Text och foto (om ej annat anges): Kjell Fohrman
I denna grupp har vi tagit med de ciklider som inte finns med i någon av de övriga grupperna. De som blivit "över" är dels de ciklider som finns på Madagaskar dels de asiatiska. Vi behandlar dessa var för sig.
Först behandlas de asiatiska och därefter de från Madagaskar.
Etroplus betraktas av många som de enda asiatiska cikliderna. Detta är inte helt rätt eftersom en del ciklider har vandrat in naturligt i västra Asien från Afrika. En del arter har också planterats in. Därför kan man idag i delar av Asien hitta Tilapia, Oreochromis och Sarotherodon.
I akvariesammanhang är det dock enbart Etroplus som är aktuella. Det råder en del förvirring om vilka arter som ingår i detta släkte. De flesta brukar dock räkna med 3 arter, E. maculatus (relativt liten), E. suratensis (väldigt stor) och den ovanligaste E. canarensis. Dessa hittas i Sri Lanka's och södra Indien's kustregioner. De lever mestadels i bräckvatten.
Släktet Etroplus är utvecklingshistoriskt mycket intressant då det står ciklidsläktet Paretroplus från Madagaskar mycket nära och båda ciklidsläktena hör utvecklingsmässigt till de allra äldsta cikliderna i världen. Båda släktena utgör sannolikt reliker av de fiskformer som fanns innan delningen av landmassorna för ca 20 miljoner år sedan.
I akvarier har alldeles speciellt Etroplus maculatus blivit populär. Den kan bråka lite med andra av samma art, men är i övrigt tämligen oproblematisk. Man kan hålla dem med andra fiskar i ungefär samma storlek och som trivs i vatten med ett inslag av salt. För att de skall anta sina allra intensivaste färger är det nämligen nödvändigt med bräckvatten. I övrigt kan man läsa ytterligare info på artbeskrivningen.
Madagaskar är en stor och bergig ö som ligger i Indiska Oceanien utanför Afrikas sydöstra kust. Som vi nämnde vid genomgången av de asiatiska cikliderna finns det ett mycket intressant släktskapsförhållande mellan det asiatiska släktet Etroplus och Madagaskar-cikliden Paretroplus och de hör sannolikt till de äldsta ciklidsläktena.
Tyvärr är den ursprungliga fiskfaunan starkt hotad på Madagaskar, bl.a. pga. att nästan alla skogar har huggits ned. En följd av detta har blivit att floderna har blivit grumliga av all jord som sköljts ned från kalhyggena.
Inplantering av bl.a. guldfisken (Carassius auratus) är en av anledningarna till att många biotoper på Madagaskar är starkt hotade.
Det andra stora problemet för de ursprungliga fiskarna är alla främmande inplanterade fiskarter. Främst rör det sig om olika Tilapia-arter men även av en del ormhuvudsfiskar och faktiskt till och med guldfisk (Carassius auratus).
Detta har sammantaget lett till att de ursprungliga arternas biotoper har utraderats samtidigt som andra fiskar har konkurrerat ut dem.
Flera fiskarter har därför helt utrotats och de arter som finns i hobbyn idag rör sig därför nära nog till 100% om odlade exemplar.
Det finns dock en del arter som fortfarande är ganska vanliga på ön. De som klarat sig är främst sådana arter som är vitt spridda och finns i flera olika miljöer. En sådan är den mest kända, Paratilapia polleni.
De släkten man känner till är Paratilapia, Paretroplus, Ptychochromis och Ptychochromoides. Huruvida alla dessa fortfarande existerar i den naturliga miljön är inte känt.
Madagaskar-ciklider är stora fiskar som kräver rejält stora akvarier. Inredningen skall bestå av sand eller fint grus, några större stenar och rötter. Ihop med en del av arterna kan man ha växter. Det är viktigt att man med hjälp av stenar skapar gömställen för fiskarna.
Vattnet på Madagaskar är i regel neutralt till svagt alkaliskt, men fiskarna verkar inte vara speciellt krävande vad gäller pH-värdet. Eftersom det rör sig om stora fiskar som smutsar ner mycket är det viktigt med ett effektivt filtersysten i akvariet samt regelbundna och stora vattenbyten.
De flesta arterna är allätare som accepterar det mesta. Basfodret skall dock vara fryst foder som räkmix, mysis, räkor och musslor. Flera av arterna äter också fisk i sin naturliga miljö. I akvarium brukar de dock inte vara speciellt rovgiriga, även om man självklart inte skall hålla dem tillsammans med för små fiskar.
Dessa fiskar passar bäst i ett artakvarium kanske ihop med en del större Loricariidae. Man kan annars hålla dem ihop med andra större ej alltför aggressiva fiskar som t.ex. större västafrikanska ciklider.
Det bästa man kan göra är att skaffa en grupp med ungdjur (6-10 st.) och låta dem växa upp tillsammans.
De allra flesta är substratruvare som kan få rejält stora kullar (vissa arter producerar flera tusen yngel per lek). Några av dem verkar få betydligt mindre (50-100 st.), det är dock relativt litet känt om flera av dessa arters lekbeteende och yngelvårdnad.
En mycket intressant iakttagelse är att Paretroplus kieneri-yngel aktivt äter av slemsekretet som finns på föräldrarnas kroppssidor. Om de inte får möjlighet att göra detta, brukar de inte klara sig. Det är värt att notera att det är väldigt få arter som har just detta beteende och förutom hos Paretroplus känner man bara till det hos Etroplus (kom ihåg att de anses vara släkt på långt håll) från Asien och hos Uaru och Symphysodon (diskus) från Sydamerika.
Madagaskar-cikliderna är ganska anpassningsbara fiskar. Det som kan hända är de får "mekaniska" skador som de ger varandra därför att de hålls i för små akvarier med för få gömställen.
