Text och foto (om ej annat anges): Kjell Fohrman
Först följer en allmän del om killis.
Därefter följer en mer specifik del om de killis som kallas årstidsfiskar.
Nothobranchius guentheri är en s.k. årstidfisk, vilket innebär att den i sin naturliga miljö lever i vattensamlingar som torkar ut under torrperioden. Fisken dör då, men har innan dess hunnit lägga sina ägg i bottenslammet.
Killis (äggläggande tandkarpar) utgör en stor fiskfamilj som innehåller mer än 800 arter och som innehåller otroligt färggranna fiskar. De förkommer på alla kontinenter utom Australien, men är vanligast i Afrika. De flesta killis är små (4-10 cm) och bara ett fåtal blir längre än 10 cm, men det finns arter som bara blir 2 cm och andra som blir mer än 20 cm.
Killis är mest kända för det sätt som de anpassat sig för att få arten att fortleva. I sin naturliga miljö lever många av dem i vattensamlingar som torkar ut under torrperioden. Innan vattensamlingen torkat ut har de hunnit leka flera gånger och placerat romkornen i den övre delen av substratet (bottenmaterialet). Sedan dör de vuxna fiskarna. När nästa regnperiod kommer och pölen fylls med vatten igen, kläcks äggen och den korta livscykeln startar om igen. P.g.a. av sin korta livscykel växer de snabbt, så att de skall kunna hinna bli lekmogna på de få månaderna före nästa torrperiod. I akvarier lever de oftast längre än i naturen.
Nu är det dock så att långtifrån alla killis är "årstidsfiskar" utan det finns också åtskilliga arter som har en mer normal livscykel. Dessa arter lever i naturen i dammar och strömmar som inte torkar ut under torrperioden.
Aphyosemion australe är inte en s.k. årstidsfisk utan lever ofta flera år.
Killihanar är ofta extremt vackra, medan honorna har något mer dämpade färger. Som så ofta är fallet med extremt färggranna fiskar, är hanarna ofta (varierar mycket mellan olika arter) aggressiva mot andra hanar av samma art och mot arter som påminner om dem. Därför kan det vara bättre att bara ha en hane (om inte akvariet är stort, mer än 150 liter) ihop med flera honor. Ibland går det bra att blanda killis med andra sorters fiskar som är ungefär lika stora och som har ungefär samma krav. Man bör dock ha i åtanke att en del arter/individer är ganska skygga och att det därför finns risk att de inte får tillräckligt med mat i ett blandat akvarium. Därför är det ofta bäst med ett artakvarium. Ett killiakvarium bör innehålla gott om gömställen, t.ex. med hjälp av växter.
De flesta killis är köttätare och lever i naturen av insekter, larver och fiskyngel. Därför ställer de ibland högre krav på fodret än många andra fiskar. De uppskattar definitivt om de ges en varierad kost och inte enbart flingfoder utan även levande foder som nykläckt artemia eller vita mygglarver, men de accepterar oftast även frysfoder t.ex. vita mygglarver och cyclops.
Denna grupp brukar också ibland kallas bottenlekare eftersom de lägger äggen på botten. Det unika med dessa fiskar är som vi nämnt tidigare i den allmänna beskrivningen att de leker kontinuerligt från ca. 4 veckors ålder (varierar mellan arterna) och sedan dör när deras vattensamling torkar ur.
I sin naturliga miljö lever de ofta bara 6-8 månader, men i akvarium kan de bli upp till 1 ½ - 2 år gamla innan de dör av ålderskrämpor.
Killi-hanar kan vara väldigt aggressiva och det är därför ibland svårt att hålla flera hanar ihop i ett akvarium. Om man skall vara säker på att lyckas måste akvariet vara rejält stort (minst 150 liter) och innehålla rikligt med växter och rötter som gömställen.
Aggressiviteten varierar dock en hel del mellan arterna och av en del arter kan man mycket väl ha flera hanar ihop.
Aphyosemion sjoestedti är en av många vackra killis. Den är halvanuell, vilket innebär att deras ägg inte nödvändigtvis måste ha en torrperiod för att utvecklas. Detta måste de "äkta" årstidsfiskarna (anuella) ha.
Istället brukar man hålla en hane ihop med flera honor men akvariet bör ändå vara inrett enligt ovan.
Det är mycket viktigt är att se till att man har tättslutande täckglas på akvariet eftersom de är duktiga på att hoppa. Låt gärna en svag belysning vara tänd i rummet under natten. I sin naturliga miljö kan de faktiskt hoppa från en pöl som håller på att torka ut till en annan.
Belysningen skall vara rejält dämpad, gärna med hjälp av flytväxter.
Olika arter ställer olika krav på vattnet men rent allmänt kan man säga att de vill ha ett svagt surt vatten även om det finns flera undantag från detta. Vattnet behöver dock självklart inte vara speciellt syrerikt eftersom de i sin naturliga miljö lever i pölar som torkar ut och vattnet där är ju av naturliga skäl inte speciellt turbulent och därmed inte syrerikt.
För att man skall få fiskarna i lekkondition är levande foder som vita mygglarver och nykläckt artemia en förutsättning. De tar dock i regel annan mat som fryst foder t.ex. cyclops, vita och svarta mygglarver. Tänk dock få att de har en uppåtriktad mun vilket gör det svårt för dem att ta upp foder från botten där frysfoder ju ganska snabbt hamnar. Därför kan det vara bättre med frystorkat foder som cyclops, mygglarver, dafnier etc. eftersom detta flyter.
Nothobranchius palmqvisti bör i likhet med andra årstidskillis hållas i ett artakvarium, med tättslutande täckglas eftersom de är mycket bra hoppare.
De kan hållas i ett sällskapsakvarium ihop med andra mindre fiskar (dock inte för små eftersom dessa kan betraktas som mat), men passar nog bäst i ett artakvarium.
De kan odlas i ett litet odlingsakvarium som bara behöver innehålla 5-10 liter vatten. Som bottenmaterial använder man ett lager med urvattnad torv och sedan har man en del flytväxter eller hornsärv (Cerathophyllum demersum).
Vanligare är dock att man odlar dem i ett 25-liters akvarium som är inrett enligt ovan och att man i detta släpper ner 15-25 fiskar (något fler honor än hanar).
Det är också bra om man tillsätter lite salt i vattnet (5-10 ml salt/per 10 liter vatten).
Vid leken avsätts äggen i torven som efter leken tas upp och får torka. Sedan får den ligga svagt fuktig i en plastpåse som placeras på ett mörkt ställe i minst 4 månader (tiden varierar mellan olika arter). Efter denna tid läggs torven i ett litet akvarium som fylls med vatten som stått framme minst 1 dygn. Ynglen som sedan kläcks har inget larvstadium utan simmar direkt och kan matas med nykläckt artemia. De växer sedan mycket snabbt eftersom de i sin naturliga miljö bara lever i lite drygt ett halvår och på den tiden måste hinna bli fullvuxna och lekmogna. När de väl blivit lekmogna leker de kontinuerligt tills pölen torkar ut.
Medlemmar i killiföreningar skickar ofta ägg mellan sig med posten i vanliga brev för att få tillgång till nya arter.
Alla killis är i och för sig relativt ömtåliga, men det stora problemet med denna grupp är att de naturligt är kortlivade och att en del kanske skadas genom hanarnas aggressivitet. Detta brukar vara den främsta anledningen (förutom de som hoppar ur akvariet) till att de dör. Tänk dock på att vattenvärdena skall vara anpassade efter arten.
