Text och foto (om ej annat anges): Kjell Fohrman
De flesta characins (tetror och tetraliknande fiskar) eller laxkarpar som de också kallas finns i Afrika (ca 200 kända arter) och i Sydamerika (mer än 1000 kända arter).
Tetrorna hör till de allra mest kända och populära akvariefiskarna. De flesta akvarister har eller har någon gång haft kardinal- och/eller neontetror. Vi skulle kunna räkna upp många fler små tetror som även de är mycket populära akvariefiskar.
Den mest kända av alla tetror är säkert pirayan (Pygocentrus nattereri). Det finns dock andra tetror som är betydligt bättre lämpade att hållas i akvarium.
Vad man inte tänker på är att denna fiskgrupp också inkluderar många arter som blir väldigt stora. Ett exempel på dessa är arterna i släktet Colossoma där vissa arter kan bli uppemot en meter långa. Den mest kända av alla tetror är också en art som blir rätt stor (ca 35 cm), nämligen pirayan (Pygocentrus nattereri). Även om den är den mest kända, är den inte speciellt vanlig i akvarier. Anledningen till detta är att de växer snabbt och är kända för sin aggressivitet. I akvariemiljö är emellertid pirayorna inte speciellt aggressiva, de är t.o.m. ganska fega. Även deras rovgirighet i den naturliga miljön har överdrivits kraftigt.
Tetrornas popularitet som akvariefiskar har många orsaker som att de är mycket vackra och lättskötta. Många av dem är också relativt lättodlade vilket gör att de är billiga i inköp. En annan faktor är också att det finns så många olika arter och att det på så sätt finns något för varje smak.
Den i akvariesammanhang sannolikt vanligaste av alla tetror är den vackra, lilla och anspråkslösa neontetran (Paracheirodon innesi).
Det finns också andra intressanta sidor av characins som att de har någon form av signalsystem. Detta gör att de t.ex. kan varna varandra vid fara eller meddela om det finns mat. De är också mycket ljudkänsliga och reagerar mycket snabbt.
I naturen lever de flesta characins i klara, syrerika floder. Därför måste ett akvarium med characins ha ett effektivt filter för att hålla vattnet rent samtidigt som den skapar en ytvattensrörelse. Ofta är characins långsträckta, snabbsimmande fiskar vilket innebär att det är en klar fördel om man har ett långt akvarium. Bottenmaterialet kan gärna bestå av relativt mörk sand. En hel del växter (gärna finbladiga) passar också bra in i ett tetraakvarium eftersom väldigt få characins är växtätare. Många arter vill gärna också ha lite flytväxter i ett hörn.
Ett tetraakvarium är lätt att inreda eftersom de inte gräver eller bökar i botten.
Kongotetran (Phenacogrammus interruptus) är nog den vanligaste afrikanska tetran.
I sin naturliga miljö lever de oftast i vatten som är alltifrån neutralt till väldigt surt. I ett akvarium skall de aldrig ha ett pH som ligger över 7.5 och det bästa är om det håller sig strax under 7 (undantag finns självklart). Som tidigare nämnts är det viktigt att vattnet är rent och syrerikt och att man därför sköter vattenbytena.
I naturen är de allra flesta characins rovfiskar som lever av små ryggradslösa djur och rom. Även om de är rovfiskar, är dock få av dem fiskätare och i akvarium är flertalet mycket fredliga och äter gärna flingfoder eller granulat. Frysfoder uppskattas självklart.
Ett fåtal arter är växtätare som Distichodus från Afrika och Leporinus från Sydamerika. Växtätarna måste ges ett vegetabiliskt foder och är kanske inte heller så lämpliga i ett akvarium med finbladiga växter.
Leporinus desmotes är växtätare och trivs därför bra i en miljö som denna.
De flesta känner till att tetror är stimfiskar och att man av denna anledning skall ha rätt många av varje sort (minst 10 men gärna ännu fler). Att hålla många ihop av en och samma art är också betydligt snyggare än att blanda för många arter i ett akvarium (s.k. fisksoppa).
När man håller dessa fiskar ihop med andra fiskar är det viktigt att man tar hänsyn till vilka arter man har. Att placera neontetror och pirayor i samma akvarium är inte speciellt lyckat.
De flesta characins går bra att blanda med andra fiskar som har liknande krav på vattnet och som inte är alltför rovgiriga (flertalet characins är små fiskar). De passar t.ex. bra ihop med många malar (Corydoras, Otocinclus etc.), dvärgciklider (t.ex. Apistogramma) och olika rasbora-arter.
Myriophyllum aquaticum är ett bra leksubstrat för characins.
De allra flesta characins är romspridare och sprider äggen bland finbladiga växter. De bedriver inte någon yngelvårdnad och är t.o.m. romrövare. Därför odlas de oftast bäst i speciella odlingsakvarier.
Ett odlingsakvarium på 25-30 liter räcker för de mindre arterna. Akvariet behöver inget bottenmaterial, men skall innehålla en termostatdoppvärmare, leksubstrat i form av finbladiga växter som Eichhornia, Myriophyllum eller Vesicularia, samt ett litet filter. Som filter kan man använda t.ex. en finporig luftdriven skumgummipatron. Filtermaterialet måste vara så finporigt att ynglen inte fastnar i det.
Därefter gäller det att hitta ett lekvilligt par. Man bör under en tid innan man placerar dem i odlingsakvariet mata rikligt med levande foder som svarta mygglarver, vilket verkar stimulera deras lekvillighet. Ofta ser man att ett par håller ihop och verkar lekvilliga. Hanarna är oftast något slankare och har en mer utdragen ryggfena, medan honan är rundare. I odlingsakvariet skall man utfodra ytterst sparsamt.
Efter att paret lekt och spritt rommen bland växterna flyttar man dem från odlingsakvariet. Antalet ägg som avges och hur lång tid det tar innan de kläcks varierar mellan de olika arterna. I regel avges dock några hundra ägg och de kläcks efter 2-5 dygn.
Den första tiden kan de matas med infusorier och därefter med nykläckt artemia.
Kardinaltetran (Paracheirodon axelrodi) är en oerhört vacker liten stimfisk som bäst kommer till sin rätt om man har många i akvariet (akvariet på fotot innehåller mer än 1000 kardinaler). Tyvärr är dock kardinaltetran något känslig.
I regel är tetrorna tåliga fiskar som är lättskötta och inte drabbas av sjukdomar om man ger dem en lämplig miljö.
Vissa arter är dock lite känsligare än andra som t.ex. bilbukar (bl.a. släktet Carnegiella) och kardinaltetror (Paracheirodon axelrodi).
Bilbukarna drabbas lätt av den s.k. vita prick-sjukan och kan behöva medicineras mot detta. Det är betydligt mer problematiskt att bota kardinaltetrorna som drabbats av den s.k. neonsjukan.
Under avdelningen sjukdomar i kolumnen till höger ges en ingående beskrivning av dessa bägge sjukdomar.
