Text och foto (om ej annat anges): Kjell Fohrman
Denna avdelning är uppdelad i tre olika delar - först en allmän beskrivning av gruppen malar som följer nedan.
Därefter en beskrivning av gruppen "Corydoras". I denna grupp (som döpts efter det populäraste släktet inom gruppen) ingår medlemmarna i familjen Callichthyidae. Dessa fiskar har inga fjäll utan istället skyddas deras kropp av stora "benplattor" under huden.
Corydoradinae innehåller släktena Aspidoras, Brochis
och Corydoras. Eftersom det skiljer sig en hel del mellan dessa bägge underfamiljer, har vi valt att behandla dem separat.
De flesta akvarier innehåller en eller flera malar och anledningen till att de placeras där, är oftast att de betraktas som "renhållningsarbetare", något som åtminstone delvis är korrekt. Det finns mängder av mal-arter (Siluriformes) världen runt, men de är vanligast i Sydamerika och Afrika. Faktum är att det finns mer än 2400 arter. De varierar från pyttesmå malar som pygmépansarmalen (Corydoras pygmaeus) till den mer än meterlånga red-tail malen (Phractocephalus hemioliopterus). Den senare arten är en rovfisk och är knappast lämplig i akvarium.
Malarna har till skillnad från de flesta andra fiskar inga fjäll, istället är deras hud antingen "naken" eller skyddas av bensköldar. Alla arter har skäggtömmar (känselspröt som finns runt munnen). Hos en del arter är de mycket långa och smäckra som "morrhåren" på en katt. På engelska kallas alla malar för "catfishes" med tanke på "morrhåren". Dessa känselspröt är täckta med känsel- och smaklökar som gör att malen kan upptäcka föda, antingen genom direkt kontakt eller genom att "lukta" sig fram i vattnet. De kan också upptäcka andra fiskar med samma metod. Hos många arter har de bärande fenstrålarna i bröst- och ryggfenor omvandlats till styva taggar som hos vissa av dem är försedda med giftkörtlar som innehåller giftämnet siluridotoxin. De är dock väldigt få av de malar som förekommer i handeln som har giftkörtlar.
Malarna kan delas in i ett stort antal grupper. De grupper som är vanligast som akvariefiskar är "pansarmalarna" (t.ex. Corydoras) och "harneskmalarna" (Loricariidae). De senare är också allmänt kända som "sugmalar". Båda dessa grupper kommer från Sydamerika. Synodontis-arterna som kommer från Afrika, är också ganska vanliga.
Det är relativt få malarter som odlas och lekbeteendet varierar högst avsevärt mellan de olika malarterna, men vanligast är romspridare men även andra former av yngelvårdnad förekommer, som t.ex. skumbobyggare och munruvare.
De flesta malar är något av ensamvargar (som ofta är rovfiskar) i akvariet men det finns också en del stimlevande arter och släkten, som t.ex. Corydoras och glasmalarna (ex. Kryptopterus minor).
I regel håller man malar tillsammans med andra sorters fiskar, vilket bara är bra eftersom de i naturen lever ihop med andra fiskar. Det är emellertid viktigt att komma ihåg att många malar är nattaktiva, vilket innebär att akvariet måste innehålla gömställen som de kan dra sig tillbaka till under dagen. Man kan skapa gömställen med hjälp av rötter eller stenar, men även växter kan utgöra skydd för dem.
Vid matning är det viktigt att komma ihåg att många malar är nattaktiva. Lämpligast matar man dessa fiskar genom att lägga några maltabletter (som sjunker) i akvariet (alltid i samma hörn) strax efter att ljuset i akvariet släckts för natten. Även om det är sant att många malar är bra renhållningsarbetare i akvariet, är det fel att förutsätta att de enbart kan leva på överblivet foder och alger. I handeln finns det många bra maltabletter till såväl de arter som är algätande och de som plockar från botten (t.ex. Corydoras).
Vilka andra fiskar man kan hålla ihop med malar, varierar naturligtvis oerhört mycket beroende av vilken mal-art det rör sig om. Många gånger kan det vara ett problem att se till att malarna får tillräcklig med mat då de helst ligger och trycker. Anledningen till att de gör så, är en betingad reflex att skydda sig mot rovfiskar. Ett knep kan då vara att hålla dem ihop med ett tetrastim. När man matar beger sig tetrorna snabbt till ytan för att äta och detta fungerar som en signal till malarna att också börja söka efter mat. De bottenlevande malarna tycks reagera på de fiskar som håller till högre upp i akvariet och sannolikt uppfattar malarna tetrornas "nonchalans" mot "potentiella rovfiskar" när de äter som en signal att kusten är "klar". Arter som hålls i akvarium för detta ändamål kallas av många för "dither fishes" (ungefär "nerviga" fiskar).
En del mal-arter (speciellt Loricariidae-gruppen) lever av alger i akvariet och bör därför finnas med redan när akvariet startas upp. Många andra arter plockar överblivet foder från botten och hjälper på detta sätt till att hålla akvariet rent. Malar är inte bara nyttiga i akvariet utan är även mycket intressanta och detta är ytterligare ett skäl att skaffa några. En annan fördel är att de ofta håller till nära akvariets botten, ett område som andra akvariefiskar sällan befinner sig i.
Malar är oftast ganska anpassningsbara vad gäller vattenvärden och tolererar ett relativt brett spektrum på pH, hårdhet och temperatur. De flesta arter föredrar dock ett relativt neutralt vatten (pH 6.5-7.4) och en temperatur på 23-26°C, medan arterna från bl.a. Malawi- och Tanganyika-sjöarna föredrar ett mer alkaliskt vatten.
(Hoplosternum, Dianema och Callichthys)
Denna grupp innehåller bara några få arter men är inte desto mindre relativt vanliga som akvariefiskar. I sin naturliga miljö lever de huvudsakligen i pölar samt sump- och träskmiljöer. Dessa miljöer är mycket syrefattiga men de kan överleva här eftersom de kan andas atmosfärisk luft. De kan faktiskt t.o.m. med hjälp av sina kraftiga bukfenor krypa över land en kortare bit när de tar sig från en pöl, som kanske torkat ut, till en annan som innehåller vatten. De sväljer luften som pressas ner i tarmarna där den utnyttjar syret i luften under passagen. Använd luft avges genom analöppningen.
De släkten som ingår i denna grupp är inte färgmässigt attraktiva, men är ändå populära. Detta beror sannolikt på deras intressanta beteende, de bygger bl.a. skumbo vid leken. Fotot visar Callichthys callichthys.
Arterna som ingår i denna familj är inte speciellt färggranna och är dessutom i huvudsak nattaktiva men är ändå relativt populära som akvariefiskar, sannolikt pga. att de är udda, intressanta och tåliga fiskar.
Som man säkert förstår när man tänker på vilken deras naturliga levnadsmiljö är, inser man att de är väldigt tåliga fiskar som inte ställer så stora krav på akvariet.
Ett lämpligt akvarium skall innehålla en del gömställen bland stenar och rötter. Akvariet skall också innehålla en del flytväxter. Tänk på att använda täckglas så att de inte ges möjlighet att ge sig ut på en vandring under natten. Man kan ha växter i akvariet men det finns en risk att de gräver upp dem.
Vildfångade exemplar har ibland visat sig vara ganska svåra att hålla i akvarium, medan odlade ofta är hur tåliga som helst och klarar av de flesta vattenmiljöer. Det är också nästintill enbart odlade exemplar som förekommer i handeln. Om man får tag i vildfångade kan det vara vettigt att tillsätta lite salt till vattnet.
Hoplosternum littorale skall i likhet med de andra arterna i denna grupp inte hållas ihop med alltför små fiskar, eftersom dessa då riskerar bli uppätna.
De är allätare med betoning på en köttdiet. I akvarium äter de det mesta utan svårighet. Betoningen bör dock ligga på fryst foder och fodertabletter. Kom ihåg att de är skymnings- och nattaktiva vilket innebär att man matar dem bäst på kvällen i samband med att ljuset i akvariet och rummet släcks. Stora exemplar kan också ta en och annan mindre fisk.
De är fredliga fiskar som inte blir så stora och de passar därför i de flesta sorters sällskapsakvarier. Det enda man bör ha i åtanke är det som nämnts ovan, dvs att stora exemplar nog kan betrakta små fiskar (mindre än 3 cm) som mat.
Arterna i denna intressanta familj är i likhet med många labyrintfiskar faktiskt skumbobyggare. Det är hanen som bygger boet och som sedan efter leken frenetiskt försvarar de 100 till 200 äggen. Alla andra fiskar inkl. honan jagas bort.
Som tidigare nämnts är de tåliga och de drabbas därför sällan av sjukdomar. Ett litet undantag dock för vildfångade exemplar som nämns under punkten om "Vattnet".
(Aspidoras, Brochis och Corydoras)
Arterna som ingår i denna grupp är mycket populära som akvariefiskar och de allra flesta som har eller har haft ett sällskapsakvarium har nog någon gång haft några Corydoras. Alla dessa arter är nämligen mycket fredliga fiskar och att de också är dagaktiva gör ju inte saken sämre.
Underfamiljen innehåller 3 olika släkten Aspidoras med ca 14 arter, Brochis med 3 arter och Corydoras där en bra bit över 100 arter ingår.
Det finns mängder av olika Corydoras-arter som ofta kan vara mycket svåra att se skillnad på. Fotot visar tre olika arter, uppifrån är de helt omöjliga att skilja åt.
De kan alla, i likhet med Callichthyinae, andas atmosfärisk luft och i ett akvarium ser man dem ibland när de går upp till ytan för att andas. Detta har dock sannolikt inte något att göra med att akvarievattnet är syrefattigt utan det finns lite andra teorier om orsaken. En sådan är att de gör så för att ha en reserv om någon fara skulle dyka upp.
I sin naturliga miljö lever de oftast i de starkaste strömmarna i bäckar och håller alltid ihop i stim.
I sin naturliga miljö lever de av ätbara smådjur som de bökar upp i sanden. Ett akvarium med Corydoras skall därför alltid innehålla fin sand annars skadas deras känselspröt.
Ett lämpligt akvarium för dessa arter behöver inte vara så stort (minst 50-60 liter) men det skall innehålla en del bredbladiga växter och några rötter som kan utgöra skydd. Bottenmaterialet kan gärna vara relativt mörkt och det måste bestå av finkornig sand. När de söker efter mat, bökar de en del i bottenmaterialet vilket de inte kan göra om bottenmaterialet består av grus. Det får inte heller vara "vasst" grus eftersom deras skäggtömmar då skadas. Eftersom de bökar får inte hela botten vara täckt med växter och rötter utan ett område måste vara öppet.
I sin naturliga miljö lever de i vatten som är alltifrån neutralt till rejält surt. Vilket pH man skall hålla i akvariet beror därför på vilken art man håller. I regel är det dock bäst med svagt surt vatten. Många av arterna är dock relativt tåliga och klarar utan svårighet pH upp till ca 7.5. Detta gäller alldeles speciellt för odlade exemplar. Som nämndes lever de i sin naturliga miljö i strömmande vatten vilket innebär att akvariet skall innehålla rent och syrerikt vatten.
Arterna i släktet Brochis är något större än Corydoras-arterna. Fotot visar den gröna pansarmalen (Brochis splendens).
Dessa arter brukar inte vara speciellt svåra i maten utan tar vad som bjuds. I sin naturliga miljö lever de i huvudsak av små vattenlevande djur som t.ex. insektslarver.
Ett lämpligt foder är därför fryst foder som cyclops, men de tar även torrfoder. Tänk på att de lever på botten och om man matar med foder som flyter får de inte i sig tillräckligt. Använd därför gärna fodertabletter.
I akvarium skall man alltid hålla dessa trevliga och små fiskar i stim på minst 6 individer. De minsta arterna som C. hastatus och C. pygmaeus skall man ha betydligt fler av, här är 10-15 lagom. De passar i de flesta sällskapsakvarier ihop med andra fredliga arter. En sak man skall tänka på, är att de gillar att frossa i rom. Om man t.ex. har ett Apistogramma-par som leker i akvariet, smaskar de gärna i sig deras ägg om de kommer åt.
Corydoras barbatus-ägg är robusta liksom hos de flesta Corydoras-arter. Fotot visar romkakan som fästs på akvarierutan.
Corydoras är nog det malsläkte som odlas med störst framgång och idag odlas ett 10-tal arter kommersiellt och bra många fler av hobbyister.
Själva leken går till så att honan bildar en skålformad hålighet mellan bukfenorna där hon samlar äggen som sedan fästs på en bredbladig växt eller på akvarierutan. Leken sker etappvis och varje gång samlar hon in 2-25 (beroende av art och honans storlek). Detta pågår under 1-3 timmar. Olika arter lägger olika antal ägg, men mellan 50 och som mest upp till 200 per lek är vanligast, vissa arter kan dock lägga upp till 500. Äggen kläcks sedan efter 5-6 dygn.
De odlas bäst i ett speciellt lekakvarium dit man flyttar ett par eller en liten grupp som består av dubbelt så många hanar som honor. Efter leken bör avelsdjuren flyttas, eftersom de är romrövare.
Man kan bara se könsskillnad på vuxna fiskar, men då är det inte så svårt. Honorna är större och rundare. Tittar man på dem uppifrån kan man se att hanen har bredare bröstfenor.
De små Corydoras-arterna är ofta rätt känsliga. Fotot visar Corydoras habrosus som bara blir maximalt 2.5-3 cm.
Om bara dessa arter ges rätt förutsättningar i akvariet brukar de vara tåliga fiskar som lever länge. Det finns dock ett par saker som bör nämnas.
1/ De små Corydoras-arterna samt alla Aspidoras är ömtåligare.
2/ Alla arter inom gruppen är känsliga för salt i akvariet. Använd därför t.ex. inte salt vid medicinering i ett akvarium med dessa fiskar.
3/ Vildfångade exemplar är ofta mycket känsliga den första tiden, men när de väl anpassat sig till akvariemiljön brukar det inte vara några problem.
4/ Flera av arterna i denna grupp är transportkänsliga. En del kan t.o.m. avge ett gift i vattnet som gör att alla fiskar dör. Man måste därför byta vatten i transportpåsen flera gånger innan de transporteras.
Corydoras-biotop i Brasilien.
