Text och foto (om ej annat anges): Kjell Fohrman
Många använder också namnet ungfödare i stället för levandefödare på denna fiskgrupp. Alldeles oavsett vad man kallar dem så hittar man i denna grupp några av de allra populäraste akvariefiskarna som guppy, platy och svärdbärare.
De färggranna levandefödare som vi har i våra akvarier, har mycket lite gemensamt med de levandefödare som lever i naturen. De odlade är färggrannare och har ofta längre fenor p.g.a. att de har avlats fram i stora odlingsanläggningar, som i huvudsak ligger i Asien.
Svärdbäraren (Xiphophorus hellerii) finns i mängder av färgvarianter. Den helröda är kanske den populäraste. De asienodlade kan dock vara problematiska.
Deras naturliga miljö sträcker sig från Nordamerika (sydöstra USA) och Karibien till Sydamerika (södra till nordöstra Argentina och Uruguay). En del arter som guppyn (Poecilia reticulata) och Gambusia -arter har också planterats ut på många ställen som i sydöstra Asien, Afrika och t.o.m. i södra Europa (enbart Gambusia). Den vanligaste anledningen till att de planterats ut är att de är naturliga fiender till malariamyggan.
I akvarium är de normalt anspråkslösa och härdiga fiskar som passar i sällskapsakvarier tillsammans med andra fiskar och de betraktas därför ofta som nybörjarfiskar. De är dock även intressanta för specialister och i många länder finns det specialföreningar för akvarister som är intresserade av levandefödare.
De anpassar sig ofta väl till de flesta sorters akvarier men de föredrar helt klart väl upplysta akvarier med relativt tät växtlighet och uppskattar också att ha lite flytväxter i ett hörn. Filtret skall också vara effektivt och relativt kraftigt eftersom de föredrar ett rent och syrerikt vatten.
Segelfensmollyn (Poecilia velifera) tar en del alger men brukar inte röra växterna.
Vattenvärdena har inte så stor betydelse, men de föredrar ett svagt alkaliskt vatten framför surt, eftersom vattnet i deras naturliga hemmiljö, och även det vatten där de flesta av dem odlas, är alkaliskt. En del av dessa arter uppskattar också att man har lite salt i vattnet.
I sin naturliga miljö lever de oftast av små ryggradslösa djur, men i akvarium tar de vad som bjuds. Ger man dem en varierad kost med frysfoder, flingor och granulat är det fullt tillräckligt även om de, i likhet med alla andra fiskar, naturligtvis uppskattar levande foder. En del arter som black mollyn (Poecilia spenops) äter också alger och om det inte finns tillräckligt med alger i akvariet skall de ges ett vegetabiliskt foder.
De passar in i de flesta sällskapsakvarier även om en del av levandefödarna kan ta en del mycket små yngel.
Platy (Xiphophorus maculatus) har i likhet med övriga levandefödare/ungfödare ett intressant och annorlunda sätt att fortplanta sig, bl.a. föder honorna färdigutvecklade yngel, hanarna avger ett "spermiepaket" som räcker till flera kullar.
En anledning till dessa fiskars otroliga popularitet är säkert att de är så lätta att odla och naturligtvis att de föder levande yngel. När de är ungefär halvvuxna ombildas hos hanarna de främre analfenstrålarna till ett vridbart parningsorgan (gonopodium). Vid fortplantningen överförs med hjälp av fortplantningsorganet ett s.k. spermiepaket (spermatoforer) till honans genitalöppning varifrån de fortsätter till äggledaren. Där lagras de och räcker för befruktning av flera omgångar av ägg. Spermierna kan faktiskt vara livskraftiga i upp till 15 månader. Hos honorna bildas sedan var tredje eller fjärde vecka nya ägg och spermierna når äggen i den följd som spermiepaketen har kommit in i honans genitalöppning. Det finns dock en del undantag från detta.
Sedan utvecklas embryona på tämligen normalt sätt. När honan skall föda så spricker ägghöljet under utdrivningen. När ynglen föds är de fullt utvecklade och simmar direkt mot vattenytan, fyller simblåsan med luft och börjar leta efter mat. Om det finns tillräckligt med skydd i akvariet t.ex. i form av flytväxter och javamossa (Vesicularia dubyana) så kommer många av dem att klara sig, annars är risken stor att de blir uppätna av andra fiskar.
Om man vill odla lite mer rationellt så gör man det i ett speciellt odlingsakvarium där man placerar den dräktiga honan (man ser att hon är dräktig genom att hon är väldigt rund) i en s.k. födkasse. När ynglen kommer ut så faller de ut genom födkassens springor och den "kannibaliska" modern hinner inte äta upp dem.
Som vi tidigare nämnt är de tåliga och anspråkslösa fiskar och detta innebär självklart också att de rätt sällan drabbas av sjukdomar. Ibland kan dock en del av de Asien-odlade fiskarna vara rätt ömtåliga, kanske pga. att de odlats i en helt annan miljö än vad vi har i våra akvarier, ofta i väldigt salt och/eller mycket varmt vatten. Om dessa fiskar inte hålls i karantän och sakta anpassas till våra förhållanden av importören, kan de ha svårt att anpassa sig till akvarium. Detta gäller generellt för alla massodlade levandefödare men alldeles speciellt för guppy och molly.
Det är därför alltid en fördel om man kan få tag i svenskodlade levandefödare och det är värt att betala några kronor extra för dessa.
Guppy (Poecilia reticulata) den kanske mest kända av alla akvariefiskar och det finns mängder av framavlade färgformer. Denna ursprungligen mycket tåliga fisk är dock idag ofta rätt ömtålig. Försök få tag på exemplar som odlats i Europa.
