Text och foto (om ej annat anges): Kjell Fohrman
Först kommer en allmän beskrivning av ciklider från Sydamerika och miljön där. Därefter följer en mer detaljerad beskrivning av diskus.
En av de populäraste sydamerikanska cikliderna är diskusen som det finns många odlingsvarianter av. Diskusen på fotot är dock en naturform.
Läs artbeskrivningenSydamerika är en stor kontinent och där kan man hitta många av de allra vanligaste akvariefiskarna som neon- och kardinaltetra. Här finns också många vackra och intressanta ciklidarter som blivit populära inom akvariehobbyn. Några av de allra populäraste är skalarer (Pterophyllum scalare), diskus (Symphysodon), fjärilscikliden (Mikrogeophagus ramirezi) och påfågelciklider (Astronotus ocellatus), för att bara nämna några. Många sydamerikanska ciklider är så populära att det genom åren har avlats fram en mängd olika varianter av dem. De populäraste i detta sammanhang är skalaren (ett drygt 10-tal) men framförallt diskusen där det finns mer än 100 avelsformer i olika vackra färger.
Nästan alla Sydamerikas ciklider lever i den tropiska zonen på den norra halvan och här är det det jättelika Amazonas-området som härbärgerar flest ciklider. Det finns faktiskt också några arter (inom släktet Gymnogeophagus) som lever i det subtropiska området (Uruguay-området) där vattnet är något svalare.
Påfågelcikliden (Astronotus ocellatus) är en populär sydamerikansk "grävskopa".
Läs artbeskrivningenI det tropiska området finns det 3 typer av floder.
Vattnet i Sydamerika är i regel mjukt och surt till neutralt (pH 5-7), men varierar något beroende på geografiska och säsongsbundna variationer. Temperaturen varierar i regel mellan 24-30°C. I ett akvarium med sydamerikanska ciklider är det för de flesta arter lagom med en temperatur på 25-27°C och ett pH på 6.5-7. Ett pH på över 7.5 är oftast helt olämpligt.
Det är mycket sällan man hittar ciklider på öppet vatten i de stora floderna. Istället lever de flesta i bäckar, dammar och sjöar, samt under en del av året i skogar som står under vatten. I dessa miljöer föredrar de att gömma sig bland rötter och döda träd eller i lövavfall på botten.
De flesta sydamerikanska ciklidarter är substratruvare även om det även finns en del munruvande arter. Det är oftast helt omöjligt att se könsskillnad på yngel, ja för många arter även på vuxna. Därför är det bäst att från början köpa en liten grupp och låta dem bilda par på ett naturligt sätt.
Ett sätt att se skillnad på könen är att jämföra könsöppningarna. Den bakre öppningen (närmast analfenan) är oftast större och rundare hos honan.
Hur ett akvarium med sydamerikanska ciklider skall inredas beror på vilka arter som man vill ha i akvariet. Ett akvarium med påfågelciklider kan bara inredas med stora rötter och stenar, eftersom de kommer att flytta på allt annat i akvariet. De s.k. jordätarna (Geophagus-arter etc.) är oftast betydligt lättare att hålla i akvarium, även om en del av dem också kan bli relativt stora. De "silar" sanden och därför måste denna vara mycket finkornig (max. 2 mm). Dvärgcikliderna hålls ofta tillsammans med olika tetror och malar där de trivs utmärkt om akvariet innehåller växter, några rötter och stenar och där man med hjälp av de senare kan bygga några grottor.
I Sydamerika finns det ett brett spektrum av ciklider, som sträcker sig från de små dvärgcikliderna (t.ex. Apistogramma-arter), till majestätiska skalarer och diskus (den senare brukar kallas akvariefiskarnas konung) och de stora påfågelcikliderna (Astronotus ocellatus). Det är självklart omöjligt att blanda så vitt skilda fiskar, även om alla kommer från Sydamerika. Samma regel gäller här som för många andra akvariefiskar (med vissa undantag) - blanda inte stora fiskar med små fiskar och håll inte rovfiskar tillsammans med mindre arter.
Akvariefiskarnas konung, så kallas ofta diskusen, och det är verkligen en ståtlig och majestätisk fisk vi talar om. Släktet Symphysodon delas vanligtvis in i fyra olika arter (se artbeskrivningarna), men det finns ett stort antal naturliga färgformer. För att inte tala om alla de olika framavlade varianterna med det ena fantasirikare namnet än det andra, som Marlboro Red, Sweet Temptation, Blue Diamond, Golden Sunrise osv.
Det finns också mycket mystik kring denna fisk. Tvärtemot vad många tror kräver inte skötseln av diskus något mystiskt hokus pokus som bara några få känner till. Det gäller bara att följa några grundläggande regler som härstammar från deras naturliga miljö.
Många ignorerar dock detta, och det bör genast sägas att om man gör det, går det oftast illa eftersom diskusens "slarvmarginal" är låg. En god investering som lönar sig flera gånger om är att skaffa en bra bok om diskus.
Men när de sköts rätt är de en prydnad i ett akvarium.
Många tror att diskusar i sin naturliga miljö lever i biotoper med många växter, men så är det oftast inte. Vanligtvis finns det bara ett tätt lager av flytväxter, vilket gör att det ljus som når ner är för svagt för andra växter. I deras naturliga miljö lever de istället bland rötter och liknande.
Ett diskusakvarium bör rymma minst 200 L och vara minst 45 cm högt. Man kan dock hålla ungfiskar i ett mindre akvarium och sedan flytta dem allteftersom de växer.
Akvariet bör ha en dämpad belysning och vara inrett med flera rötter så att fiskarna känner sig trygga. Om man använder ett bottenmaterial bör detta vara mörkt och bestå av sand eller fint grus (max. 3 mm).
För att ett diskusakvarium ska vara biotopriktigt bör det, som nämnts ovan, inte innehålla växter. Men om man ändå vill ha detta finns det några saker att tänka på.
Välj växter som tål relativt höga temperaturer och som inte är så ljuskrävande. Vissa Echinodorus-varianter kan vara lämpliga. Om du matar med ett "oxhjärtefoder" som smutsar ner akvariet kraftigt är det olämpligt med växter och sand i akvariet eftersom dessa försvårar rengöringen avsevärt.
Man bör också ha en svag (några få watt) nattbelysning tänd över akvariet när den ordinarie belysningen är släckt.
I sin naturliga miljö lever de i vatten med ett pH på ca 5-7. Akvarievattnet bör därför aldrig ha ett pH som överstiger 7. För att få fram lämpligt vatten använder många diskusakvarister osmosvatten som de blandar med vanligt kranvatten. Det är inte bara viktigt att pH är relativt lågt, utan det är också av stor betydelse att vattnet är stabilt och att pH inte varierar för mycket. Därför bör inte heller kranvattnet vara för mjukt; ett KH på 3-5 är lagom (se "Akvarievatten" för mer information). En annan viktig aspekt är att de föredrar en relativt hög temperatur. Fiskar som odlas trivs bäst vid 28-29°C. Ungfiskar kan hållas något varmare, runt 29-30°C. I ett vanligt sällskapsakvarium räcker det med 26°C.
Deras naturliga diet består av insekter och deras larver, små kräftdjur och andra små ryggradslösa djur, samt frukt och säd. De är huvudsakligen köttätare, även om en del vegetabiliska produkter ingår i deras diet. Det är en myt att de inte äter torrfoder i akvarium, men de kan vara svåra att vänja vid ett nytt foder.
Det bästa är att kontinuerligt ge dem en varierad kost. Lämpligt foder kan vara räkmix, vita och svarta mygglarver, cyclops, artemia samt lite flingor och granulat. Enbart torrfoder får dem inte i lekkondition. Mycket populärt foder för diskus är s.k. oxhjärte-foder. Det är dock uppenbart att däggdjursproteiner och fetter inte är naturligt foder för diskus. De kan inte tillgodogö
ra sig detta, vilket märks genom den feta hinna och kraftiga algtillväxt som ofta ses i akvarier när man matar med sådant foder.
Det verkar dock inte som om diskusar skadas (t.ex. leverskador) på samma sätt som många andra fiskar när de matas med däggdjursprodukter. Detta kan ha att göra med att de ofta hålls vid högre temperaturer än andra fiskar. Dock har ingen forskning bedrivits inom detta område.
Trots detta bör man aldrig använda oxhjärta (eller t.ex. kalkonhjärta) som huvudfoder till diskus.
Det råder ingen tvekan om att diskus mår bäst när de hålls ensamma i ett akvarium. Det bästa är att börja med en grupp av 7-8 ungdjur, och om man nödvändigtvis börjar med vuxna fiskar är 5 stycken lagom. Anledningen till att man bör hålla så många är att de är stimfiskar och kan bli mycket skygga om man håller för få. Man bör också skaffa alla diskus samtidigt eftersom det ofta är svårt att lägga till fler fiskar senare när en naturlig hierarki redan har etablerats i akvariet. En ny fisk kan ofta bli trakasserad, vilket kan leda till att sjukdomar bryter ut och smittar alla fiskar. Det är ofta en dålig idé att skaffa ett så kallat lekpar, eftersom det inte finns någon garanti för att de kommer att trivas tillsammans i ditt akvarium. Anledningen till att någon vill sälja ett lekpar kan vara att de antingen inte leker särskilt bra tillsammans eller att de har passerat sin mest produktiva period (de brukar bara leka under några år). Innan de har anpassat sig till det nya akvariet och kommit i lekkondition kan de helt enkelt ha blivit för gamla.
Om man ändå väljer att hålla diskus i ett blandat akvarium kan de hållas tillsammans med olika sugmalar som Ancistrus och Otosinclus, Corydoras, dvärgciklider som Apistogramma och fjärilcikliden (Mikrogeophagus ramirezi) samt små (dock inte för små, eftersom de kan bli mat) och inte alltför aktiva tetror.
Det råder delade meningar om man kan hålla diskus tillsammans med skalarer (Pterophyllum) eller inte. Skalarer är generellt sett mer aggressiva, men det går ofta bra att hålla mindre skalarer (mycket mindre än diskusarna) tillsammans med diskus, särskilt om det är naturliga varianter av skalarer.
Diskusar är parbildande substratruvare som lägger sina ägg (200-400 per lek) på ett snett lutande eller vertikalt underlag. I deras naturliga miljö är det oftast en sten, rot eller växt som fungerar som underlag.
Efter leken vaktar båda föräldrarna äggen, som kläcks efter 3 dagar. Därefter lever ynglen till stor del av det slemsekret som finns på föräldrarnas sidor. Detta är ganska unikt bland akvariefiskar, och förutom diskusarna finns det bara ett fåtal arter som har ett sådant "uppmatningssystem", t.ex. Uaru.
Fem dagar efter att ynglen har blivit frisimmande kan man börja mata dem med nykläckt artemia. Man bör inte låta föräldrarna vara kvar med ynglen för länge, eftersom de kan skadas om de för länge "utsätts" för ynglens plockande på sidorna.
Diskus odlas bäst i ett särskilt odlingsakvarium som bör vara mellan 100-150 liter. Det bör inte innehålla något grus, men däremot en värmare och ett filter. Istället för en sten som leksubstrat används oftast en s.k. lekkon. Man flyttar ett par till odlingsakvariet. Det är mycket svårt att skilja på könen, så det bästa är att låta en grupp ungfiskar växa upp tillsammans och bilda par på ett naturligt sätt. Man måste noggrant observera deras beteende i huvudakvariet och plocka ut de fiskar som har parat sig. För säkerhets skull (så att man vet att man valde rätt) kan man också flytta en tredje fisk till odlingsakvariet, och det blir snabbt uppenbart om man har flyttat ett par eftersom dessa då intensivt trakasserar den tredje. Den "överflödiga" fisken flyttas sedan tillbaka till huvudakvariet.
När de sköts korrekt (dvs. med rätt pH, foder, temperatur osv.) är diskus inte så svåra att ta hand om som många tror. Problemen uppstår nästan alltid på grund av att de inte har en korrekt miljö.
Det finns dock några saker man bör tänka på. En av dem är att alltid köpa friska djur. Det spelar ingen roll hur billiga de är; om de är sjuka är det ändå ett dåligt köp.
Friska djur är alltid pigga och alerta och står inte stilla. Man bör undvika fiskar som är mörka och/eller vägrar att äta.
Det är också oftast lättare att börja med akvarieodlade ungfiskar än med vildfångade.
Om de skulle bli sjuka gäller ungefär samma regler som för andra fiskar, med ett undantag: temperaturhöjning. Vid vissa sjukdomar kan diskus botas genom att man långsamt höjer temperaturen till 32°C, något man sedan bibehåller i 24 timmar. När man gör detta måste man också öka syresättningen i akvariet eftersom högre temperatur minskar mängden löst syre i vattnet.
Nyinköpta djur bör alltid sättas i karantän.
