Zoopet
Amfibier

Amfibier


Text och foto (om ej annat anges): Kjell Fohrman


Ordet amfibie kommer från grekiskans amphibios vilket betyder att den lever ett dubbelliv. De flesta av dessa djur lever nämligen först som larv i vattnet innan de går över till ett liv på land. Dock så återfinns även de allra flesta vuxna groddjur i en miljö av akvatiska områden och behöver i alla fall närhet till vatten. Man tror att groddjur ursprungligen har utvecklats från fiskar.

 Anlägger man en utedamm i trädgården så dröjer det inte länge innan grodor, paddor och salamandrar letar sig dit och det blir en damm full av liv. Foto Kjell Fohrman.Anlägger man en utedamm i trädgården så dröjer det inte länge innan grodor,
paddor och salamandrar letar sig dit och det blir en damm full av liv. Foto Kjell Fohrman.

Amfibier förekommer på de flesta kontinenter och i olika miljöer. I tempererade regioner blir de inaktiva under årets kallare perioder och i torra områden kan de gå i dvala under torrperioden. Groddjur är nämligen växelvarma/kallblodiga och deras kroppstemperatur varierar beroende på omgivningens temperatur.

Generellt är groddjur köttätande och i vatten äter de små fiskar och reptiler, kräftdjur och andra groddjur. På land äter de flugor, maskar och insekter som spindlar.

Många groddjur är utrotningshotade i sin naturliga miljö. Omkring 1/3 av världens groddjur (totalt finns det ca. 6.000 arter) är rödlistade och hundratals med arter har helt utrotats de senaste årtiondena. Minskningen av grodbeståndet gäller för hela världen, men hårdast drabbade är tropiska områden i Sydamerika och Afrika. Det finns många orsaker till att de är hotade som klimatförändringar, försurning, deras livsmiljöer är hotade (pga utdikning, avverkning av skog etc.), kemikalieutsläpp, UV-strålning samt pga av att nya sjukdomar och parasiter (t.ex. parasitsvampen Batrachochytrium dendrobatidis) som många grodarter är känsliga för sprids.

De vackra Dendrobates-arterna är utrotningshotade i sin naturliga miljö men är ändå relativt vanliga inom hobbyn eftersom de odlas i hög utsträckning. Foto: Kjell Fohrman. De vackra Dendrobates-arterna är utrotningshotade i sin naturliga miljö men är
ändå relativt vanliga inom hobbyn eftersom de odlas i hög utsträckning. Foto: Kjell Fohrman.

De groddjur som förekommer i Sverige är fridlysta och det är inte tillåtet att hålla vildfångade groddjur. För vissa arter gäller dock en del undantag från detta och det är t.ex. tillåtet att i liten utsträckning samla in rom och larver och låta dessa utvecklas till vuxna djur. När de blivit vuxna skall de dock släppas tillbaka ut i naturen på samma plats där rommen samlades in.

Eftersom så många arter är ”listade” gäller en hel del regler för handel med dessa – så innan du säljer (eller för den delen köper) sådana arter kolla upp vad som gäller för just den arten du skall sälja/köpa.

Sjukdomar

Om de blir sjuka så är det nästan alltid beroende på felaktig skötsel (främst fodret och miljön) så man måste helt enkelt reda ut vad som är fel i skötseln och sedan rätta till detta. Har de väl drabbats av en sjukdom är de svåra att kurera.

Exempel på sjukdomar:

Red leg (bakterie): Insida lår på groda ev. kaliumpermanganat.
Vårsjuka (spring disease): Obotbar bakteriesjukdom
Fluglarver i näsborrarna: Dessa måste plockas bort mekaniskt.
Hudskador: Oftast pga dålig vattenkvalitet.
Skelettskador: Oftast pga kalkbrist i maten
Amfibietuberkulos: Blåsor och sår oftast pga dåligt vatten. Obotbart
”Salamanderpest”: Felaktig skötsel.
Uppsvullnader: Ensidig kost och/eller övermatning.
Ögonproblem: Oftast pga sugmaskar
Saprolegnia: Tas bort med pincett. Antiseptisk kost.
Giftutsöndring: Vissa arter kan utsöndra gift och därför bör man inte blanda olika arter.
Hudömsningsproblem: Slemhud ömsas och ätes upp. Om det inte funkar beror det oftast på B- vitamin brist.
Hudförändringar: För lågt pH (surt/basiskt vatten) kan ge hudförändringar.
Gälbuskarna kan lätt skadas (bett, skarpa stenar etc).

Engelska sidor med viss information om olika amfibiesjukdomar finns här, här och här. Det finns också en svensk terrariehemsida som även innehåller information om amfibier.

Vi har valt att dela in amfibierna i 3 grupper:

  • Stjärtlösa groddjur (grodor och paddor)
  • Stjärtgroddjur (salamandrar)
  • Axolotlar


Stjärtlösa groddjur (grodor och paddor)

Man brukar skilja mellan grodor och paddor. Det finns flera saker som skiljet dem åt som t.ex. livsmiljön och hudens struktur. Oftast lever grodor i vatten och har slät hud, medan paddor oftast lever på land och har grov hud. Paddorna lägger oftast sina ägg i långa ”snören”, medan grodorna lägger dem i ”klumpar” (en del grodarter kan dock lägga upp äggen i snören som hänger på benen). En annan skillnad är att paddor inte hoppar (eller bara hoppar i liten utsträckning) vilket däremot grodorna gör. En annan är att paddor har vårtigare hud (som håller vattnet bättre) medan grodor har slemhud.

Paddor är inte vanliga inom hobbyn även om vissa arter då och då förekommer. En del arter blir väldigt stora som t.ex. agapaddan som kan bli uppåt 1 kg. Man bör vara försiktig när man handskas med paddor eftersom de har giftkörtlar (en bakom varje öga). Detta gift pressas ut när den känner sig hotad och även så pass stora djur som hundar kan dö av giftet. Dock knappast människor, men vid hantering bör man skydda ögonen (t.ex. med skyddsglasögon). På en del ställen (t.ex. i Australien) har paddor planterats ut och blivit invasiva och därmed ställt till med stora problem i naturen.

<i>Hymenochirus boettgeri</i>Dvärgklogrodan Hymenochirus boettgeri är en helakvatisk art som trivs i ett akvarium. Foto Christian Alfredsson.

Grodor är betydligt vanligare inom hobbyn än paddorna. Det finns grodor som är helakvatiska (t.ex. de s.k. klogrodorna) och som därför inte behöver någon landdel, men de flesta grodarter behöver både en vatten- och en landdel (akvaterrarium). En del grodarter är giftiga som t.ex. Dendrobates-arterna men dessa får sitt gift från myror de äter i naturen och därför är inte de odlade som säljs i handeln speciellt giftiga.

Akvariet

Ett lämpligt grodakvarium skall vara så stort att det finns gott om rörelseutrymme för grodan/grodorna samtidigt som det skall innehålla många gömställen. Gömställen kan skapas med hjälp av rötter, stenar och växter (t.ex. javamossa). Bottenmaterialet kan med fördel vara sand. Även de helakvatiska arterna (som klogrodorna) trivs om det finns en del av akvariet där vattennivån är rejält låg och/eller att man har en bit korkbark som flyter runt i akvariet. Vattnet bör hålla samma kvalité som för fiskarna – dvs man bör ha ett bra filter, samt sköta vattenbytena. Däremot är det inte så viktigt med t.ex. pH-värdet som för fiskarna (även om inte vattnet skall vara surt). Vattnet skall inte heller vara för turbulent. De helakvatiska arterna behöver ett vattendjup på minst 15-20 cm (det kan som sagt vara olika i olika delar av akvariet) medan de som är vatten/land-levande oftast inte behöver mer än 5-15 cm (gärna ett sluttande djup). Bottenmaterialet i vare sig land- eller vattendelen skall bestå av småsten eftersom sådana kan fastna i grodornas munnar.

1392034073_1_Dendrobates-arterna behöver inte så mycket vatten i sitt akvaterrarium som många andra arter gör. Foto Peter Nyman.

Landdel

De flesta grodarter behöver en landdel och för de halvakvatiska arterna skall landdelen vara klart större än vattendelen. Större delen av denna kan med fördel ofta vara inredd med mossor av olika slag som man bör hålla fuktig. Spraya denna dagligen så luftfuktigheten hålls hög. Tänk också på att se till att luftcirkulationen är bra i landdelen eftersom annars risken är stor att det börjar växa mögel. Grodor är också bra på att hoppa och att klättra så se till att akvaterrariet är rymningssäkert. Man bör också tänka på att placera värmekällor som belysning utanför akvaterrariet så att djuren inte kan klättra upp och bränna sig.

Det finns färdiga akvaterrarier att köpa, men man kan även bygga om ett vanligt akvarie genom att skapa en landdel med hjälp att tillskuret glas som limmas med silikon. Sluttningen i vattendelen kan skapas med hjälp av sand och stenar.

Fisksällskap

Det kan ofta vara svårt att blanda grodor med fiskar eftersom grodorna kan äta små fiskar och stora fiskar kan äter grodorna. Dessutom är grodorna lite slöa när det gäller att få tag i maten och risken är stor att fiskarna äter det mesta av maten om de matas i vattnet.

Hantering

Paddor och många grodor är mer eller mindre giftiga Vid hantering av dessa bör man därför ha plasthandskar (för de giftigaste) eller åtminstone se till att tvätta händerna efter att man har handskats med djuren.

Man skall aldrig plocka upp dem med torra händer eftersom deras hud då riskerar att torka ut.

Föda och skötsel

Grodorna är carnivora och äter många olika sorter av foder som olika insekter (ej sådana med hårt skal), daggmaskar, småfisk, gräshoppor, fiskrom, mygglarver, pinkies (bara för stora grodor/paddor). Födan tuggas inte utan sväljs hel så därför är det viktigt att det inte är för stora bitar.

En hel del grodarter tar bara foder som rör sig. Man kan då försöka att hålla fodret i en pincett och vifta med maten framför dem. För de vatten och land-levande arterna är det bästa att mata dem i en matskål. En del grodarter som t.ex. de stora horngrodorna ligger still ”jämnt” och måste därför matas på plats och man måste dessutom då och då flytta på dem för att rengöra gropen.

Man bör försöka ge djuren en så varierad kost som möjligt och s.k. reptilkalk skall strös över kosten innan matning. De bör dessutom ges vitaminer.

Larver av stjärtlösa groddjur livnär sig dock oftast av vegetabilisk föda som detritus (i huvudsak ruttnande växtdelar), men det finns även en del arter vars larver är mer carnivora.

DSC_2981_1_Har man en damm utomhus så brukar det krylla med grodyngel i den på vårkanten. Foto Kjell Fohrman.

 

Fortplantning

De flesta groddjur lägger sina ägg i vattnet (undantag finns dock). Det är svårt att se könsskillnad när de är små men honorna blir oftast större än hanarna.

Vid befruktningen brukar hanen klättra upp på honan och sedan medan honan lägger äggen så sprutar hanen ut en mjölkaktig vätska som innehåller spermier som befruktar äggen. Detta är en s.k. yttre befruktning men det finns även grodarter som praktiserar inre befruktning där honan plockar upp ett ”spermiepaket” som hanen placerat på en pinne eller liknande.

Djurskyddsregler

Jordbruksverket har utfärdat föreskrifter för hur dessa djur skall hållas och detta anges i L80. L80 kan i sin helhet läsas på denna sida.

För storleken på akvarierna/akvaterrarierna gäller nedanstående min. mått (självklart kan djuren med fördel även hållas i större enheter).

För stjärtlösa groddjur av halvakvatiska arter gäller dessa mått.

Upp till 5 cm långa: Minsta yta – 0,15 m2; minsta yta per djur vid grupphållning – 0,02 m2; höjd i landdelen – minst 0,2 m; minsta vattendjup – 0,1 m.
5,5 – 7,5 cm långa: Minsta yta – 0,35 m2; minsta yta per djur vid grupphållning – 0,05 m2; höjd i landdelen – minst 0,3 m; minsta vattendjup – 0,1 m.
Mer än 7,5 cm långa: Minsta yta – 0,4 m2; minsta yta per djur vid grupphållning – 0,07 m2; höjd i landdelen – minst 0,3 m; minsta vattendjup – 0,15 m.

Allmänt:
Längden mäts från nosspetsen till ryggslutet.
Av den minsta tillåtna ytan skall 1/3 vara land och 2/3 vara vatten.

För stjärtlösa groddjur av helakvatiska arter gäller dessa mått.

Upp till 5 cm långa: Minsta yta – 0,09 m2; minsta yta per djur vid grupphållning – 0,015 m2; minsta vattendjup – 0,15 m.
5,5 7,5 cm långa: Minsta yta – 0,15 m2; minsta yta per djur vid grupphållning – 0,025 m2; minsta vattendjup – 0,15 m.
8 - 10 cm långa: Minsta yta – 0,25 m2; minsta yta per djur vid grupphållning – 0,04 m2; minsta vattendjup – 0,2 m.
10,5 - 20 cm långa: Minsta yta – 0,5 m2; minsta yta per djur vid grupphållning – 0,085 m2; minsta vattendjup – 0,2 m.
20,5 - 30 cm långa: Minsta yta – 1,0 m2; minsta yta per djur vid grupphållning – 0,17 m2; minsta vattendjup – 0,3 m.
Mer än 30 cm långa: Minsta yta – 1,5 m2; minsta yta per djur vid grupphållning – 0,5 m2; minsta vattendjup – 0,5 m.

Allmänt:
Längden mäts från nosspetsen till ryggslutet.

Det finns ytterligare en del regler om groddjur i L80 och de kan läsas på denna sida (sid 28-29, 44-45 samt 69-76.

Bra hemsidor med info om stjärtlösa groddjur är http://aquaticfrogs.tripod.com/index.html samt http://www.terrariedjur.se/?page=caresheet&sub=amphibians

 

Stjärtgroddjur (salamandrar)

Salamandrar skall hållas i akvaterrarier, men de ställer oftast en del specifika krav som att de trivs bäst om inte vattnet är så varmt och många av dom (se resp. artbeskrivning) skall dessutom ha en viloperiod med lägre temperatur på vintern. Om de hålls och sköts på rätt sätt blir de i regel rätt gamla och det är inte ovanligt att de då kan bli 30 år. Hålls de för varmt och utan att ges en vinterviloperiod (för de som vill ha detta) så växer de väldigt snabbt och blir kortlivade. I likhet med grodorna så har de slemhud och de måste alltid hållas fuktiga. Man skall aldrig ta i dom med torra händer för då finns en risk att de får hudskador.

De är ganska tuffa djur som kan ha rejäla revirstrider och detta kombinerat med att de ser dåligt gör att de kan råka bita av svansen eller ett ben på en annan salamander i akvariet, men detta växer efter en tid ut igen.

<i>Cynops pyrrhogaster</i>

Salamanderarterna i släktet Cynops (här C. pyrrhogaster) är väldigt vanliga i akvarier och de hör också till de allra lättaste att sköta. Foto Torbjörn Einarsson.

Akvariet

Ett lämpligt salamanaderakvarium skall vara så stort att det finns rörelseutrymme för djuren samtidigt som det skall innehålla många gömställen. Gömställen kan skapas med hjälp av rötter, stenar (undvik vassa stenar) och växter. Bottenmaterialet kan med fördel vara sand. Även en del av de ”helakvatiska” arterna bör ha en landdel i akvariet. Vattnet bör hålla samma kvalité som för fiskarna – dvs man bör ha ett bra filter, samt sköta vattenbytena. Däremot är det inte så viktigt med t.ex. pH-värdet som för fiskarna (även om inte vattnet skall vara surt/basiskt). Vattnet skall inte heller vara turbulent. Vattendjupet kan gärna vara minst 15-20 cm och det kan vara olika i olika delar av akvariet. Salamandrar skall hållas kallare än de flesta fiskar och ca. 18 grader är lämpligt (varierar dock mellan olika arter – se resp. artbeskrivning), men det är Ok om de hålls i rumstemperatur (någon eller några få grader över 20) under sommaren. Man skall helst inte ha någon doppvärmare i akvariet. Detta dels eftersom det sällan behövs för temperaturens skull, men också för att dessa kan bränna salamandrarna. Vid beröring så fattar de inte att de blir skadade.

Landdel

Många salamandrar behöver även en landdel (ibland även de helakvatiska) och större delen av denna kan med fördel vara inredd med mossor av olika slag som man bör hålla fuktig så spraya denna dagligen så luftfuktigheten hålls hög. Tänk också på att se till att luftcirkulationen är bra i landdelen eftersom annars risken är stor att det börjar växa mögel. Salamandrar är mycket bra på att klättra (kan klättra på glasväggen) så se till att akvaterrariet är rymningssäkert. Man bör också tänka på att placera värmekällor som belysning utanför akvaterrariet så att djuren inte kan klättra upp och bränna sig.

Det finns färdiga akvaterrarier att köpa, men man kan även bygga om ett vanligt akvarie genom att skapa en landdel med hjälp att tillskuret glas som limmas med silikon. Sluttningen i vattendelen kan skapas med hjälp av sand och stenar.

Om salamandrarna tillbringar det mesta av tiden på land så beror detta oftast på dålig vattenkvalitè.

Fisksällskap

Det kan ofta vara svårt att blanda salamandrar med fiskar eftersom salamandrarna kan äta små fiskar och stora fiskar kan äta salmandrarna. Dessutom är de lite slöa när det gäller att få tag i maten och risken är därför stor att fiskarna äter det mesta av maten om salamandrarna matas i vattnet.

Föda

Salamandrar är inte så kräsna av sig utan på gott och ont brukar de hugga efter allt som rör sig. De är carnivora och lämpligt foder är olika sorter av animaliskt foder som olika maskar (ev. upphackad), insekter, småfisk, gräshoppor, fiskrom, mygglarver, räkor etc. Dessa äts oftast hela så det får inte vara för stora matbitar och om de får i sig en för stor bit kan det leda till förstoppning och att de dör.

Eftersom de brukar hugga efter allt som rör sig och inte har så bra syn kan de skada artfränder och därför är det bäst att mata dom i en matskål på land. Man kan då försöka att hålla fodret i en pincett och vifta med maten framför dem.

Man bör försöka ge djuren en så varierad kost som möjligt och s.k. reptilkalk skall strös över kosten innan matning. De bör dessutom ges vitaminer. Ju kallare det är i akvariet desto mindre äter dom. Normalt räcker det om man matar dom ungefär varannan dag.

Stjärtgroddjurs larver livnär sig av bara anialisk föda till skillnad från de stjärtlösa groddjuren som främst äter detritus.

Fortplantning

Chansen för parning ökar om man håller salamandrarna svalare under någon (några få) månader. Olika arter har olika parningsprocesser men parningen sker oftast genom att hanen simmar efter honan. Honan lägger sedan kontinuerligt ett mindre antal ägg bland växterna. Efter ca. en vecka kläcks sedan äggen  och de klarar sig sedan några dagar utan mat, men behöver sedan mat (helst mycket smått levandefoder). Efter några månader sker sedan metamorfosen och de beger sig upp på land.

Dock det finns många olika arter av salamandrar och beteendet varierar.

<i>Pleurodeles waltl</i>

Den stora (kan bli uppåt 30 cm) spanska revbensalamandern Pleurodeles walti är inte så vanlig i akvarium. I naturen är den hotad pga utdikningar och föroreningar i vattendrag. Foto Göran G. Johansson.

Transport och hantering

Många gånger så har salamandrar mått dåligt efter en transport och det är inte ovanligt att de dör. Ofta beror detta på att när de stressas så utsöndrar de ett giftigt ämne i vattnet och detta ämne ger ”brännskador” på salamandern. Därför skall man vid transport inte använda vatten utan placera dom istället i en påse med fuktig mossa – då brukar det sällan vara några problem.

Däremot så skall larver av salamandrar i regel transporteras i vatten och det finns även en del salamanderarter som mår bättre av att transporteras i vatten och inte i mossa. Om så är fallet anges det i resp. artbeskrivning.

Det gift som vissa salamandrar utsöndrar kan också i viss mån påverka människor. Så använd helst plasthandskar om man behöver ta i dom eller tvätta åtminstone händerna efteråt. Som nämnts ovan skall man inte heller ta i dom med torra händer.

Djurskyddsregler

Jordbruksverket har utfärdat föreskrifter för hur dessa djur skall hållas och detta anges i L80. L80 kan i sin helhet läsas på denna sida.

För storleken på akvarierna/akvaterrarierna gäller nedanstående min. mått (självklart kan djuren med fördel även hållas i större enheter).

För stjärtgroddjur av halvakvatiska arter gäller dessa mått.

Upp till 10 cm långa: Minsta yta – 0,15 m2; minsta yta per djur vid grupphållning – 0,02 m2; höjd i landdelen – minst 0,2 m; minsta vattendjup – 0,1 m.
11-15 cm långa: Minsta yta – 0,35 m2; minsta yta per djur vid grupphållning – 0,05 m2; höjd i landdelen – minst 0,3 m; minsta vattendjup – 0,1 m.
Mer än 15 cm långa: Minsta yta – 0,4 m2; minsta yta per djur vid grupphållning – 0,07 m2; höjd i landdelen – minst 0,3 m; minsta vattendjup – 0,15 m.

Allmänt:
Längden mäts från nosspetsen till svansspetsen.
Av den minsta tillåtna ytan skall 1/3 vara land och 2/3 vara vatten.

För stjärtgroddjur av helakvatiska arter gäller dessa mått.

Upp till 10 cm långa: Minsta yta – 0,09 m2; minsta yta per djur vid grupphållning – 0,015 m2; minsta vattendjup – 0,15 m.
11-15 cm långa: Minsta yta – 0,15 m2; minsta yta per djur vid grupphållning – 0,025 m2; minsta vattendjup – 0,15 m.
16 - 20 cm långa: Minsta yta – 0,25 m2; minsta yta per djur vid grupphållning – 0,04 m2; minsta vattendjup – 0,2 m.
21 - 40 cm långa: Minsta yta – 0,5 m2; minsta yta per djur vid grupphållning – 0,085 m2; minsta vattendjup – 0,2 m.
41 - 60 cm långa: Minsta yta – 1,0 m2; minsta yta per djur vid grupphållning – 0,17 m2; minsta vattendjup – 0,3 m.
Mer än 60 cm långa: Minsta yta – 1,5 m2; minsta yta per djur vid grupphållning – 0,5 m2; minsta vattendjup – 0,5 m.

Allmänt:
Längden mäts från nosspetsen till svansspetsen.

Det finns ytterligare en del regler om groddjur i L80 och de kan läsas på denna sida (sid 28-29, 44-45 samt 69-76.

Bra hemsidor med info om stjärtgroddjur är http://www.caudata.org/cc/species/caresheets.shtml och http://www.caudata.org/

 

Axelott

Axolotlar är en nattaktiv mexikansk vattenlevande salamander. Den förekommer vanligtvis i larvartad form med kvarvarande gälar. Denna art genomgår sällan en full metamorfos, och därför sitter gälarna fortfarande på utsidan av kroppen, men de har även fullt fungerande lungor. Det ovanligaste med axolotlar är att även om den inte är färdigutvecklad kan den faktiskt föröka sig och få levande avkommor. Axolotlar odlas framgångsrikt i akvarium, men är kraftigt hotad i naturen och finns enbart på ett fåtal ställen i Mexiko. Man beräknar att det totalt finns 700–1200 exemplar i naturen. Arten klassas som "akut hotad" på Internationella naturvårdsunionens (IUCN) röda lista. De är också upptagna på EG ("CITES") bilaga B. Det innebär att det kan behövas tillstånd för att sälja dem. Exakt var gränsen går för tillståndskrav är ovisst, men ett svar kan vara att man privat kan sälja en kull utan tillstånd.

Det finns också ett krav på att man ska kunna styrka djurens lagliga ursprung. Köper man axolotlar är det därför viktigt att man ser till att man får något slags kvitto så man kan visa var man fått tag på dem.

<i>Ambystoma mexicanum</i>

Någon har kallat dom för fulsnygga urtidsdjur och det ligger något i den benämningen. Foto Cecilia Knutsäter.

I naturen har axolotlar en mörkt brun eller grå färgteckning (nästan svart), men i akvarium är det inte alls ovanligt med s.k. leucister eller golden albinos etc. De har som sagt lungor och man kan se dom simma upp till ytan för att snappa i sig luft även om de också använder sina gälar. En av orsakerna till att det gör på detta sätt antas vara för att de skall kunna flyta. Många gånger andas de ut luften igen, men ibland behåller de den för att ligga vid ytan, och kan sedan spotta ut det för att återigen sjunka till botten.

Det går att ha flera axolotlar i ett akvarium, men eftersom de hugger efter allt som rör sig så kan de bita varandra. Detta är dock ingen katastrof eftersom de har en extrem förmåga att återbilda förlorade kroppsdelar och t.o.m. om de t.ex. blir av med ett ben så växer det snabbt ut ett nytt och det har t.o.m. visat sig att de kan regenerera delar av sin hjärna och ryggrad!!!!

Den kan även i akvarium genomgå en full metamorfos och anta en ”vuxenform” och bli mer landlevande: detta genom att man långsamt sänker vattennivån i akvariet, men 99 % av alla axolotlar förblir akvatiska under hela sitt liv. Normal livslängd är ca. 10 år, men det är inte ovanligt att de blir 15 år och det finns t.o.m. enstaka exemplar som har levt i 20 år. Normalt blir de maximalt 25-30 cm långa men det finns individer som har blivit över 40 cm.

<i>Ambystoma mexicanum</i>

Axolotlar behöver inte någon landdel. Foto Cecilia Knutsäter.

Akvariet

Axolotlar skall hållas i ett akvarium som bör ha en rejält stor bottenyta men det behöver inte vara så högt (dock minst 15-20 cm). De skall hållas i akvarier med en bottenyta på minst ca. 75x40 cm, men ju större desto bättre.

Axolotlar lever i vattnet så någon landdel är inte nödvändig i akvariet, men man kan gärna ha en korkbit eller liknande flytande i akvariet för även om de inte vill krypa upp på den så utgör i alla fall korkbitens undersida ett bra gömställe. De kan hoppa och man bör då se till att de inte kan hoppa ut ur akvariet genom att antingen inte ha vattenytan ända upp till akvariets kant, eller att ha en bred ram runt om, eller en heltäckande ramp/täckglas.

De smutsar ner en hel del så man bör ha ett filter med stor filtervolym (gärna ett ytterfilter/golvpump) men det skall inte ha så starkt flöde (dela gärna upp på flera utblås). Om flödet är för starkt kommer axolotlarna att stressas och långsiktigt kommer de att bli sjuka.

Bottenmaterialet skall antingen vara väldigt finkornigt (mycket fin sand) eller bestå av stenar. Detta för att när de suger in maten i munnen så åker bottenmaterialet ofta med och om det hamnar grus eller småsten i magen så kan det leda till att de dör. Finkornig sand åker ut genom gälarna, medan stenar (bör i storlek vara större än axolotlarnas huvud eftersom allt som är mindre kan konsumeras) inte kan sugas in. Man kan också helt avstå från bottenmaterial men det är kanske inte så snyggt.

Vattentemperaturen skall inte vara för hög och den skall absolut inte överstiga 23-24 grader Celsius. Om den hålls varmare så kan det leda till att den stressas, tappar aptiten och dör. Den ideala temperaturen är 15-20 grader och om man inte normalt kan hålla den så pass svalt är det bättre att avstå och som sagt aldrig (inte ens under kortare perioder) bör den hållas över 23-24 grader.

Vad gäller axolotlar så har de inget behov av belysning så det är bara om du har växter i akvariet som detta behövs. Flytväxter kan vara bra eftersom det gör att axolotlarna känner sig mer trygga. I akvariet kan man ha tåliga och ej så ljuskrävande arter (t.ex. Anubias). Tänk också på att belysningsdelen ofta indirekt värmer upp vattnet och axolotlar trivs som sagt inte alls i varmt vatten. Man bör se till att det finns en del inredning i akvariet som kan utgöra gömställen – speciellt viktigt är detta om man har belysning över akvariet.

Djurskyddsförordningen

Enligt svensk lagstiftning så gäller dessa lagar för hållande av axolotlar. De skall hållas i vatten och det skall finnas gömställen. Om axolotlarna har en totallängd på upp till 20 cm så är minsta tillåtna yta 0.25 m2 (max 6 djur på den ytan) och minst 20 cm vattendjup. Om de är 21 - 40 cm långa så gäller 0.5 m2 med högst 5 djur på den ytan, 20 cm vatten där också. Det finns också regler om att det ska vara lämpligt klimat, bra foder, inga vassa kanter som djuren kan skada sig på och att de inte ska kunna rymma.

Föda

Axolotlar är köttätare och man kan ge dom ett brett spektrum av foder som löv- och daggmaskar, enkyträer, räkkött, fiskbullar, små kött- och fiskbitar, vattenloppor, räkmix, levande mygglarver, oxkött, syrsor, torrhundfoder. Bra stapelföda är daggmaskar samt frysta kuber med mygglarver, men man kan gärna variera fodret. Undvik att mata med levande fiskar eftersom det finns en risk för att dessa sprider parasiter och sjukdomar och axolotlar är känsliga för många fisksjukdomar. Axolotlar har inget extra behov av vitamintillskott utan klarar sig bra med foder enligt ovan.

Axolotlar är väldigt glupska och om man matar i ett akvarium med flera axolotlar är risken stor att de då biter varandra och därför kan det vara en fördel att vid matning ta upp dom och mata dom i separata behållare. Detta gör också att akvariet inte blir så nedsmutsat.

Sällskap

Axolotlar är som sagt glupska och det kan inte rekommenderas att hålla dom ihop med fiskar eller andra salamandrar. De äter allt som rör sig och kan svälja, vilket även inkluderar små axolotlar. Om de hålls ihop med fiskar kan dessa även skada axolotlarnas gälar.

<i>Ambystoma mexicanum</i>

Axolotlar är faktiskt inte så svåra att odla så har man bara ett par är det stor chans att man får yngel. Foto Cecilia Knutsäter.

Reproduktion

Axolotlar är faktiskt ganska lätta att avla på och de blir könsmogna när de är ca. 20 cm långa och detta kan ta mellan 6 månader och ett år beroende på foder och miljö. Dock så kan det vara bra att vänta lite längre innan man börjar avla på dom. Könsmogna honor brukar ha en betydligt rundare kropp (pga alla ägg) än vad hanarna har. En annan skillnad är att honorna inte är lika svullna runt kloaken som könsmogna hanar. På ljusa axolotlar kan man se att de börjar bli könsmogna genom att de får mer mörka toppar längst ut på tårna. Det är svårare att se på de mörkfärgade axolotlarna men deras tår blir istället aningen ljusare längst ut.

Leken går till så att hanen simmar runt honan och ”stilar” och då höjer den även på svansen. Han placerar därefter ut ett antal sädessäckar (5-25 st) och försöker få honan att plocka upp dessa. Om detta sker så kommer sedan honan inom några timmar eller upp till dygn att lägga 100-1.000 ägg runt om i akvariet. Äggen kläcks sedan efter ca 17 dygn i en temperatur på 20 grader. För att avkomman skall klara sig måste vattnet vara rent och rejält syresatt.

Skötsel

Axolotlar är främst nattaktiva och speciellt äldre exemplar är inte så himla aktiva överhuvudtaget. Unga exemplar är betydligt aktivare så det är kanske trevligare att starta med unga exemplar men tänk då på att ju aktivare de är desto lättare skadar de varandra. Om man har flera exemplar ihop skall man mata dom en och en i separata behållare annars är risken stor att de skadar varandra. Man måste också se till att mata dom relativt ofta så de hålls välgödda och då inte är så hungriga. De är inte heller så lämpliga att hålla ihop med fiskar eftersom djur (även andra axolotlar) som är mindre än dom själva riskerar att bli uppätna och större fiskar kan nafsa och bita i axolotlarnas gälar/gälräfsor vilket skadar dom. Axolotlar är överhuvudtaget inte speciellt sociala djur så de kan utan problem hållas ensamma.

De är inte så känsliga för olika vattenparametrar, men om man har klor eller kloramin i kranvattnet bör detta avlägsnas med vattenpreparat. Akvarievattnet skall också hållas rent och syrerikt genom bra filtrering och täta regelbundna vattenbyten.

Axolotlar har en känslig hud och man skall därför hantera dom med yttersta varsamhet och inte i onödan lyfta eller flytta på dom. Om man använder en håv för att fånga dom så använd alltid en finmaskig håv så att inte axolotlarnas fingrar kan fastna och på så sätt skadas eller slitas av

Sjukdomar

De kan bli sjuka, men då beror det nästan alltid på felaktig skötsel (för litet akvarium, dålig filtrering, för turbulent vatten, slarv med vattenbyte, felaktig temperatur, för lite mat, felaktigt bottenmaterial, för få gömställen, felaktig hantering etc.) eller att de har skadat varandra och det blivit infektioner (speciellt om inte vattnet är så rent). Om de bara hålls på rätt sätt så är det tåliga och intressanta djur som lever väldigt länge.

Det finns ytterligare en del regler om groddjur i L80 och de kan läsas på denna sida (sid 28-29, 44-45 samt 69-76.

För ytterligare information om axolotlar kolla gärna på denna sida www.axolotl.org

 

 




Första sidan Akvarieguide Skaldjur















Zoopet i stolt samarbete med
Poecilia Scandinavia