Text och foto (om ej annat anges): Kjell Fohrman
Först kommer en allmän beskrivning av ciklider från Sydamerika och miljön där. Därefter följer en mer detaljerad beskrivning av diskus.
En av de populäraste sydamerikanska cikliderna är diskusen som det finns många odlingsvarianter av. Diskusen på fotot är dock en naturform.
Läs artbeskrivningenSydamerika är en stor kontinent och där kan man hitta många av de allra vanligaste akvariefiskarna som neon- och kardinaltetra. Här finns också många vackra och intressanta ciklidarter som blivit populära inom akvariehobbyn. Några av de allra populäraste är skalarer (Pterophyllum scalare), diskus (Symphysodon), fjärilscikliden (Mikrogeophagus ramirezi) och påfågelciklider (Astronotus ocellatus), för att bara nämna några. Många sydamerikanska ciklider är så populära att det genom åren har avlats fram en mängd olika varianter av dem. De populäraste i detta sammanhang är skalaren (ett drygt 10-tal) men framförallt diskusen där det finns mer än 100 avelsformer i olika vackra färger.
Nästan alla Sydamerikas ciklider lever i den tropiska zonen på den norra halvan och här är det det jättelika Amazonas-området som härbärgerar flest ciklider. Det finns faktiskt också några arter (inom släktet Gymnogeophagus) som lever i det subtropiska området (Uruguay-området) där vattnet är något svalare.
Påfågelcikliden (Astronotus ocellatus) är en populär sydamerikansk "grävskopa".
Läs artbeskrivningenI det tropiska området finns det 3 typer av floder.
Vattnet i Sydamerika är i regel mjukt och surt till neutralt (pH 5-7), men varierar något beroende på geografiska och säsongsbundna variationer. Temperaturen varierar i regel mellan 24-30°C. I ett akvarium med sydamerikanska ciklider är det för de flesta arter lagom med en temperatur på 25-27°C och ett pH på 6.5-7. Ett pH på över 7.5 är oftast helt olämpligt.
Det är mycket sällan man hittar ciklider på öppet vatten i de stora floderna. Istället lever de flesta i bäckar, dammar och sjöar, samt under en del av året i skogar som står under vatten. I dessa miljöer föredrar de att gömma sig bland rötter och döda träd eller i lövavfall på botten.
De flesta sydamerikanska ciklidarter är substratruvare även om det även finns en del munruvande arter. Det är oftast helt omöjligt att se könsskillnad på yngel, ja för många arter även på vuxna. Därför är det bäst att från början köpa en liten grupp och låta dem bilda par på ett naturligt sätt.
Ett sätt att se skillnad på könen är att jämföra könsöppningarna. Den bakre öppningen (närmast analfenan) är oftast större och rundare hos honan.
Hur ett akvarium med sydamerikanska ciklider skall inredas beror på vilka arter som man vill ha i akvariet. Ett akvarium med påfågelciklider kan bara inredas med stora rötter och stenar, eftersom de kommer att flytta på allt annat i akvariet. De s.k. jordätarna (Geophagus-arter etc.) är oftast betydligt lättare att hålla i akvarium, även om en del av dem också kan bli relativt stora. De "silar" sanden och därför måste denna vara mycket finkornig (max. 2 mm). Dvärgcikliderna hålls ofta tillsammans med olika tetror och malar där de trivs utmärkt om akvariet innehåller växter, några rötter och stenar och där man med hjälp av de senare kan bygga några grottor.
I Sydamerika finns det ett brett spektrum av ciklider, som sträcker sig från de små dvärgcikliderna (t.ex. Apistogramma-arter), till majestätiska skalarer och diskus (den senare brukar kallas akvariefiskarnas konung) och de stora påfågelcikliderna (Astronotus ocellatus). Det är självklart omöjligt att blanda så vitt skilda fiskar, även om alla kommer från Sydamerika. Samma regel gäller här som för många andra akvariefiskar (med vissa undantag) - blanda inte stora fiskar med små fiskar och håll inte rovfiskar tillsammans med mindre arter.
På senare år har en grupp av sydamerikanska ciklider, som brukar kallas för "jordätare", blivit mycket populära. Anledningen till att de kallas för jordätare är att de kör ner nosen i underlaget (dock i regel inte jord utan sand) och tar in detta i munnen. Sedan silar de sanden genom gälarna för att på så sätt skilja ut maten. Därför är det helt nödvändigt att man har fin sand utan vassa kanter som bottenmaterial.
Anledningen till deras popularitet är både att de blivit vanligare under senare år när fler arter dykt upp i handeln, samt självklart också på grund av att de i regel är så otroligt färggranna.
Tuppkamcikliden (Geophagus steindachneri) kan få en rejäl pannpuckel. Detta har säkert bidragit till att den blivit en av de populäraste jordätarna.
Läs artbeskrivningenDe släkten som har placerats i denna grupp är Acarichthys, Biotodoma, Geophagus, Guianacara, Gymnogeophagus, Retroculus och Satanoperca. Det finns stora skillnader mellan de olika släktena i gruppen vad gäller den miljö de kommer ifrån och vilket beteende de har. Därför är det för denna grupp speciellt viktigt att läsa respektive fisks artbeskrivning.
Kortfattat ges nedan en beskrivning av den biotop där man hittar dem i deras naturliga miljö.
Geophagus steindachneri, G. pellegrini och G. crassilabris lever i relativt snabbflytande vatten.
Bland annat Geophagus brasiliensis, G. surinamensis, Acarichthys och Satanoperca jurupari lever i trögflytande eller stillastående vatten med ett tjockt bottenlager av sediment, lövavlagringar etc.
Gymnogeophagus och Biotodoma lever, i likhet med flera andra Geophagus, i små strömmar i skogar.
Retroculus lever i snabbflytande vatten med sten- och klippbotten eller stenbeströdd sandbotten.
I sin naturliga miljö lever Retroculus lapidifer i snabbflytande vatten med sten- och klippbotten. Den har en tillbakabildad simblåsa, vilket gör att den mestadels ligger och vilar på bottnen.
Läs artbeskrivningenSamtliga arter utom de i Gymnogeophagus-släktet, Geophagus brasiliensis och ytterligare någon enstaka art lever i den tropiska zonen (bl.a. Amazonas-området). De senare har sin ursprungsmiljö i sydöstra delen av Brasilien och Uruguay där klimatet är betydligt svalare.
Ovan har vi gått igenom i vilka typer av biotoper arterna ursprungligen kommer ifrån, och man bör därför anpassa akvariet efter detta. De som lever i snabbflytande vatten ska självklart ha syrerikare (mer cirkulerande) vatten. Inte ens dessa trivs dock i för stark cirkulation.
Även om inte cirkulationen (pumpkapaciteten) ska vara speciellt kraftig, är det mycket viktigt med en rejäl filterkapacitet eftersom dessa fiskar gräver mycket, vilket gör att de smutsar ner en hel del.
Jordätare behöver stora akvarier (stor bottenyta är speciellt viktig) och, som tidigare nämnts, ska bottenmaterialet i huvudsak bestå av fin sand. I inredningen ska det också finnas rötter eller stenar. De grottlekande arterna ska ha stenpartier som bildar grottor i akvariet, eller alternativt t.ex. keramikrör. Retroculus behöver små runda stenar för sitt bobygge.
Den vackra Geophagus surinamensis vill, i likhet med andra jordätare, ha finkornig sand som bottenmaterial.
Läs artbeskrivningenBelysningen ska vara dämpad, gärna med hjälp av flytväxter eller andra växter som breder ut sig på ytan, som olika Vallisneria-arter, Cryptocoryne usteriana och vissa större svärdplantor (Echinodorus). Jordätarna kan ge sig på växterna, men om man undviker finbladiga växter brukar det fungera bra. Man bör dock se till att förankra dem rejält eftersom de gräver så mycket och också satsa på robusta växter som de som nämns ovan samt t.ex. Anubias- och Microsorium-arter.
Geophagus steindachneri, G. pellegrini och G. crassilabris lever i sin naturliga miljö i svagt alkaliskt vatten och trivs därför bäst om pH ligger precis över 7. De övriga hittar man i mer "normalt" Sydamerika-vatten och trivs därför bäst i neutralt till svagt surt vatten.
Har du svalare vatten? Gymnogeophagus rhabdotus kommer från en subtropisk miljö och trivs därför bäst i något svalare vatten. Temperaturen för de flesta arter (med undantag för Gymnogeophagus och Geophagus brasiliensis) ska ligga på 24-27°C.
Läs artbeskrivningenI deras naturliga miljö är de till största delen allätare med en klar dragning åt animalisk föda. Med detta avses i huvudsak små ryggradslösa djur inklusive små kräftdjur. I akvarium ska de matas med fryst foder som cyclops, mysis och artemia, men de tar också utan svårighet torrfoder som flingor, granulat och pellets. Man kan också ge dem små eller hackade daggmaskar, även om man bör mata ganska försiktigt med detta eftersom det är ett väldigt bastant foder.
Rödkindad guianacara (Guianacara geayi) är en parbildande substratruvande jordätare som bara blir ca 15 cm.
Läs artbeskrivningenMan måste ha i åtanke att även om de är allätare och tar det mesta, så är de definitivt inte först på maten och kan därför lätt tyna bort i ett akvarium med glupska fiskar.
Ett problem när man köper dessa fiskar är att de ofta säljs under fel namn. Eftersom beteendet och miljön de kommer ifrån varierar så mycket, är det viktigt att ta reda på vilken art man har.
Vissa jordätare är svagt stimbildande och de är alla revirhävdande. Det är ändå ofta bättre att ha flera hanar av samma art i akvariet. Det är också oftast bäst att starta med en grupp (5-7 st.) ungdjur som man låter växa upp ihop.
Man kan hålla flera jordätar-arter tillsammans (förutsatt att de trivs i samma miljö), men man ska undvika att hålla arter ihop som liknar varandra eftersom risken för korsningar är stor.
Jordätare ska inte hållas ihop med för små fiskar (t.ex. små tetror) eftersom dessa riskerar att bli uppätna. De passar inte heller ihop med tuffa hårdföra fiskar som t.ex. påfågelcikliden (Astronotus ocellatus) eller guldsömcikliden (Aequidens rivulatus), eftersom de kommer att bli helt utkonkurrerade av dessa.
En mindre jordätare som blir ca 13 cm är Biotodoma cupido.
Läs artbeskrivningenLämpligt sällskap är istället t.ex. medelstora tetror som dolkstickstetra (Hyphessobrycon erythrostigma) samt flera dvärgciklider som många Apistogramma. Man kan med fördel också hålla dem ihop med sydamerikanska malar som Corydoras och de flesta Loricariidae, eftersom de brukar kunna freda sina ägg mot dem.
En sak som är mycket intressant med de arter som ingår i denna grupp är det mycket varierande och starka yngelvårdsbeteendet. Detta gör dessa fiskar särskilt intressanta att studera och odla. De flesta av dem är inte heller speciellt svåra att odla.
Geophagus steindachneri, G. pellegrini och G. crassilabris är polygama maternala munruvare (haremlekande munruvare där honan ruvar). Satanoperca och vissa Geophagus är parbildande munruvare. Hos en del arter ruvar hanen, hos andra honan, medan båda ruvar hos vissa arter. Andra Geophagus-arter är öppna substratruvare. Alla Gymnogeophagus (med undantag för G. rhabdotus som är substratruvare) är larvofila munruvare (honan tar in äggen i munnen först sedan de blivit larver). Guianacara är i regel monogama (parbildande) substratruvare.
Vissa Geophagus surinamensis-varianter är substratruvare medan andra är larvofila munruvare. Biotodoma är parbildande sten- eller gropgrävande öppetruvare.
Trådfensacara, Acarichthys heckelii gräver i sin naturliga miljö långa lektunnlar i bottnen.
Läs artbeskrivningenAcarichthys är monogama grottruvare som i sin naturliga miljö gräver långa lektunnlar i bottnen. I akvariet kan man använda ett keramikrör eller en blomkruka som leksubstrat.
Retroculus är oftast en parbildande substratruvare, men kan också bilda harem och täcker efter leken sin avkomma med grus för att skydda dem.
Förutsatt att man ger dem en korrekt miljö enligt ovanstående, så är jordätarna tåliga fiskar som inte är speciellt svåra att hålla.
Vid inköpet bör man endast inhandla fiskar som är aktiva, äter och inte har en väldigt mörk teckning. Detta är tecken på att det inte står rätt till.
