. Äggen placeras vid leken på ett fast underlag som en sten eller rot eller på akvarierutan. I naturen spolas sedan äggen ut i havet där de på några veckor/månader utvecklas till unga snäckor och sedan vandrar tillbaka upp i sötvatten. Så de är mycket svåra (för att inte säga omöjliga) att få fram ungdjur av i ett sötvattensakvarium. Dock så är de tämligen långlivade (upp emot 6-8 år) i sötvattensakvarium, så de är ändå mycket intressanta och vackra djur i ett akvarium. De bör inte hållas alltför kallt (ca. 23-28 grader är lämpligt) och under 20 grader är helt olämpligt.
De vanligaste sötvattenssläktena i denna grupp är Celetaia, Taia, Viviparus, Cipangopaludina och Filopaludina och man kan hitta representanter från dessa släkten på de flesta kontinenter förutom på Antarktis och Sydamerika. Snäckarterna in familjen Viviparidae är levandefödare. De är inte hermafroditer som många andra snäckarter är utan det finns både hanar och honor. De har en inre befruktning och hanens sädesceller överförs med hjälp av en tentakel. Därefter ruvar honorna avkomman i en s.k. ”ruvpåse” och därifrån föds ungarna sedan en efter en när de är färdigutvecklade. De är då miniatyrkopior av vuxna djur.
De håller sig i regel nära botten där de äter ruttnande växtdelar, detritus (dött organiskt material), alger etc. och de rör sällan växterna. De passar därför utmärkt i akvarier där de är bra nyttodjur. De är i huvudsak nattaktiva.
De arter i familjen som återfinns i Europa föredrar lite svalare vatten och de skall absolut inte ha varmare vatten än 25 grader.
De vanligaste släktena i denna grupp är Planorbarius och Planorbella och skalet hos dessa snäcksläkten har formen av ett horn (blåsinstrumentet) eller ett hoprullat rep, men det finns även andra snäckskalsformer i familjen Planorbidae, men just dessa snäckor är extremt ovanliga inom akvariehobbyn. Arterna i släktet kan andas in luft och de har därför en lunga och inte gälar (som de flesta snäckarter har) och de behöver även då kunna ta sig upp till vattenytan.
Alla arter inom denna grupp är hermafroditer och de kan t.o.m. befrukta sig själva. Äggen fästs på ett blad eller något annat fast föremål där de sedan kläcks efter ca. 10-20 dygn. De äter i akvarium det mesta de kan få tag på som t.ex. döda djur och överblivet fiskfoder. Detta gör att de reproducerar sig mycket snabbt i dåligt skötta akvarier och trots att de i akvarium är ett nyttodjur har de därför fått ett dåligt rykte. Trots att det borde vara tvärtom - de är vackra, tåliga, lättskötta, fredliga och utmärkta ”städare”. En varning dock för att vissa arter inom denna familj kan ge sig på växterna i akvariet om de inte får i sig tillräckligt med grönfoder i akvariet.
Det finns representanter från denna familj runt hela världen, från tropiska till arktiska områden. Dock så återfinns de nästan enbart i saltvatten, några enstaka lever i bräckvatten, och det finns idag bara en känd art som lever i sötvatten – nämligen Clea helena (tidigare Anentome helena).
Nästan alla arter i denna familj är predatorer (äter dock även döda djur) och just detta har gjort Clea helena väldigt populära eftersom de dels äter andra snäckor, dels inte själva reproducerar sig så snabbt. Det finns ju flera snäckarter som det snabbt blir mängder av i ett akvarium som sköts dåligt och istället för att göra något åt detta lägger man ner denna snäckätande art i akvariet. C. helena äter ungefär en snäcka i veckan och de kan ta snäckor som är betydligt större än dom själva (då ”samarbetar” ofta flera helenor). De äter också ägg av andra snäckarter och kan även ta små räkyngel. Dock så tar de inte fiskar eller helt vuxna räkor.
Honorna lägger sina ägg ett åt gången och sedan kläcks ägget efter ca. 3-4 veckor.
Arterna i denna familj är idag relativt spridda världen runt (mest spridda i Nord- och Centralamerika) och de vanligaste släktena i denna grupp är Aplexa, Physa och Physella. Av dessa är det Physa-släktet som är det särklassigt mest förekommande i akvarier. Oftast kommer dessa snäckor med när man t.ex. köper in nya akvarieväxter till sitt akvarium så därför förekommer dom i de flesta akvarier. De har lungor och måste därför kunna komma upp till vattenytan för att andas.
I akvariet äter de detritus (dött organiskt material) som t.ex. ruttnande växtdelar och överbliven fiskmat och de kan t.o.m. äta lite alger. Dessa snäck-arter är därför förträffliga nyttodjur i akvariet som det dock blir väldigt många av om akvariet sköts dåligt. De är tämligen produktiva och lägger kontinuerligt ”klumpar” med ägg som placeras på en växt/inredningsdetalj/ akvarieglaset eller liknande. Efter ca. 2-3 veckor har äggen utvecklats till minikopior av de vuxna djuren.
Arterna i familjen Lymnaeidae har ”lungor” och de återfinns i sötvatten på många ställen jorden runt (bl.a i Europa) och de trivs oftast bäst i lite svalare vatten (15-25 grader). De vanligaste släktena i denna grupp är Lymnaea och Radix och de är hermafroditer vilket gör att de väldigt lätt reproducerar sig i ett akvarium. De äter det mesta, men tyvärr inkluderar det oftast också växterna. Det är dock oftast bara vuxna djur som ger sig på växterna, så om man har dessa snäckor i sitt akvarium och har växter i akvariet bör man se till att hela tiden plocka bort de vuxna djuren.
Arterna i denna familj håller på att gås igenom så en hel del kan komma att förändras vad gäller namnsättningen.
Under arbetet med att skriva denna information samt artbeskrivningar har vi bl.a. hittat mycket matnyttig information på nedanstående ställen. Så vill du läsa mer om dessa intressanta, ofta vackra och nyttiga djur så kolla in nedan:
Denna engelskspråkiga bok är en mycket bra bok om bl.a. musslor och snäckor: Invertebrates (Shrimp, crayfish, crabs & snails) av Chris Lukhaup och Reinhard Pekny. ISBN 978-3-944821-06-1.
Bra tyskspråkig bok: Schnecken-Fibel av Friedrich Bitter. ISBN 978-3-937175-45-6.
Svenskspråkig (finns också på flera andra språk) bok (mest dock om fisk och räkor): Back to Nature Guide om Nanoakvarium av Fohrman/Kienjet/Töning. ISBN 978-91-977368-1-7.
Wikipedia info om blötdjur: https://sv.wikipedia.org/wiki/Bl%C3%B6tdjur
Hemsida om svenska blötdjur: http://mollusca.hjortronspel.se/
Tysk akvariehemsida med räkor, snäckor etc. och med många artbeskrivningar http://www.wirbellose.de/index.html
”Engelsk” akvariehemsida med snäckor etc. och med många artbeskrivningar http://perso.infonie.be/pomacea/index01_uk.htm
Svensk hemsida om snäckor med många artbeskrivningar https://akvariefisk.ifokus.se/discussion/1474972/snacklexikon
Facebokgrupp: Akvarielevande snäckor. https://www.facebook.com/groups/118531372014524/
