Text och foto (om ej annat anges): Mr Akvarius
Ja, karet var präktigt på 300 liter med metallram, guld eller i alla fall något som liknade guld. Det hade varit i gång så där en tre månaders tid och var fyllt med Malawiciklider. De bildade en härlig palett av färg, eller ett kalejdoskop, hela tiden med mängder av olika färgupplevelser, underbart! Och nu var det bara att fylla på med nya granna färgbitar. Ja, nu hade jag funnit min livsuppgift, jag skulle bli Malawi-samlare!
Det verkade inte vara några större svårigheter heller,
allt gick städat och fint och jag tyckte att jag hade bra pli på det hela. Inredningen i akvariet var aggressiv. Med tanke på lejonen som smyger omkring därnere i Afrika hade jag mycket sten i, det lär ju dessutom vara bra för dessa ciklider också. Speciellt i det ena hörnet hade jag lyckats över förväntan. Där reste sig en veritabel pyramid av runda fint vattenslipade bumlingar, mängder av grottor bildades och firrarna riktigt njöt av att smyga ut och in där. Som en extra knorr hade jag limmat den översta stenen i pyramiden till täckglaset så att den liksom svävade fritt några centimeter ovan de andra, mycket fiffigt det lovar jag. Troligtvis var jag ensam om denna originella finess, i alla fall i Sverige.
Aulonocara jacobfreibergi-hane. Foto: Ad Konings.
Nu var det dagen före julafton. Men för mig var det julafton. Jag skulle nämligen släppa i ett par av en nyinkommen, alldeles otroligt färggrann Aulonocara jacobfreibergi.
Jag satt härligt tillbakalutad i en låg mysstol och njöt. Färgerna spelade redan underbart över Aulonocara-hanen och det hela såg mycket lyckat ut.
Men han blev tydligen inte helt accepterad. Den ene efter den andre av de gamla invånarna började jaga honom. Det smittade av sig och utvecklades snabbt till en vild häxdans. Inte en sekund fick han vila och fenorna, de långt utdragna fenorna reducerades med sådan våldsamhet att den stackars firrens panik också greppade mig. Min tillvaro i mysstolen var långt ifrån mysig längre och det stod klart för mig att skulle han räddas så måste jag ingripa omedelbart.
Då jag med darriga händer skulle lyfta av täckglaset med den pålimmade stenen bröts den av för mig och glasskivan med stenen dök som en vårkåt giljotin mot botten. Och där, med den största av osannolikheter klöv den min underbart blå Jacksoni-hane mitt itu! Jag satt som förstenad framför akvariet, då jag såg att stenarna i pyramiden började glida isär! Jag dök i med båda händerna för att stoppa eländet, men knuffade i stället till en av de översta som med ett olycksbådande undervattensdunder rullade nedför pyramiden och med ett dovt dunsande slog i sidorutan.
Snabbt, som en uppskrämd vessla, tittade jag in genom framrutan för att kolla läget. I sidorutan tecknades en stjärna av sprickor och i dess centrum hade ett hål slagits!
Mr. Akvarius hejdar det framforsande vattnet. Teckning: K. Schramm.
I en elegant reflexstyrd rörelse klistrade jag handen framför hålet och hejdade det framforsande vattnet. Men det stod snart klart för mig att denna lösning inte hade framtiden för sig. Goda råd var dyra. Det nu läckande, var mitt enda akvarium, men... badkaret! Ja, det var lösningen på mitt dilemma. Jag fick dra åt mig handen och rusa därifrån. Svaret tänkte jag, det här kommer att bli vått.
Påfyllning av badkaret påbörjades med lagom tempererat vatten och jag flängde tillbaks med en håv för att ta itu med räddningsarbetet. En konstig lukt pirrade mina känsliga näsborrar, men vad då, här skulle fångas fisk!
Då jag återkom från badrummet nästa vända luktade det för grymt, men firrarna först sedan fick jag ta itu med att vädra. Nej, här skulle det inte duga att vädra, konstaterade jag då jag för tredje gången dundrade in i rummet.
Det pyrde och rök nere vid elkontakterna. Vattnet hade pöst på väggurtaget och nu slog smålågor ut därifrån. Och framför mina ögon, som dansande ormar, steg rökslingor upp från sängen, den brann! Elledningen som var dragen under den hade nu blivit överhettad och tänt på sängkläderna eller madrassen. Med ett desperat ryck slet jag ut sängen från väggen. Att den stötte mot en gungstol som välte brydde jag mig inte ett dugg om.
Ur ögonvrån såg jag dock hur stoldj... slog i TV-hyllan som lossnade och TV:n började glida framåt, men jag slet och baxade vidare för att få sängen på rygg, och TV:n fick dåna i golvet med ett härligt 5.000 kronors brak. Jag brydde mig inte ett dugg om det heller, för nu hade ett sängben hakat fast i gardinen och innan jag hann blinka åkte gardinstången som en flaggprydd lans ut genom det stängda fönstret! Jag hade egentligen aldrig tyckt om de där gardinerna, så det gjorde inte så mycket.
Nu då sängen stod på kant och jag frenetiskt pressade på med kroppen samtidigt som jag slet i underkanten med händerna fastnade en madrassfjäder i mina mysbyxor. Fjädern gick in nere vid grenen precis så högt att vitaliteterna klarade sig och när jag nu äntligen lyckades vända sängmonstret rämnade mina byxor där nerifrån och upp. Fjäderdj... hakade på något mirakulöst sätt i byxresåren och jag kände en brännande smärta runt livet när de i ilfart drogs ur, spändes till bristningsgränsen och med ett klapp-smäll lämnade byxorna, kom loss från fjädern och small med ett ont ljud in i huvudet på en stor svart porslinsleopard som välte och förintades då den med ett bröl slog i elementet.
Oj, oj vad gör man, jag var tydligen inne i en ond cirkel av förhäxad otur. Men med en hastig blick på förödelsen och med byxorna runt anklarna gjorde jag ett skutt upp på den besegrade sängen och som en galen hottentott utförde jag en vild krigsdans där, mest för att pressa sängkläderna ned i vattnet men också för att uttrycka min glädje över väl utfört uppdrag. Nu tackade jag försynen att akvariet var på 300 liter för med så mycket vatten på golvet var det inga svårigheter att en gång för alla betvinga detta obstinata brandtillbud. Men i upphetsningen över min seger hade jag helt glömt akvariet, och då jag nu skulle springa bort till mina kära fiskar snubblade jag omedelbart i byxtrasorna och for raklång ut ur sängdj....
Jag såg gungstolsdj... som hade satt igång eländet med TV:n komma rusande mot mig och med händerna utsträckta för att ta emot golvet, slog jag tänderna i gungstolen med sådan kraft att den vippade över och landade på min rygg. Det gjorde inget, inte heller att en tand ramlade ut, för när jag nu låg där framför akvariet kunde jag konstatera att vattnet under hålet stannade kvar och fiskarna mådde relativt bra, något skrämda kanske, men okej!
Ja då var ju resten bara en barnlek för mig att fixa, men dock, mitt ciklidakvarium nr 2 blir med sandlekare och utan inredning, man lär sig ju, eller hur?
PS För säkerhets skull kastade jag en blick ut genom det krossade fönstret. Och vad jag där såg fick mig att tvivla på att det skulle bli någon julafton för mig. Gardinstången som var av svärmorstyp i mässing och med dessa spetsiga kulor i varje ända hade dödat en bil! Stolt vajade mina gardiner från lansen som obarmhärtigt hade trängt genom motorhuven och in i hjärtat på denna för människan så viktiga statuspryl. Några uppretade medborgare hade redan samlats runt offret och nu pekade de ilsket upp mot mig varför jag skyndsamt drog mig tillbaka. Förr eller senare skulle mobben hitta hit, förvisso skulle det bli obehagligt men sådant är ju övergående och sen skulle jag skaffa mina sandlekare! D S
Red:s.anm. På outgrundliga vägar har det kommit till vår kännedom att glädjen står högt i tak hos Mr Akvarius, hans Aulonocara jacobfreibergi-hane överlevde!
