Text och foto (om ej annat anges): Kjell Fohrman
Vi har delat in Malawisjöns ciklider i 4 olika grupper:
Först kommer en allmän del, därefter kommer en beskrivning av gruppen "Aulonocara".
Malawisjön, eller Nyassasjön som den ibland kallas, är världens nionde största sjö och ligger i östra Afrika. Den omges av tre länder - större delen (den västra och södra delen) tillhör Malawi, den nordöstra delen Tanzania och en relativt lång del på den östra sidan tillhör Mozambique. Två viktiga öar, Likoma och Chizumulu, ligger i mozambikanskt vatten men tillhör ändå Malawi. Denna jättelika (600 km lång och upp till 80 km bred) och djupa (700 meter) sjö är hem för många olika arter (huvudsakligen ciklider), som blivit populära inom akvariehobbyn p.g.a. sina vackra färger. Idag är det möjligt att särskilja mer än 650 olika ciklidarter i sjön och nästan alla är endemiska (existerar bara på en plats) till Malawisjön. På följande sidor behandlas några av de allra vanligaste i handeln.
Malawisjöns vatten är alkaliskt (pH 7.7-8.6). Malawiciklider är relativt robusta fiskar och accepterar en relativt stor spännvidd vad gäller pH-värdet. pH-värdet skall dock alltid vara över 7.5 (för ytterligare information gå in under rubriken "Akvarievatten") och temperaturen hålla sig mellan 23-28°C.
Tilapia rendalli är den enda substratruvande cikliden i Malawisjön.
Läs artbeskrivningen
Alla malawiciklider med ett undantag (Tilapia rendalli) är munruvare, vilket innebär att honan efter leken tar upp romkornen i munnen och därefter ruvar dem ca 3-4 veckor, därefter släpps de då fullt utvecklade ynglen ut. De flesta Malawiciklider är lätta att odla och många yngel kommer också att överleva i akvariet under förutsättning att det finns gömställen för dem.
Det finns väldigt få växtarter i Malawisjön (Cerathophyllum, Vallisneria och Potamogeton) och om du vill ha växter i ditt malawiakvarium är det nödvändigt med tåliga växter som Vallisneria, Anubias, Crinum, Microsorium och Cerathophyllum. De växter som finns i sjön återfinns i regel enbart i dyområdena och någon gång i sandområdena, dock aldrig vid klippkusten. Ett biotopriktigt malawiakvarium skall därför inte innehålla växter. Oftast har man inte heller växter i ett malawiakvarium, utan det inreds med hjälp av stora stenar som ger gömställen för yngel och där hanarna kan hålla ett revir.
Vill man ändå ha växter i ett malawiakvarium bör man tänka på att de flesta malawiciklider (med undantag för Aulonocara-arterna och några ytterligare) gräver en hel del, vilket innebär att växterna åker med. Växterna måste därför förankras väl vid någon sten etc. för att inte flyta upp. Däremot är ytterst få malawiciklider växtätare.
I Malawisjön är gruset finkornigt (1-3 mm) och ett sådant grus är också det lämpligaste för de allra flesta malawiciklider.
Malawiciklider är relativt aggressiva (revirhävdande) och därför är det oftast nödvändigt med ett stort akvarium (på minst 150 liter för de mindre arterna). Det blir också mindre stridigheter i akvariet om man har färre arter och istället fler av varje art. Det är också en fördel om det finns fler honor än hanar i akvariet, eftersom det är hanarna som är aggressivast. Oftast är det hanarna som har de vackraste färgerna. Alla yngel är färgade på samma sätt som honorna och därför kan det vara svårt att se könsskillnad på mindre fiskar. Därför är det bättre att skaffa sig en mindre grupp och låta dem växa upp tillsammans. Man kan inte ge någon exakt tumregel för hur många fiskar man skall ha i ett akvarium. Om det är för få fiskar i akvariet brukar fiskarnas revirhävdande öka och de blir också skyggare. Om det är för många, kan det lätt bli något av en fisksoppa och det blir inte särskilt dekorativt. Dessutom får inte alla fiskarna mat om man inte matar väldigt mycket, men då hänger inte filtret med. En 10-12 centimeters fisk per 15 liter akvarievatten får nog betraktas som maximalt antal. Är fiskarna större skall antalet reduceras.
Sjöns kust består av tre olika huvudtyper. Mellan 25 och 35% består av klippkust, medan större delen av resterande områden består av sandstränder. Den tredje typen återfinns vid flodmynningar och består av sumpiga områden med vass. Det ständiga växlandet mellan långsamt sluttande sand- eller dystränder och klippkuster har spelat och spelar fortfarande en viktig roll för ciklidernas artbildning. De flesta ciklidarter lever i klippområdet där deras huvudsakliga födokälla är den algmatta som växer på klipporna. Detta gör att en art som lever vid ett visst klippområde inte beger sig ut över öppet vatten i sandområdet eftersom de inte finner någon föda där. Under årtusendenas lopp har det därför, vid varje klippområde i sjön, utvecklats ett antal olika arter som bara finns just där och inte någon annanstans i sjön. Detta är anledningen till att det finns så många olika arter i Malawisjön.
I sjön lever de flesta arter på relativt grunt vatten vid klippkusten där vattnet är syrerikt. Därför är det nödvändigt med kraftfulla pumpar i malawiakvarier (med en omsättning på minst 3 gånger akvariets volym per timma). Mycket viktigt är också att man utför regelbundna vattenbyten (helst en gång per vecka) och vid dessa tillfällen byter ganska mycket vatten (ca. 1/3).
Malawiciklidernas foder skall vara sammansatt på ett sådant sätt att det i så hög grad som möjligt liknar deras naturliga föda. Idag finns det bra flingfoder och pellets (som inte innehåller animaliska fetter) med vegetabiliskt innehåll. De flesta malawiciklider uppskattar även små kräftdjur som mysis, Cyclops och krill. Däremot är inte röda mygglarver ett lämpligt foder för malawiciklider. För ytterligare information gå in under rubriken "Foder" i Akvarieguiden.
Detta var den allmänna beskrivningen.
Alla Aulonocara är relativt fredliga fiskar och de går att hålla i rätt små (för att vara ett malawiakvarium) akvarier, för flera arter räcker det med ett 100 cm långt akvarium på 150 liter. I sjön lever de flesta av dessa arter i något som brukar kallas för övergångszonen, som är det område där sand och klippor möts. Samtliga Aulonocara-arter kännetecknas av ett förstorat sidolinje-system (sensorsystemet, jämförbart med våra öron), speciellt på huvudet. Denna förlängning av "öronen" ger dem en extra god uppfattningsförmåga. De använder dessa "öron" som känsliga sökorgan i sin jakt på föda. När de söker föda "svävar" de ungefär en centimeter ovan sandbottnen. Då och då dyker de ned i sanden med nosen. Det känsliga sensorsystemet registrerar omedelbart om ett kräftdjur rör sig i sanden. Så fort bytet lokaliserats biter den i sanden, och stänger på så sätt in bytet i munnen. Sedan skiljs bytet ut genom att den tuggar genom sanden och gör sig av med den genom gälarna eller spottar ut den. Under dagen söker de sin föda i sanden utanför "sin" grotta. På natten drar de sig tillbaka till grottans skydd.
En kraterbyggare som föredrar lätt dyig sandbotten nära flodutlopp.
Läs artbeskrivningenÄven om de flesta Aulonocara lever i övergångszonen finns det några undantag. Vissa arter lever över sandbottnen (som Aulonocara gertrudae) och de s.k. "Trematocranus-arna" (Aulonocara jacobfreibergi) som lever i klippzonen, även om de håller sig ganska nära sandområdet. Trematocranusarnaleker i grottor och lekplatsen är ofta en håla i grottväggen. Underlaget i grottan utgörs oftast av sand där denna grupp söker sin mat.
De arter som lever i övergångszonen leker oftast i sanden nedanför eller mellan klippor där hanarna försvarar ett revir och gräver en liten grop. Honorna håller sig över sanden mellan hanarnas revir. En del arter föredrar att leka i små grottor. De sandlevande arterna gräver ofta djupa kratrar med en diameter på ca 60 cm där de leker. Även dessa kan dock ibland upprätta en lekplats inuti en grotta. Samtliga Aulonocara är munruvare och de ruvande honorna samlas ofta i stim. De små honorna kan ge relativt stora kullar (ca. 30-90 st, men det varierar från art till art), men ynglen är ganska små när de släpps ut.
Aulonocara-hanar är betydligt färggrannare än honor och yngel som antigen är silverfärgade eller brunaktiga (beroende på art).
Läs artbeskrivningenDet är mycket svårt att se könsskillnad på ynglen, men alltefterhand som de växer börjar hanarna färga ut. Vuxna hanar är alltid mycket vackert färgade, medan honorna även som vuxna behåller den ganska tråkiga yngelfärgen (brunaktig hos vissa arter, mer silverfärgad hos andra).
Som tidigare nämnts är de relativt fredliga även om hanen är svagt revirhävdande vid leken. Ett lämpligt akvarium skall därför alltid vara inrett med gömställen som man kan bygga upp med hjälp av stenar. Bottenmaterialet skall vara fin sand. De gräver inte speciellt mycket och om man vill kan man därför hålla växter ihop med Aulonocara.
Aulonocara kandeense från Kande-ön brukar ofta kallas för "Blå orkide-aulonocara".
Läs artbeskrivningenEftersom de är fredliga och nästintill försynta kan man inte hålla dem ihop med aggressiva fiskar. Små fredliga mbuna och fredliga inte alltför stora "Haplochomisar" är ett bra sällskap för dem. Blandar man flera olika sorters Aulonocara i ett och samma akvarium är risken stor för korsningar, så detta bör man undvika. Om man ändå vill ha flera Aulonocara-arter i samma akvarium bör man välja arter vars honor skiljer sig så mycket som möjligt från varandra, t.ex. en art med bruna honor och en med silverfärgade.
Alla Aulonocara är köttätare och lever i naturen av små sandlevande ryggradslösa djur. I akvarium äter de visserligen allt, man bör dock se till att de får smått frysfoder som t.ex. Cyclops och liten Artemia. Eftersom de äter allt i akvarium och de därför alltför ofta får en felaktig kost och framförallt för mycket mat, leder detta till att de i akvarium växer sig alltför stora, både på höjden och längden. I naturen blir de flesta Aulonocara-arters hanar "bara" 9-11 cm, honorna 6-7 cm. I akvarium blir de ofta uppemot 50% större. Om man matar med torrfoder, skall de matas högst en gång om dagen och då mycket sparsamt. Ett annat argument för att mata försiktigt är att lekfrekvensen hos stora feta honor är klart lägre än hos sunda honor.
Blir aldrig större än 10 cm i sin naturliga miljö. På grund av felaktig kost kan de bli uppemot 15 cm i akvarium.
Läs artbeskrivningenFinns bara vid den lilla ön Chizumulu. Foto: Ad Konings
Läs artbeskrivningenAulonocara maylandi brukar kallas för "Golden Blaze"
Läs artbeskrivningenAulonocara rostratum har en spetsig nos vilket skiljer den från övriga Aulonocara.
Läs artbeskrivningenDet finns många Aulonocara stuartgranti-varianter som färgmässigt skiljer sig ganska mycket åt. Fotot visar "Chiwindi-varianten" som är rejält gul. Foto: Ad Konings
Läs artbeskrivningenAulonocara stuartgranti från Mdoka.
Läs artbeskrivningenAulonocara stuartgranti från Cóbué är nästan enfärgat blå.
Läs artbeskrivningen
