Text och foto (om ej annat anges): Kjell Fohrman
Vi har delat in Malawisjöns ciklider i 4 olika grupper:
Först kommer en allmän del, därefter kommer en beskrivning av gruppen "Aulonocara".
Malawisjön, eller Nyassasjön som den ibland kallas, är världens nionde största sjö och ligger i östra Afrika. Den omges av tre länder - större delen (den västra och södra delen) tillhör Malawi, den nordöstra delen Tanzania och en relativt lång del på den östra sidan tillhör Mozambique. Två viktiga öar, Likoma och Chizumulu, ligger i mozambikanskt vatten men tillhör ändå Malawi. Denna jättelika (600 km lång och upp till 80 km bred) och djupa (700 meter) sjö är hem för många olika arter (huvudsakligen ciklider), som blivit populära inom akvariehobbyn p.g.a. sina vackra färger. Idag är det möjligt att särskilja mer än 650 olika ciklidarter i sjön och nästan alla är endemiska (existerar bara på en plats) till Malawisjön. På följande sidor behandlas några av de allra vanligaste i handeln.
Malawisjöns vatten är alkaliskt (pH 7.7-8.6). Malawiciklider är relativt robusta fiskar och accepterar en relativt stor spännvidd vad gäller pH-värdet. pH-värdet skall dock alltid vara över 7.5 (för ytterligare information gå in under rubriken "Akvarievatten") och temperaturen hålla sig mellan 23-28°C.
Tilapia rendalli är den enda substratruvande cikliden i Malawisjön.
Läs artbeskrivningen
Alla malawiciklider med ett undantag (Tilapia rendalli) är munruvare, vilket innebär att honan efter leken tar upp romkornen i munnen och därefter ruvar dem ca 3-4 veckor, därefter släpps de då fullt utvecklade ynglen ut. De flesta Malawiciklider är lätta att odla och många yngel kommer också att överleva i akvariet under förutsättning att det finns gömställen för dem.
Det finns väldigt få växtarter i Malawisjön (Cerathophyllum, Vallisneria och Potamogeton) och om du vill ha växter i ditt malawiakvarium är det nödvändigt med tåliga växter som Vallisneria, Anubias, Crinum, Microsorium och Cerathophyllum. De växter som finns i sjön återfinns i regel enbart i dyområdena och någon gång i sandområdena, dock aldrig vid klippkusten. Ett biotopriktigt malawiakvarium skall därför inte innehålla växter. Oftast har man inte heller växter i ett malawiakvarium, utan det inreds med hjälp av stora stenar som ger gömställen för yngel och där hanarna kan hålla ett revir.
Vill man ändå ha växter i ett malawiakvarium bör man tänka på att de flesta malawiciklider (med undantag för Aulonocara-arterna och några ytterligare) gräver en hel del, vilket innebär att växterna åker med. Växterna måste därför förankras väl vid någon sten etc. för att inte flyta upp. Däremot är ytterst få malawiciklider växtätare.
I Malawisjön är gruset finkornigt (1-3 mm) och ett sådant grus är också det lämpligaste för de allra flesta malawiciklider.
Malawiciklider är relativt aggressiva (revirhävdande) och därför är det oftast nödvändigt med ett stort akvarium (på minst 150 liter för de mindre arterna). Det blir också mindre stridigheter i akvariet om man har färre arter och istället fler av varje art. Det är också en fördel om det finns fler honor än hanar i akvariet, eftersom det är hanarna som är aggressivast. Oftast är det hanarna som har de vackraste färgerna. Alla yngel är färgade på samma sätt som honorna och därför kan det vara svårt att se könsskillnad på mindre fiskar. Därför är det bättre att skaffa sig en mindre grupp och låta dem växa upp tillsammans. Man kan inte ge någon exakt tumregel för hur många fiskar man skall ha i ett akvarium. Om det är för få fiskar i akvariet brukar fiskarnas revirhävdande öka och de blir också skyggare. Om det är för många, kan det lätt bli något av en fisksoppa och det blir inte särskilt dekorativt. Dessutom får inte alla fiskarna mat om man inte matar väldigt mycket, men då hänger inte filtret med. En 10-12 centimeters fisk per 15 liter akvarievatten får nog betraktas som maximalt antal. Är fiskarna större skall antalet reduceras.
Sjöns kust består av tre olika huvudtyper. Mellan 25 och 35% består av klippkust, medan större delen av resterande områden består av sandstränder. Den tredje typen återfinns vid flodmynningar och består av sumpiga områden med vass. Det ständiga växlandet mellan långsamt sluttande sand- eller dystränder och klippkuster har spelat och spelar fortfarande en viktig roll för ciklidernas artbildning. De flesta ciklidarter lever i klippområdet där deras huvudsakliga födokälla är den algmatta som växer på klipporna. Detta gör att en art som lever vid ett visst klippområde inte beger sig ut över öppet vatten i sandområdet eftersom de inte finner någon föda där. Under årtusendenas lopp har det därför, vid varje klippområde i sjön, utvecklats ett antal olika arter som bara finns just där och inte någon annanstans i sjön. Detta är anledningen till att det finns så många olika arter i Malawisjön.
I sjön lever de flesta arter på relativt grunt vatten vid klippkusten där vattnet är syrerikt. Därför är det nödvändigt med kraftfulla pumpar i malawiakvarier (med en omsättning på minst 3 gånger akvariets volym per timma). Mycket viktigt är också att man utför regelbundna vattenbyten (helst en gång per vecka) och vid dessa tillfällen byter ganska mycket vatten (ca. 1/3).
Malawiciklidernas foder skall vara sammansatt på ett sådant sätt att det i så hög grad som möjligt liknar deras naturliga föda. Idag finns det bra flingfoder och pellets (som inte innehåller animaliska fetter) med vegetabiliskt innehåll. De flesta malawiciklider uppskattar även små kräftdjur som mysis, Cyclops och krill. Däremot är inte röda mygglarver ett lämpligt foder för malawiciklider. För ytterligare information gå in under rubriken "Foder" i Akvarieguiden.
Detta var den allmänna beskrivningen.
Den kan kanske verka lite märkligt att kalla en grupp för "Haplochromis" eftersom inte en enda art som ingår i denna grupp tillhör släktet Haplochromis. Representanter för släktet Haplochromis hittar man idag i Viktoria-sjön i Afrika och inte i Malawisjön.
Cyrtocara moorii var en av de allra första som flyttades från släktet Haplochromis.
Läs artbeskrivningenTrots detta har vi döpt denna grupp till "Haplochromis". Anledningen är helt enkelt att när malawiciklider började bli vanliga i hobbyn fanns det mängder av arter som var inplacerade i släktet Haplochromis. Allt efterhand som kunskapen om dessa ciklider har ökat och många nya vetenskapliga rön har gjorts har de olika "Haplisarna" delats upp i flera olika släkten och idag finns det inte längre några "Haplisar" kvar i Malawisjön. Många kallar dem dock fortfarande för Haplochromis och man ser fortfarande en del akvarieaffärer som säljer dem under detta namn, vilket alltså är fel.
Det gemensamma för de arter som ingår i denna grupp är att de en gång ingått i släktet Haplochromis. Vi var valt att dela in gruppen i tre undergrupper: Utaka, rovfiskar och övriga haplisar.
Dessa ciklider är kända under sitt afrikanska namn, utaka. Bland lokalbefolkningen är de uppskattade matfiskar. Vetenskapligt är de idag inplacerade i släktet Copadichromis. I Malawisjön lever de i stim på öppet vatten (oftast nära klippzonen) där de lever av zooplankton (små ryggradslösa djur). Karakteristiskt för denna grupp är den framskjutna munnen som är en anpassning till att plocka byten i öppet vatten.
Denna Copadichromis borleyi-variant¨brukar kallas för "Kadango red fin" eftersom honorna har rödaktiga fenor och den kommer från Kadango.
Läs artbeskrivningenI naturen leker en del av dem i bon som de konstruerat i sanden, andra i bon på klippor, medan andra leker på öppet vatten. Vissa utaka leker bara under en viss tid av året och under resten av året har inte hanen någon lekdräkt och är inte revirhävdande. Vildfångade fiskar har ofta kvar detta beteende i akvarium och behöver därför lång tid på sig för att acklimatisera sig innan de börjar leka. Individer som fötts i akvarium verkar dock kunna leka när som helst. Samtliga utaka är munruvare och kullarna brukar variera mellan 30 och 80 st yngel.
Utaka är fredliga och lugna akvariefiskar. De kan hållas ihop med lugna mbunas, Aulonocara och andra lugna haplisar. Man kan även hålla flera utaka-arter ihop och honorna kommer då att bilda ett stim. Tänk dock på att honorna inte skall vara för lika, eftersom det då finns en risk för korsningar.
Copadichromis trewavasae, Chizumulu är en underbart vacker malawiciklid.
Läs artbeskrivningenUtaka vill ha ett akvarium med en stor öppen simyta och kanske med några stenar utplacerade på botten. De vill också gärna ha ett ganska högt akvarium. Som nämnts lever de i naturen av zooplankton och i akvarium kan man gärna mata med små kräftdjur som Cyclops. De äter även torrfoder, men många utaka färgar bara ut helt om de matas med levande och/eller fryst foder.
Denna grupp inbegriper relativt stora fiskar. Inplacerade i denna grupp är bl.a. arterna i släktena Aristochromis, Dimidiochromis, Nimbochromis, Taenochromis, Lichnochromis, Naevochromis, Hemitaeniochromis, Exochochromis, Buccochromis, Champsochromis, Stigmatochromis och Tyrannochromis.
I Malawisjön hittar man inte rovfiskarna i någon speciell biotop utan de simmar runt överallt på sin jakt efter föda. De jagar oftast ensamma och de flesta arterna i denna grupp är fiskätare som i huvudsak lever av andra ciklider. I akvarium kan man mata dessa fiskar med småfisk, men det är bättre att ge dem foder som musslor, mysis och andra större kräftdjur. Om man matar med levande fisk, kan de bli mer aggressiva gentemot andra akvarieinvånare. De äter också torrfoder, men mata med torrfoder högst en gång om dagen och då mycket sparsamt. Övermatning med kraftigt torrfoder kan göra dem för feta och feta honor är svårare att få till att leka än normalt byggda.
Dimidochromis compressiceps brukar lite orättfärdigt kallas för ögonätaren. Den är dock en utpräglad rovfisk.
Läs artbeskrivningenAlla dessa rovfiskar behöver ett stort akvarium och kan inte hållas ihop med yngel eller små mbunas eftersom dessa kan betraktas som byten. Man skall inte heller hålla mer än en hane, men gärna flera honor av varje art. Vid inredningen av akvariet är det lämpligt att använda stenar med vars hjälp man kan skapa ett antal gömställen. Arterna i denna grupp kan man hålla tillsammans med andra robusta haplisar och även ihop med stora robusta mbunas. Det går också mycket bra att hålla flera rovfiskarter ihop. Tänk då på att akvariet måste vara mycket stort.
Papegojcikliden Aristochromis christyi är en glupsk rovfisk som finns runt hela sjön.
Läs artbeskrivningenRovfiskarna är kanske inte riktigt lika lätta att få till att leka som övriga malawiciklider. De är alla munruvare och storleken på kullarna varierar mellan 50-250 st beroende på vilken art det är och honans storlek.
Denna stora grupp av ciklider består av arter som kan hållas ihop med de flesta andra malawiciklider. I denna grupp har vi bl.a. placerat följande släkten Cheilochromis, Chilotilapia, Ctenopharynx, Cyrtocara, Fossorochromis, Hemitilapia, Mylochromis, Otopharynx, Placidochromis, Protomelas, Sciaenochromis, Hemitaeniochromis, Taeniochromis och Tramitichromis.
Denna stora och variationsrika grupp innehåller såväl rovfiskar som Sciaenochromis (den hamnar i denna grupp och inte i rovfisk-gruppen p.g.a. att den inte blir så stor som de andra rovfiskarna och inte heller är riktigt lika aggressiv), insektsätare som Placidochromis och växtätare som Hemitilapia. I akvarium är de dock allihopa allätare och samtliga äter torrfoder. Man bör vid utfodringen ta hänsyn till vad de äter i sin naturliga miljö och ge dem ett foder som har ungefär samma näringsinnehåll. Att mata med torrfoder en gång om dagen och då ganska sparsamt är tillräckligt, detta kan sedan kompletteras med t.ex. fryst foder. Om hanarna tappar färgen eller inte färgar ut helt och kroppen blir högre än normalt är det ett tecken på att de fått för mycket mat.
De behöver ett rejält stort akvarium och även om de i naturen hittas i klippzonen är det inte nödvändigt med så många stenar i akvariet, även om man självklart kan ha dem som dekoration. Det är svårt att ha mer än en hane av samma art ihop i ett akvarium, flera honor tillsammans är dock bara bra. Haplisar kan blandas med andra haplisar och med mbunas utan problem. Samtliga haplisar är munruvare och storleken på kullen brukar variera mellan 50-100 yngel.
Placidochromis electra korsar sig lätt med bl.a. Cyrtocara moorii och skall därför inte hållas tillsammans med dessa.
Läs artbeskrivningenDet finns en mängd olika färgvarianter.
Läs artbeskrivningenKärt barn har många namn. Sciaenochromis fryeri har bl.a. kallats för "ahli", "jacksoni", "electric blue" etc. Det finns idag ett flertal framavlade färgvarianter av denna.
Läs artbeskrivningenProtomelas spilonotus är en av de största malawicikliderna.
Läs artbeskrivningen
