Text och foto (om ej annat anges): Kjell Fohrman
Under senare år har regnbågsfiskar blivit mycket populära bland hobbyister.
Sannolikt skulle de vara ännu populärare om ynglen hade haft samma fantastiska färger som vuxna fiskar. Speciellt hanarnas färger är något alldeles extra. Dessvärre är oftast de fiskar som finns till salu i akvarieaffärerna yngel och man kan då inte se hur vackra de kommer att bli.
Det är inte bara färgerna som gjort dem populära, utan även att de är relativt enkla att hålla i akvarium och att odla.
Melanotaenia boesemani är en av de allra vanligaste regnbågsfiskarna. Denna art trivs, i likhet med övriga regnbågsfiskar, bäst i stim.
De flesta regnbågsfiskar (knappt 100 olika arter) har sin naturliga miljö i eller på öarna runt Australien, men de kan också hittas på andra ställen (t.ex. Madagaskar). I naturen lever de i klart, syrerikt vatten.
Regnbågsfiskar är aktiva simmare så därför kan akvariet aldrig vara för stort, däremot för litet. Som omnämnts lever de i sin naturliga miljö i klara, syrerika vatten och därför är det nödvändigt med en relativt kraftfull filtrering i akvariet.
Visserligen skall man helst inte placera ett akvarium så att det nås av direkt solljus (pga. algerna), men om man kan placera akvariet så att det har två timmars direkt solljus på morgonen, får man nöjet att se dem visa upp sin allra vackraste färgprakt. I sin naturliga miljö har de sina vackraste färger när morgonsolen kommer.
Belysningen kan vara relativt stark (men bör då skuggas av flyväxter på en del ställen) och bottenmaterialet skall bestå av grov sand eller fint grus (2-6 mm). Sanden/gruset skall vara relativt mörkt eftersom fiskarna färgar ut bättre då.
De vill ha relativt mycket växter i akvariet, dessutom kan man inreda med några stenar och rötter. Det är nödvändigt med växter, eftersom de flesta regnbågsfisk-arter sprider rommen bland växterna vid leken. Det får dock inte bli för mycket växter eftersom de också vill ha en stor öppen simyta.
Många av arterna är duktiga hoppare, se därför till att ha tättslutande täckglas.
Den röda regnbågsfisken (Glossolepis incisus) är en minst sagt intensivt färgad regnbågsfisk. En förutsättning för att den skall färga ut helt är dock att den ges optimala förhållanden.
I sin naturliga miljö lever de ofta i relativt neutralt till svagt surt vatten. I akvarium brukar det ofta fungera bäst om vattnet är neutralt till svagt basiskt. Regelbundna vattenbyten är självklart viktigt för såväl dessa som många andra fiskar. Tänk dock på att ha ungefär samma temperatur på vattnet du fyller på som det är i akvariet, eftersom de är känsliga för lite större temperaturförändringar.
Många arter lever i sin naturliga miljö i bräckvatten och dessa skall självklart också ha bräckvatten i akvariet.
Regnbågsfiskar är allätare och är i akvarium inte speciellt problematiska vad gäller foder, eftersom de normalt äter vad de får. Man bör dock tänka på att även om de har en relativt stor mun, så har de oftast ett trångt svalg. Därför får inte fodret vara för stort (t.ex. pellets).
Flingfoder och granulat av hög kvalitet äter de utan problem, får de dessutom då och då frysfoder (t.ex. vita och röda mygglarver samt cyclops), trivs de ännu bättre.
Det finns dock en del arter som är undantag från regeln att de "äter allt" och för dessa är det nödvändigt med fryst, ja helst levande foder. Ett exempel på en sådan art är Iriatherina werneri.
Neonregnbågen (Melanotaenia praecox) har under senare år blivit mycket populär. Ovanligt nog färgar just denna art ut väldigt tidigt, vilket säkert har bidragit till dess popularitet.
De flesta av dem är stimfiskar och därför är det bättre köpa ett större antal (minst 6 men gärna 10 st) av varje art. Dessutom färgar hanarna ut bättre om det finns flera hanar som konkurrerar om honorna.
Regnbågsarterna varierar i storlek från 3 till 20 cm. De mindre bör hållas i ett artakvarium, medan de större passar bra i ett sällskapsakvarium ihop med andra fiskar som är lika fredliga. Håll dem gärna ihop med en del bottenlevande arter.
Det finns dock en stor mängd olika arter av regnbågsfiskar i handeln, så det finns egentligen inte något större behov att blanda dem med andra fiskar. Det går att hålla flera arter av regnbågsfiskar ihop, men man bör då tänka på att inte hålla arter tillsamman vars honor liknar varandra eftersom risken för korsningar då är stor.
Ett gäng med regnbågar tumlar runt i gröngräset (javamossa).
Regnbågsfiskar är inte speciellt svårodlade utan leker ofta t.o.m. i ett vanligt sällskapsakvarium. De är s.k. permanenta lekare vilket innebär att de leker och avger ägg nästan varje dag från det att de är lekmogna. I ett sällskapsakvarium klarar sig ofta inte speciellt många av ynglen och därför kan man flytta dem till ett speciellt odlingsakvarium en tid. Dit tar man t.ex. 1 hane och 2 honor som man håller separerade från varandra någon vecka, för att öka leklusten, innan de sätts samman igen. Odlingsakvariet behöver inte vara speciellt stort (30 L räcker men större är naturligtvis bättre). Man tar det mesta av vattnet från huvudakvariet och en del färskvatten, ser till att vattnet syresätts (något filter behövs inte) och placerar ett leksubstrat i akvariet. Leksubstratet kan vara en konstgjord "lekmopp", växter som javamossa (Vesicularia dubyana) eller kanske en flytväxt som Heteranthera zosterifolia. Man måste också se till att det finns gömställen i akvariet dit honorna kan dra sig undan när hanarnas uppvaktning blir för enträgen. Om de hålls i ett litet odlingsakvarium måste de hela tiden observeras noggrant så att inte hanen skadar honan.
För arterna i släktet Pseudomugil tar det hela 14-18 dygn innan ynglen kläcks. Fotot visar P. furcatus.
Vid leken ramlar äggen in i javamossan (lekmoppen) och man kan sedan plocka ut dem försiktigt för hand. För de flesta arter kläcks de efter 6 till 7 dygn (varierar något mellan olika arter och med temperaturen). För en del arter de s.k. blåögonen (Pseudomugilidae) tar det 14 till 18 dygn innan de kläcks.
De är visserligen romrövare men om det finns gott om leksubstrat i akvariet så klarar sig de flesta ägg från att bli uppätna.
Man har två möjligheter.
1/ Man flyttar tillbaka avelsdjuren till huvudakvariet efter ungefär en vecka och låter de ägg som finns kläckas.
2/ Man låter avelsdjuren gå kvar en längre tid (tänk då på att odlingsakvariet måste vara något större) och flyttar istället äggen till ett uppdragningskar där de sedan kläcks. Äggen är inte speciellt ömtåliga utan de kan försiktigt flyttas för hand.
En nackdel med dessa fiskar är att de växer långsamt och det tar tid innan ynglen når säljstorlek och framförallt innan de färgar ut.
Det är ofta svårt att se skillnad på könen, men hanen har i regel starkare färger och dessutom har han en mer utdragen första och andra ryggfena. Ett annat kännetecken är också att lekfärdiga hanar ofta har ett band (s.k. bläs) från nostippen och baköver ryggen, vilket man ser rätt tydligt om man tittar på fiskarna ovanifrån.
Bedotia geayi i ett växtakvarium.
Som tidigare nämnts är regnbågsfiskar relativt tåliga fiskar och förutsatt att de ges rätt akvariemiljö och vattenförhållanden samt att man inte utsätter dem för stora temperaturförändringar, brukar de vara oproblematiska. Den vanligaste sjukdomen är vita prick men den botas ganska effektivt med hjälp av de preparat som finns i handeln.
